Ligger i badet.

Min rygg är randig.

Lite som ett skidspår.

För mycket små människor.

Som gillar röda spår.

Naglar kan ibland vara fantastiskt bra att ha.

Andra gånger får min hud plats under dom där naglarna.

Pain and pleasure heter det ju.

Ska återgälda.

Hennes stjärt ska blossa likt vulkaner.

Borde gå att tända en cigg emot dom.

Då jag är färdig.

Sån är jag.

Välarbetande liksom...

Då svetten rinner i pannan

Och jag inte ens ansträngt mig.

Lite så badkaret och jag jobbar.

Hon är fylld av lite för varmt vatten.

Glider ner i det.

Svider lite i huden.

Som efter ett bra rapp på skinkan.

Pain and pleasure.

Ovärt då svetten rinner in i ögonen bara.

Ser suddigt.

Gråtblick utan att ens vara ledsen.

Vissa dagar kan jag gå omkring med dimmig blick.

Faktiskt tillochmed utan att ha druckit alkohol.

Kudden har knölat till sig, på rent jävelskap, och byggt en klump som passar perfekt in i ögonhålan.

Lite som ett barns häl.

Jag slår upp ögonen på morgonen och har suddseende.

Fantastiskt.

Går in i saker.

Välter saker.

Våglig.

Utan att befinna mig på sjön.

Sån är jag.

Multifunktionell liksom...

En gång blev jag en påse micropocorn.

Hjärtat studsade omkring i bröstet.

Slogs med lungor och en lever som inte fått alkoholjobba på flera dagar.

Kastade min kropp i ett badkar fullt av vatten.

Mest för att hålla den på plats.

Så jag inte studsbollsstudsade runt i lägenheten och välte saker.

Saker jag i viss mån är ganska rädd om.

Andra saker bryr jag mig inte om.

Tredje saker drömmer jag bara.

Kom på att jag läste en mening.

Den som lever får se.

Jag lever ju. Fullt ut.

Ska jaga känslan på jobbet.

Eller kanske inte jaga.

Mer smyga.

I jobbmode.

Alltså inte mode som i kläder.

Bär svart där.

Inte för jag sörjer.

För det gör jag sällan.

Bär kläder alltså.

Mest då reglerna säger så.

Men ibland bryter jag regler.

Som då när vi var i England och spelade popmusik.

Där gick jag in naken i baren.

Beställde en rökig whiskey och en mörk mörk öl.

Personen i baren stirrade på min blekfeta kropp.

Mobilkameror for fram och bilder togs på både stjärt och ben.

Personen i baren uttalade orden: "You're money is no good here."

Jag väntade på att bli utkastad.

"Everything is on the house"

Så ibland lyckas jag trots jag bryter regler.

Sån är jag.

Regelvidrig liksom...

En gång så jag en sol.

Nästan lite för nära.

Bländades av värmen och storleken.

Ungefär som då jag var på spa.

Och bländades av bubbelpoolen.

Inte av att den lös.

Utan av att den var så stor.

Och full av varmt läskande vatten.

Det knasiga var att fast den var så stor, satt folk väldigt nära varandra.

Och tafsade.

På fel människor.

Jag kom dit själv.

Fick en hand på mitt lår.

Tror det var killen till vänster om mig.

Men jag vet inte säkert.

Han smekte skönt i alla fall.

Bara att gilla läget som det heter.

En annan gång fes jag i badkaret.

En lång en.

Skulle varit en smygare på torra land.

Men den kunde inte smyga vackert i vatten.

Ska skicka iväg den till kustjägarskolan.

Om jag bara kunde fånga den.

Fisar är luriga.

Precis som jag.

Lurifaxig liksom...

En gång trodde jag på teorin.

En annan gång var det precis tvärt om.

Att teorin inte alls var sann.

En annan gång avgick Teorin.

Fast han hade ett förnamn också.

Men det orkar jag inte skriva.

Kanske mest för att jag glömt av vad det var.

Jag är lite som wikipedia.

Glömmer aldrig.

Men väljer att sålla.

För vissa saker orkar jag inte bry mig om.

Andra saker bryr jag mig så mycket om att dom är på väg att gå sönder.

Håller liksom fast.

Lite för hårt.

Lite för länge.

Inte i min värld.

Men i andras.

Och där, precis där så kände jag att magen kom igång.

Jävla kaffe.

Jävla diklofenak.

Jävla axel.

Ja, den trilskas fortfarande.

Valde tillochmed att hoppa ur led en stund, för att lite senare inse att det är bättre att vara på sin plats än annorstädes.

Det fick muskelfästet lida för.

Precis som i verkliga livet.

Ett felaktigt beslut av de folkvalda.

Och vips, så får de svagaste betala.

För dom skriker väl lägst gissar jag.

Och har inte ork att sparka uppåt.

Var finns dunderhonungen för dessa människor?

Ja, jag ska bli serietecknare.

Fast teckna på riktigt.

Och dela ut dunderhonungsteckningar på torget.



Sån är jag.

Bildgivmild liksom...

Idag märks det att gårdagen va bra.

Huvudvärken från helvetet.

Disken från helvetet.

Detta med att folk skulle ta med sig plastglas, gick sådär.

Att jag kunde somna tre gånger på samma dygn är rätt fantastiskt.

Väljer medvetet att gå raska steg. En stund. För att senare sätta mig i en bil.

Åka nån mil.

I bil.

Efter att ha gått en. Innan.

Stämma gitarrer och sjunga harmonier.

Sån är jag.

Harmonisk liksom...

När jag cyklar snabbt...

Som Lance Armstrong, fast jag aldrig haft testikelcancer, känner jag mig ändå starkare än honom.

Och snabbare.

Hade på mig en reflexväst.

Såg hur folk i bilarna jag svischade förbi bokstavligen tappade sina hakor.

Dom böjde sig fram för att plocka upp dom från bilgolven.

Vissa skrek: En blixt på tvären!

Andra skrek: Ghaaaaaaaaaa alldeles förskräckligt haklösa.

Några tittade jätteavundsjukt på mig och min otroliga spänst.

Dom ringde från olympiska kommittén och undrade om jag ville tävla för Sverige i OS.

Jag upplyste dom att jag inte hade tid, i och med att SiESTA! säkert är under samma tidsperiod.

Och dessutom har cykelmänniskorna på OS så fruktansvärt fula bonnabrännor.

När jag kom hem fick jag ett ryck. Ryckte till. Sen kissade jag lite.

Hittade en skruvdragare. En avbitartång. En hammare. Lampor.

Klippte och skruvade och hamrade lite.

Plötsligt lyste hallen upp.

Och jag blev ännu manligare.

Tog av mig t-shirten och krossade spegeln av min fantastiska fysik.

När jag stirrat på glasskärvorna med en bister min så smälte glaset ihop och blev till diamant.

Så nu ser jag mig själv i tolvkanter.

Sån är jag.

Prismalik liksom...