Hemma igen

efter en fruktansvärt häftig helg.

Upptäckte att jag gjorde precis ingenting alls.

När jag inte har barnen.

Och så kan det ju inte vara.

Sitter i soffan och gosar med den enögda katten.

Ja. Jag har skaffat katt.

En enögd, svanslös och underkäkstandlös svartvit.

Kattkommando syd behövde hjälp.

Katten behövde vila upp sig.

Jag behövde sällskap.

Win-win situation.

Han kom hit förra onsdagen. Kastrerad och id-märkt.

Trött, kissluktande och bakbensgungig, gled han omkring längs golvlisterna och letade efter gömställe.

Tog ett tag innan han fattade att jag är schysst och förser skålen med mat och vatten.

Nu ligger han på sin speciella plats i soffan och glor enögt på mig och kräver min hand.

Gör absolut ingenting. För jag nästan kräver att han ska glo enögt och krävande på mig. Då trivs jag.

Sigge heter han, men jag funderar på att döpa om honom till Jack. Eller ondskan.

Han är mjuk men ser elak ut.

Ärrad och sabbad. Som jag.

Vi är menade ett tag. Eller typ hela tiden.

Hur som helst.

Kom ju på att jag inte bara kan sitta inne, titta på teve, cafeworlda eller ladda hem film. Så jag sökte in till insatskompaniet igen.

Och vips var man inne i rullorna igen.

Så fredag till söndag har vi trixat SIB och skjutit skott. Smällt och sprungit i trappor. Säkrat rum, genomsökt rum, spängt granater och rökt alldeles för mycket cigg och frusit alldeles hemskt.

Liggunderlag är bajs. Tunna hårda och svarta. Som sopsäckar på nåt vis.

Inatt snarkade jag i min egen säng. Högt, länge och vaknade med värkande gom.

Sån är jag

Snarkmasterlik liksom...