Upptäckte idag att

jag inte alls är någon sexmissbrukare.

Jag brukar sex.

Men missbrukar behovet av att vara trygg.

En sån jävla skillnad.

Mitt hjärta slutade slå dubbelslag.

Hoppa över dom där slagen. Som jag ville ha.

Som jag trodde jag behövde.

Det äckliga är att jag saknar dom.

Som ett självdestuktivt behov, jag ville ha tillgodosett.

Men nu, efter hela 9 timmar och tjugosex minuter, har jag faktiskt inte tänkt.

På det.

Och just nu, precis just nu, är jag stolt.

Och stark.

Som en supernova.

Bländar mig själv i spegeln så jag måste kisa.

Smygtitta åt sidan.

Upptäcker ett blåmärke.

För såna syns bäst i strålinsikt.

Precis som ärr.

Sån är jag.

Blundlik liksom...