Cyklar alldeles fantastiskt

fränt.

Med ledlampa fram som leder mig rätt.

Och röd, blink i bak.

Inte i rumpan.

Fast man kan vara röd där.

Snackar baklampa.

Inte babianlampa.

Som efter diarre anfall.

Eller okärleksanfallsbajseri.

För magen blir kaik av det.

Bättre med kärleksröv.

Sån där man sitter mjukt och lugnt på.

Fast inte för länge.

Då benen behöver studsa och inte vara stilla så länge.

Restless leg syndrome.

Smygonani.

Ja kallas en massa.

Jag kallar det orionkärlek.

Tre prickar.

Precis där.

Där man vill kyssa.

Lukta.

Alltid ha.

Ego.

Ha galen.

Kär.

Äh!

I min värld i alla fall.

Jo just det.

Ska cykla ner till stationen och hämta mörkrädd granne.

Det var ju det jag ville säga.

Så nu skrev jag det.

Eftersom jag inte kan prata in bloggen.

För sån är jag.

Opratbar liksom...

Hur är det egentligen med utrycket

vakna på fel sida?

Idag vaknade jag.

Igen.

I min säng.

Igen.

Har hör att någon sagt: Du har nog vaknat på fel sida idag.

Jaha, tänker jag.

Vaknade jag på sidan tolv, femtioåtta eller vilken sida då?

Brukar oftast vakna i ryggläge.

Någongång har jag vaknat på magen.

Eller på någons mage.

Vaknade nog i någons mage med.

Fast det var jättelänge sedan.

Så det minns jag inte.

Okej. Låt oss säga att jag skulle vakna på sidan.

Vilken sida är den rätta då?

För att kunna säga att man vaknat på fel sida bör ju någon veta vilken sida som är ofel.

Den högra eller vänstra?

Om man ligger framför en spegel då?

Då är ju höger vänster.

Och såklart tvärtom med.

Då blir det jobbigt.

Säkert.

Nu valde jag att vakna.

Tar det som ett framsteg.

Eller ett baksteg.

Eller felsidosteg.

Sån är jag.

Vakglad liksom...

Ibland blir det ett sug

efter olika saker.

Just nu har jag sug efter:

Barnen.

Bowmore.

Orion.

Bad.

En Gin och Tonic.

Kebabrulle.

Åhh falafel. Den på Röingkiosken. The numero uno!

Vitlök.

Kramar.

Övertidsjobb.

Extrajobb.

Inget jobb. Således semester. Typ.

Grannarna. Kollektivet alltså. Dom bästa grannarna. Träffar dom för sällan.

Ligga sked. I soffa och säng.

Makaroner med ostbågar.

SiESTA!

Sleeves. The evil kontra the good.

Kaffe.

Och då följer jag mitt behov.

Och gör kaffe.

Sån är jag.

Bistrolik likosm...

Förlorade bowling mästerskapet

i storstilad stil.

Mellanflickan förnedrade mig.

Jag fick två strikes.

Hon typ 18.

Skyller på att hon hade lättare klot och såna där skydd som fälldes upp längs sidorna.

Plus han hon moonwalkade grymt snyggt varje gång hon kastade iväg klotet.

Minsta flickan hade finaste tofsen i håret och gjorde spinning backs ala breakdansare på det hala golvet.

Jag tappade mest klotet.

Med stil då.

Sockerhöga och fulla av läsk sjöng vi fränaste sångerna i bilen på väg hem.

Pizza, disneyfilm och barn som somnade i soffan.

Alltså vann jag.

Smälter lätt när jag ser dom sova.

Knas det där att man kan vara på gränsen till att bli galen på dom.

Sen sover dom.

Man står där och tittar, och ögonen fylls av finsikt.

Smälter och får dåligt samvete.

Hur kunde man vara arg på dom där änglarna?

Det är då man tar fram iPhonen och lyssnar på röstmemo som man spelat in i smyg.

När dom var som mest galenframkallande.

Minns och blir genast irriterad igen.

För glad och lycklig ska man ju inte vara.

Än.

Har jag förstått rätt?

Sån är jag.

Undrande liksom...

Hur kommer det sig att när

man tror man mår som bäst, gråter?

Inte av glädje.

Utan av förståelse.

Kräker i munnen.

Det nästan piper i öronen.

Som om förståelsen står med en ruskigt liten piccolo flöjt och visslar alldeles jättehögt rätt in på trumhinnorna.

Och med elaka nålar, sticker ganska stora hål för att kunna krypa igenom.

Åla sig längs trumhinnan, in i trumpeter och genom små stigbyglar och allt annat trams man har i öronen.

Svänger tvärt och upp genom bihålorna och flaxar ut genom tårkanalerna.

Katten är alldeles genomblöt av salta tårar.

Vägrar gå. Ligger still och spinner.

Bästa enögdskatten.

Hatar att förstå.

Inte katten, utan jag.

Att inse att drömmar kallas just drömmar för att dom är det.

Annars hade smartingen som kom på alla ord, döpt just det ordet drömmar till någonting helt annat.

Har fortfarande förståelse.

Men är egoistisk.

Och vill ha ensamt.

Inte delat.

Inte alls.

Tysta, långa, äckligt långa dagar.

Väntan.

Oro.

Klumpar i hela kroppen.

Ända från foten och upp under håret.

Allra helst i magen.

Och mellan struphuvudet och nyckelbensfästet.

Precis där det gör ont att svälja.

Klumpen alltså.

Insikt ska vara bra skit.

Just nu är insikt bara skit.

Förståelse bara skit.

Stjärnhimlen fantastisk.

Kommer alltid finnas.

Orion.

Sån är jag.

Astronomisk liksom...

Finns det någonting värre än

ordet kanske?

Kanske det kanske.

Kanske det finns.

Krig.

Svält.

Våld.

Mobbing.

Otrohet.

Utnyttjande.

Ja, några.

Men fan!

Ordet kanske.

Vad betyder det egentligen?

Eventuellt?

Förmodligen?

Vi får se?

Nej!

Orden kanske skulle kunna stavas: Nej till nittio procent.

För så är det.

I min värld.

De gånger jag fått höra kanske har nittio procent betytt blankt nej.

Om det är för att folk trott att jag inte orkat höra sanningen, kan jag inte svara på.

Men från och med nu är ordet kanske bannlyst från mina öron.

Om någon skulle säga, skriva, skrika, rista in det på min hud så kommer jag nonchalera det.

Nu var det sagt.

Andra erfarenheten jag upptäckt idag är att jag känner exakt likadant som igår.

Till och med lite mer idag.

Här skulle jag kunna skriva ett ord som jag bannlyst.

Således står det så här i stället.

Förmodligen inte lite mer än i går.

Eventuellt inte mer än i går.

Fattar?

Nittio procents chans till att det är ja där.

I och med inte.

Gud, nu snurrar jag till det.

3.

Orion.

Jag.

Världsherravälde.

Ja lite internt.

Men så ska det vara.

I en hemlighet.

Sån är jag.

Tungotalsskrivande liksom...

Regnkläder ska tydligen vara

någonting som ska vara bra.

För att skydda mot regnet.

For iväg, alldeles nyss och köpte två set.

Till flickorna.

Hjälpte ju ingenting.

Det ösregnade när jag kom ut från sportaffären.

Ja, köpte sportiga, svindyra men färgglada regnset.

Så om jag från och med nu döper om mig till Didrikson i efternamn har jag ett eget klädmärke.

Eller kanske kan sponsras med regnkläder.

Ahh. Insåg nu.

Regnkläder.

Likamed regn. Och kläder.

Skulle köpt solkläder.

Fan att jag är så fruktansvärt eftersmart.

Kanske kan söka för det.

Och få dom av välutbildad läkare.

Hur störd är jag?

På en skala från ett till tio, gissar jag på rätt så störd.

Eller störig.

Eller störst.

Böjer ord igen.

Sån är jag.

Böjelselik liksom...

Tänk om jag fick

vara kung.

Eller president.

Eller leva under matriarkatet jag önskar.

Min värld skulle vara komplett då.

Hennes med.

Om hon vågade.

Fast våglig är risklig.

Som att surfa på vågen man drömt om, fast inte vet om man har balansen.

Eller modet att hoppa på den.

Eller ligga kvar på brädan.

Och hoppas att den leder mig rätt.

Till den vågen som man klarar av att balansera på, utan att få kicken.

Ni vet, den där.

Där det gör ont i själen för att man inte vet om man reder ut den.

Där man hela tiden har hjärtat i halsen.

Kräker i munnen.

Men mår underbäst.

Som...

Underbäst.

Klurigt ord insåg jag.

Fast två bra superlativ i ett.

Som vi.

Nej, orka inte påpeka att ett är adjektiv.

Jag gör som jag vill.

Så de så.

Dricker skruvmejslar och halsar skruvar.

Lagar plåtmagen.

Pö om pö.

Västgotiska.

För dom som inte kan läsa dialekt.

Jag vill kunna läsa hennes tankar.

Och drömmar.

Och fantasier.

Då.

Först då hade jag vetat hur surfbrädan skulle surfat.

Höger, vänster, rakt fram eller bara stannat kvar.

Go with the flow, säger dom i fight club.

Visserligen är det en pingvin som pratar och säger det.

Men ändå.

En talande pingvin kan ju bara säga rätt saker.

Inte pingu.

För han/hon/den pratar pinguiska.

Blir knas.

Om man inte kan det.

Känner så nu.

Att vi inte pratar samma språk.

Fast ändå.

Önskar att det fanns kurs i mitt språk.

Skulle lätt gett det i födelsedagspresent.

Eller att jag var lingvistik mästare.

Och kunde läsa mellan rader.

Typ.

Eller fatta.

Eller våga fatta.

Eller bada.

Ja, det språket förstår jag.

Och vågar.

Bada.

Nu!

Sån är jag.

Blötdjurslik liksom...

Med en medelhastighet på

sex komma nio kilometer i timmen gick jag i fjorton och en halv minut.

Gud ser allt.

iPhonen med...

Finns hur många apps som helst.

Hittade endomondo.

Var tvungen att prova.

Fast. Limmad. Hooked.

Eller vad det heter.

Betagen kanske.

Nu litar jag inte riktigt på hastigheten, då den läses av via gps. Och jag gick inte rakt fram.

Utan lite snett.

Stannade vid övergångsställen, tuffa vägskyltar, kollade in en båt. En stor fan.

Med gigantisk motor.

Större än i silverbilen.

Och med större fläkt.

Fast det hette tydligen propeller på båtspråk.

Kom i munhuggeri med mannen och kvinnan som tydligen ägde båten.

Jag ifrågasatte hur dom kan skuldsätta sig för en båt?

Han menade på att dom inte var skuldsatta.

Jag hånlog och pekade på schabraket.

Den, båten alltså, var ju större än min lägenhet.

Jag såg att kvinnan började pilla i handväskan.

Kvinnors handväskor har ett eget liv.

I dom finns allt.

Har jag hört.

Är inte ägare av en sådan.

Handväska.

Inte kvinna heller för den delen.

Tillbaka till båtstoryn.

Mannen erkände att han vunnit pengar.

Väldigt osvenskt.

Jag slutade ifrågasätta.

Antingen var det en superb lögn eller en hysteriskt dålig sanning.

Han vann.

Kvinnan fiskade upp sin mobiltelefon.

Visade semesterbilder hon tagit med den.

Dom öppnade sig.

Jag smälte.

Trodde inte det fanns människor, annat än på televisionen, som betedde sig så.

Det var nästan så att vi kom varandra så nära att vi snackade swingers.

Nej inte riktigt.

Men semestrar.

Jag berättade stolt och tydligt att jag minsann varit på High Chapparall med barnen i år.

Och hos Kristian.

Och hos Jimmie.

Och att sonen sovit typ en månad hos sin bästa kompis.

Dom berättade att dom tagit båten till Franska rivieran och var på Cannes filmfestival.

Tror dom ljög.

För man kan ju inte ha en filmfestival i en båt.

Fast dom kunde haft en liten i den gigantiska båten.

En privat.

Med amatörfilmer.

Om laxar. Eller moln. Eller om spöken.

Dom är läskiga.

Laxarna alltså.

Dom hade i alla fall råd att äta lax varje dag.

Med den fläkten på motorn skulle dom inte haft problem med dom där små ettriga flugorna som bor i soppåsen.

Kanske så dom fixat stålarna till schabraket.

Blåst väck flugor hela sommaren.

Vill uppfinna en sug.

En bra sug.

Som kan ta hit Orion när man saknar det som mest.

Kalla den Oriosug.

Eller Gusoiro.

Baklänges.

Som Plusgiro nästan.

Rimmeri igen.

Eller i yen.

Exportstålar.

Sån är jag.

Utrikisk liksom...

Någonsin tänkt på att tre ord

kan betyda så mycket.

Tre enkla ord som var för sig inte betyder så speciellt mycket.

Men i en mening betyder allt.

- Jag är hungrig.

- Du är dum.

- Jag älskar dig.

- Jag vågar inte.

- Önskar mig bort.

- Gillar hårda klappar.

- Vi köper den.

- Jag gjorde abort.

- Högre lön tack.

- Sväng vänster, VÄNSTER!!!

- Inte i röven!

- Sov gott underbästa.

Tre ord.

Orions bälte består av tre stjärnor. Den lilla vid sidan är bara plusmaterial.

Jag har tre barn.

Min lägenhet har tre rum.

Jag har jobbat tre skift.

Tre ackord kan göra en låt.

Tre människor kan älska tillsammans.

Tre kan vara en för mycket.

Bara så ni vet.

Men tre ord äger.

Sån är jag.

Ägd liksom...

Nu känns det i magen

så där fjärilt.

Finns det ordet?

Ja, nu gör det.

Bada.

Kött.

Whiskey.

Fredag.

Film.

Och en alldeles perfekt kväll.

En gång fick jag för mig att det luktade morfar på toaletten.

Kändes tryggt.

Skumt det där med dofter.

Han hade vit tabac parfym.

Luktade så på toa.

Och lite ettan snusdoft.

Och lite svett.

Morfar på något vis.

Inte alls som orion, fast ändå ändå.

Orion doftar tryggt.

Smakar tryggt.

Blixtrar och skiner upp.

När det är molnfritt.

Annars ser man inte någonting.

Men doftar.

Näsan... ljuger... aldrig...

Men jag gjorde.

Innan.

Bäst.

Kunde lirka alla runt mina fantastiska lögner.

Slutade upp med det.

Och fick ta konsekvenserna.

Växte.

Och upptäckte att det inte alls var så farligt att säga vad jag kände.

Det enda jag fick i gensvar var respekt.

Fick klapp på axeln idag. Eller i alla fall ett värmande ord.

Av min chef.

Då jag sa vad jag kände.

Det gjorde mig varm i hela kroppen.

Tack chef.

Tack jag, för jag äntligen insett att det funkar att följa hjärtat.

Tack igen chef, för att du uppmärksammade mitt lilla framsteg.

Sån är jag.

Tackandes liksom...

En dag som är lite

bättre än andra.

This perfect friday.

Fri dag.

Befrielsens dag.

En dag fylld av förväntningar.

Och längtan.

Måste bädda sängen. Med sängkläder.

Tog av dom jag hade i den, i onsdags.

Jag har somnat på soffan och vaknat i den två dagar i rad.

Min soffa är snart lika mycket värd som mitt badkar.

Kanske ska bygga om den.

Som en vattensoffa.

Med dragkedja och doppvärmare.

Bara att zippa upp och plaska i.

Som Kalles i klockan-tre-på-eftermiddagens-julaftons-programmet.

Knas om man skulle somna i vattnet bara.

Får köpa ett gäng kampfiskar och ha i.

Som slåss vid tårna.

Kittlas så man inte somnar.

Fast tänk om dom växer.

Massor.

Och ger sig på genitalierna.

Oj.

Bada med badbyxor här hemma känns ju sådär.

Eller såhär.

Oj vad konstigt det känns.

Så.

Nu är det halkeri på jobbet ett tag.

Glida fränt i kurvor.

Lyssna på radio.

Lyssna på arbetskollegor.

Lyssna på hjärtslagen.

Lyssna på längtan.

Efter dig.

Efter oss.

Fes precis. Igen.

Sån är jag.

Luftande liksom...

Svårt val det här

med om jag ska bada och förlora din lukt.

Min kropp luktar dig.

Min soffa andas dig.

Min säng pulserar av dig.

Mitt badkar skriker efter mig.

Kvalval på nåt vis.

Oj, det är en jättefull kille på teve. Som druckit en hel flaska rom.

Inte på teven utan i den.

Antingen har jag en jättestor teve, eller så är han ganska liten.

Vad jag menar är att det är ett teveprogram som visar en man som är jätteberusad.

Som jag.

Av dig.

Visste ni att patetiskt betyder lidelsefull.

Således.

Jag är patetisk.

Och full av dofter.

Och minnen.

Och fredagslängtan.

Oj.

Det är ju fredag.

Nu.

Ibland blixtrar jag till.

Och inser saker.

Som ögonen.

Som blixtrar och förhäxar.

Inte som HiaHia, den läskiga häxan.

Utan som dorabella.

I julkalendern.

Den snälla älskvärda fen.

Som hade trollspö i stället för blixtögon.

Jul.

Ja just det.

Snart så.

Fram med röda gardiner, tomtar och sjuarmade ljusstakar i fönstren.

Lite sugen.

På det med.

Sån är jag.

Abstinensig på nåt vis...

Kolla månen.

Den ser exakt ut som en gravid mage.

Gravida magar är otroligt fina.

Nästan det finaste jag vet.

Personen som magen, ja gravidmagen sitter på, brukar alltid gnistra.

Magiskt.

Önskar jag fick prova.

Att vara gravid.

Nu så jagar jag ölmagen istället.

Letat och letat.

Jättemycket. På riktigt.

Har börjat utveckla en liten men ack så efterlängtad kulmage.

Inte en sån man ska skratta åt. Inte så kul.

Men en mini pondusmage.

En riktig patron mage fast i microformat.

Ska vårda den ömt.

Se om jag kan få den att växa.

Ska sköta om den med grädde, pizza och kärlek.

Klappa på den när den är snäll.

Försöka ställa en kaffekopp högt upp på toppen och gå alldeles jätteförsiktigt.

Inte sån där tjockismage vaggande gång. Utan mer på riktigt.

Apropå gång...

Fick spärra mitt visakort idag. Det har försvunnit ur min plånbok.

Bara det.

Inte pengar, eller andra häftiga kort. Lånekort, golfkort, tankkort, kortkort...

Ringde till Nordea och fck prata med en hypertrevlig människa. Inte ofta jag råkat ut för såna i telefonen.

Jo för ett tag sen. Rösten som tog mig med storm.

Fast denna röst som jag hörde idag, tillhörde en man.

Han tog mig inte med storm.

Däremot tog han mitt personnummer och skickade ut ett nytt kort.

Tre arbetsdagar skulle det ta.

Fick smsa ex frun och fråga om jag fick låna pengar tills jag kommer åt banken.

Jobbar skift och banken väljer typ alltid att vara stängd när jag inte arbetar.

Har en snäll exfru.

Faktiskt den bästa exfru jag någonsin haft.

För det första är hon mor till våra barn. Plus där.

För det andra har hon en underbar humor. Plus där med.

För det tredje hoppas jag att hon hittar mannen i sitt liv. Den riktiga man som hon är värd. Som jag känner mig trygg med att han nattar mina barn då inte dom är här.

Ok, det är den enda exfrun jag haft. Men jag är otrolig glad över att det var hon som blev min exfru.

Förstå mig rätt här.

Kommer alltid att älska henne för den hon är. Och det vi haft.

Så det så.

Sen i vissa lägen klarar man inte av att dela liv med den man önskar.

På grund av olika anledningar.

Hon hade tre gravidmagar. Och gnistrade lika mycket varenda gång.

Inte tre gravidmagar samtidigt.

Då hade hon inte gnistrat mer. Utan mer varit som en supernova.

Och tittar man på en sån blir man blind.

Och det är knas.

Som denna bloggen.

Insåg det nu.

Kanske skulle försöka leta upp en gravidmage.

Eller någon som vill ha en sån.

Mage alltså.

Gravid sådan helst.

Fast med en riktig mage också.

Annars blir det svårt med maten.

Att bjuda på.

Eller att se magdans utan mage. Då blir det tomdans. Eller bendans. Eller fuldans.

Sånt kan jag.

Fuldansa alltså.

Ska öva.

Sån är jag.

Läraktig liksom...

Kaffe på morgonen

är någonting som min kropp behöver.

Förstår inte varför.

Ungefär som vädret just nu.

Förstår inte det heller.

Men å andra sidan hade jag tidig semester i år och var brunare än normalt.

Om det berodde på kaffeintaget eller om det berodde på att vi hade så otroligt mycket sol på vår semester låter jag vara osagt.

Skadeglad? Ha. Nerå. Bara insiktsfull.

Drömde att jag somnade i ett knä igår.

Mjuka fantastiska fingrar smekte mitt huvud och gjorde mig alldeles hemskt avslappnad.

Jag minns att jag försökte hålla ögonen uppe.

Men tror att det under en mystiskt sekund knutits fast trådar i mina ögonfransar.

Låg där med huvudet alldeles avslappnat i ett knä, vilket för övrig måste varit det bästa knät, annars hade jag inte vågat.

Slappna av alltså. Så mycket.

Någon måste ha dragit i trådarna och stängt mina ögonlock.

För jag hade velat titta. Länge.

Det sket sig.

Vaknade till och upptäckte att knät försvann.

Inte mitt alltså, utan det jag låg i.

Ska skynda mig hem efter jobbet och försöka återuppleva känslan.

Fast om inte i dag, så kanske i morgon.

Det som däremot är äkta fakta utan att snurra till det, är att jag lyckade med konststycket att spilla ut ett helt värmeljus med flytande stearin över min hand i går.

Hade tappat upp bad. Och tänt ljus. Jaja, kalla mig fjollig. Men jag gillar det fladdrande ljuset i badrummet, då jag badar skumbad.

Badade klart och eftersvettades lite. Hett bad på nåt vis.

Tittade en stund på teven.

Kom på att jag var tvungen att gå och lägga mig.

Gick inom badrummet för att kvällskissa. Ja jag gör sånt. Kissar alltså.

Skulle blåsa ut ljusen.

Har stora lungor. Starka sådana.

Blåste jättehårt.

Såg ljuset glida längs skåpet där det stod på. Glida mer. Falla av kanten.

Ibland är tanken dum och får min kropp att agera innan jag kommit på om agerandet var speciellt smart.

Jag fångade ljuset med handen, för att det inte skulle trilla i golvet.

Aj...

Såg ut som en vaxdocka ett tag där. I alla fall handen.

Lite fränt var det att sitta på huk över toastolen och pilla väck stearinet.

Så lite ohårigare, lite lenare hand på något vis.

Så vad har egentligen kaffet att göra med detta då?

Jo det ska jag förklara en annan gång.

Ett annat fakta är att vitlök är en bra grej.

Speciellt i mat.

Och mot vampyrer.

Tänk om man skulle göra en rätt av vampyrkött.

Och ha i vitlök.

Skulle det skära sig redan i stekpannan?

Och skulle då vampyrköttet blöda?

Gissa om vampyren som stod bredvid skulle bli hetsad.

Se allt detta blod och inte kunna smaka, på grund av vitlöken.

Jag gillar att smaka.

Vitlök.

Vitlöksglass hade varit nåt.

Velat slicka på en sådan

För sån är jag.

Slickglad liksom...

Visst är det fantastiskt

att man vissa dagar vaknar två gånger?

Som idag.

Vaknade, gick upp, kissade, satte mig på balkongen och dyrkade solen ett tag.

Upptäckte att det var hög tid att lägga sig igen.

Så det gjorde jag.

Vaknade andra gången, gick upp, kissade, satte på kaffe, tappade upp ett bad.

Wow. Lyxkänsla.

Tänk att ha råd att ta sig två uppstigningar.

Inte ens Jesus gjorde det.

Han uppstod ju på tredje dagen. Inte stod upp. För han låg ju ner.

I en grotta.

Han flög tydligen till himlen.

Eller återuppstod. Eller återresa. Eller restresa.

Utan specificerat boende.

Sånt kan man ju inte erbjuda i himlen.

För ingen vet ju hur det ser ut där.

Jo jag vet.

Brukar titta på himlen ibland.

Och leta orions bälte.

Eller stjärnorna som ser ut som orions bälte.

Dom saknar jag.

Jag har jättelånga armar. Och kan pilla på dom där tre. Och den lille till höger om dom tre.

Ja ingen fattar hur det funkar utom jag. Och bäraren.

Av bältet, som egentligen inte är ett bälte. Utan en stjärnbild.

Få förunnat att ha fått bälten döpta efter sig.

Samma sak med stjärnbilder.

Svanar, karlavagnar, björnar, lejon och oxar har fått stjärnbilder döpta efter sig.

Dom måste smakat gudomligt.

Skulle vilja testa en karlavagn med oregano. Och vitlök. Och sås.

Björn smakar salt.

Inte alls som salmiak. Eller havssalt.

Mer salt och rökt.

Och segt.

Eller så var det en gammal björnskrutt vi tuggade på.

En gammal äppelskrutt hade man inte kunnat tugga. Mer slörpa i sig, då den blivit nästan som äppelskruttmos. För såna blir äpplen när som är gamla.

Jag kommer däremot bli hård och tuff när jag blir gammal.

Egentligen så är jag gammal nu, och pyttetuff.

Fast ibland blixtrar jag till, precis som dom där ögonen.

Och då blir jag heltuff ett tag.

Sen mjuk.

Kan inte riktigt bestämma mig för hur jag ska vara.

Men så är det kanske med människan.

Människan är av naturen en velig varelse som inte kan bestämma sig.

Fast jag har.

För sån är jag.

Precistvärtemot liksom...

Ett besök på sjukhus

behöver inte alltid betyda att man är jättesjuk.

Vill bara förtydliga detta.

Det finns människor, både kvinnliga och manliga som besöker sjukhus varenda dag, utan att för den skull, vara det minsta sjuka.

Sen finns det dom, även här kvinnor och män, som aldrig besöker sjukhus och dör av infektioner eller andra kroppsliga åkommor.

Förtydling klar.

Hade jag svalt en samarin hade min mage lekt champange.

Korken jag ville stoppa upp i röven för att stoppa kissandet med rumpan, hade skjutits iväg farligt långt. Helt omanövrerbar.

Kanske lyckats träffa någon.

Vart skumt då.

Kork med bajs på kläder, mitt under festivalen. Ack sån otur.

Nu finns dimor, istället. Bästa antiskiten på nåt vis.

Fast man tar smällen lite senare.

Undrar on Shane Macgowan har magproblem?

Eller Iggy Pop?

Eller Kristina Lugn?

Eller prins Carl-Philip.

Kul för dom i så fall.

Kändisbajs.

Bra skit.

Vill härmed meddela att iPhone 4 inte alls är så bra som den ska vara.

Inte heller min internetupkoppling.

Det som däremot är lite bättre än väntat är varmvatten temperaturen.

Skållas lite på benen.

Eller smygbits.

Skumt är det i alla fall.

Precis som detta inlägget.

Står still i huvudet.

Kanske för att allt blod ligger i vattenklosetten.

Sån är jag.

Blodbristad liksom...

Vad är det som händer

med min mage?

Det känns som om mina tarmar har rejv. Värsta utflyttningsrejvet.

Och äter knark.

Kasst knark.

Tjorvar och vrider på sig. Mullrar och skjuter nålar. Upp mot naveln.

Var hos husläkaren. Ja den där allmän praktiserande mannen som har hand om alla slags sjukdomar. Från barns öroninflammationer, till gamla människors kärlkramper.

Husläkaren den allsmäktige.

Han klämde på magen, frågade om jag hade diarré och kräkningar. Feber och trötthet.

På dessa fyra frågor och lite tafatt tafsande kom han fram till att jag led av: Gastroenterit.

Han borde få nobelpris.

Inte för att jag fick med tre stycken jättelånga tops som jag skulle pilla i mitt eget extrement med, utan för att han är bra på att dra diagnoser så snabbt.

En veckas sjukskrivning. Ingen alkohol, stark mat, fet mat.

Är han dum på riktigt?

Det är den elfte idag, tre veckor efter semestern.

Tror han verkligen att jag skulle ha råd med alkohol, stark mat eller fet mat?

Lönen är ju slut sen två veckor...

Idioit!

Det finns trots allt lite bra grejer som kommit ur min magmisär.

Inte bara diarré och vomeringar. Utan jag upptäckte att jag hade sagan om ringen triologin liggande på den externa hårddisken. Och heroes säsongerna.

Städade undan gamla filer ur datorn. Och vips! Där fanns dom.

Så soffan har fått sin beskärda del av fisar, svallningsvettningar och fosterställningsliggning.

Likaså badkaret.

En annan bra sak är att det inte smittar.

Så jag kan ha barnen precis som vanligt.

Fint det...

Just ja. Husläkaren the allmighty sa att jag skulle varva ner. Då stress inte är bra för magen.

Funderade en stund.

Jag kan aldrig minnas att jag sett det på en enda livsmedelsaffär jag varit i.

Stress. 39 kr kilot. Eller hektot.

Måste vara sällsynt det där.

Precis som hon, här.

Får leta vidare. Efter skatter och stress.

Och Orions bälte.

Sån är jag.

Hemmaobservatorisk liksom...

Blev misshandelsanmäld

inatt.

Av en drogpåverkad man som satt i min bil.

I full färd med att demontera min bilstereo.

Satt på balkongen. Sved och gurglade i min mage.

Tänkte slänga iväg en kastspya, då jag såg två herrar i keps som kommunicerade med varandra med PMR radios.

Fränt, tänkte jag. Hemliga poliser eller nåt.

Döm om min förvåning då det dyker upp en moped. Och låter jättehögt.

Och hemliga poliserna inte gör någonting mer än att prata med människan på mopeden.

Sen får han åka.

Och de två kepsbeprydda herrarna öppnar min bil. MED NYCKEL!

Så det vara att glömma kastspyan, ta på sig kläder då jag satt i morgonrocken på. Rusa ner för trappan. Knacka på grannen (som jag visste var vaken) Ut på parkeringsplatsen.

Öpnnade dörren och tog tag i kepsman nummer etts nacke. Drog ut honom ur min bil och frågade vad han gjorde.

Han menade på att det minsann var hans bil.

Jag menade annorlunda.

Han insisterade på att det var hans bil.

Jag insisterade att så var det visst icke.

Efter lite hammagjord ultimate fighting fast i light version, berättade han att han bara skulle sno stereon.

Grannarna hade under tiden kommit ut och en av dessa hade ringt den riktiga polisen.

Förstod ganska tidigt att kepsmännen, varav den ena hade försvunnit ut i natten, inte alls var hemliga poliser. Utan tjuvar!

(hoppar över lite tid här)

Jag fick gå bort till den ena polisbilen för att se om personen de hade gripit var samma man som satt i min bil.

Och visst var det samma man.

Fick reda på att jag tydligen hade slängt ner honom i backen tre gånger. Och han hade jätteont. I rumpan och i ryggen. Jag hade dessutom slagit sönder tänder och slagit honom i magen. Massor av gånger.

Jag är nog jättestark.

Min version av det hela är att jag drog ut honom ur min bil (vilket jag faktisk orkar) Puttat in honom mot min bil (vilket också fungerade) Tagit tillbaka mina ägodelar som låg i hans ica kasse. (vågade jag då det var grannar överallt) Sen sprang han.

Polisen log lite fundersamt och skulle ta tjuven med sig till Kristianstad då han hade kastknivar i bakfickan.

Funderade länge på det. Kastknivar.

Är dom indiska? Och i så fall vilken kast tillhör dom?

Finns det rullknivar? Hoppknivar? Studsknivar?

Jag önskar mig en 400 meter häck kniv.

Dom har arsle till hela huset.

Sån är jag

Rumpglad liksom...

Födelsedagskalas

hos gudsonen.

Han fyllde fem.

Fem.

Han som alltid varit den lille hoppjerkan.

Blyg till en början.

Opratig ett tag.

Nu tuffaste. Med spretande hårt hår. Babblande och skrattande.

Och ögonen.

Gosse, dom skojade inte när dom sa att vissa har ögonen.

Dom som får folk att darra. Älska. Göra allt.

Jag avundas inte honom.

Han borde få peta-väck-flickstackare pinnar i 15 års present.

Underbara ögon. Blinkar perfekt. Fulla i fan. Och såna man kan titta i och bara förundras över hur ofattbart djupt man kan se in i dom.

Jaja.

Nog med superlativ om den lille skitungen <3

Kändes faktiskt okej att vara där.

Med ex frun, ex svärmor/svärfar, ex svägerska/svåger, ex gammelmommo/gammelFrank.

Kände mig tillfreds när vi satt på balkongen, rökte! Ja till och med ex svärmor insåg att röka är döfräckt. Så hon har börjat igen. Som jag...

Hon och ex frun har gjort en sång till mellanflickan.

Som satt där och sjöng.

Jag svalde hårt.

Dom sjöng vidare.

Jag fick titta ut över gården. Hade jag inte gjort det hade ögonen fyllts av tårar.

Så äckligt klockren text.

Om mellanflickan alltså.

Allt stämde.

Och orden grävde hål i hjärtat och fyllde det med ångest inför framtiden.

Men samtidigt hopp om att hon någongång kommer känna sig trygg och vara lugn. I sig.

Hur som helst. Med gråten i startgroparna gick vi in och tittade på filmer från det att mina barn var små.

Sen fick jag gå några rundor i lägenheten. För att lugna själen.

Passade på att leka lite med LEGO med födelsedagsgrisen.

Jag njöt...

Upptäckte när jag kom hem med mina prinsessor att katten, den enögda, hade missat kattlådan och kissat på badrumsmattan.

Kissekatt på nåt vis.

Tur jag hade tvättdag.

Tvättade och trixade.

Grannarna kom upp och vi hade den sedvanliga söndagsfilmvisningen.

Popcorn i soffan, katter och hundar om vartannat. Soffor och fåtöljer fyllda av människor i varierande storlekar. Barn i knä och på golv och vid datorer.

Älskar det.

Kollektivkänslan.

Sån är jag

Människo o skygg liksom...