Nu känns det i magen

så där fjärilt.

Finns det ordet?

Ja, nu gör det.

Bada.

Kött.

Whiskey.

Fredag.

Film.

Och en alldeles perfekt kväll.

En gång fick jag för mig att det luktade morfar på toaletten.

Kändes tryggt.

Skumt det där med dofter.

Han hade vit tabac parfym.

Luktade så på toa.

Och lite ettan snusdoft.

Och lite svett.

Morfar på något vis.

Inte alls som orion, fast ändå ändå.

Orion doftar tryggt.

Smakar tryggt.

Blixtrar och skiner upp.

När det är molnfritt.

Annars ser man inte någonting.

Men doftar.

Näsan... ljuger... aldrig...

Men jag gjorde.

Innan.

Bäst.

Kunde lirka alla runt mina fantastiska lögner.

Slutade upp med det.

Och fick ta konsekvenserna.

Växte.

Och upptäckte att det inte alls var så farligt att säga vad jag kände.

Det enda jag fick i gensvar var respekt.

Fick klapp på axeln idag. Eller i alla fall ett värmande ord.

Av min chef.

Då jag sa vad jag kände.

Det gjorde mig varm i hela kroppen.

Tack chef.

Tack jag, för jag äntligen insett att det funkar att följa hjärtat.

Tack igen chef, för att du uppmärksammade mitt lilla framsteg.

Sån är jag.

Tackandes liksom...