Födelsedagskalas

hos gudsonen.

Han fyllde fem.

Fem.

Han som alltid varit den lille hoppjerkan.

Blyg till en början.

Opratig ett tag.

Nu tuffaste. Med spretande hårt hår. Babblande och skrattande.

Och ögonen.

Gosse, dom skojade inte när dom sa att vissa har ögonen.

Dom som får folk att darra. Älska. Göra allt.

Jag avundas inte honom.

Han borde få peta-väck-flickstackare pinnar i 15 års present.

Underbara ögon. Blinkar perfekt. Fulla i fan. Och såna man kan titta i och bara förundras över hur ofattbart djupt man kan se in i dom.

Jaja.

Nog med superlativ om den lille skitungen <3

Kändes faktiskt okej att vara där.

Med ex frun, ex svärmor/svärfar, ex svägerska/svåger, ex gammelmommo/gammelFrank.

Kände mig tillfreds när vi satt på balkongen, rökte! Ja till och med ex svärmor insåg att röka är döfräckt. Så hon har börjat igen. Som jag...

Hon och ex frun har gjort en sång till mellanflickan.

Som satt där och sjöng.

Jag svalde hårt.

Dom sjöng vidare.

Jag fick titta ut över gården. Hade jag inte gjort det hade ögonen fyllts av tårar.

Så äckligt klockren text.

Om mellanflickan alltså.

Allt stämde.

Och orden grävde hål i hjärtat och fyllde det med ångest inför framtiden.

Men samtidigt hopp om att hon någongång kommer känna sig trygg och vara lugn. I sig.

Hur som helst. Med gråten i startgroparna gick vi in och tittade på filmer från det att mina barn var små.

Sen fick jag gå några rundor i lägenheten. För att lugna själen.

Passade på att leka lite med LEGO med födelsedagsgrisen.

Jag njöt...

Upptäckte när jag kom hem med mina prinsessor att katten, den enögda, hade missat kattlådan och kissat på badrumsmattan.

Kissekatt på nåt vis.

Tur jag hade tvättdag.

Tvättade och trixade.

Grannarna kom upp och vi hade den sedvanliga söndagsfilmvisningen.

Popcorn i soffan, katter och hundar om vartannat. Soffor och fåtöljer fyllda av människor i varierande storlekar. Barn i knä och på golv och vid datorer.

Älskar det.

Kollektivkänslan.

Sån är jag

Människo o skygg liksom...