Fantastiskt hur barnen

kan ha så kul på så kort tid.

Rusade till stan.

Och dom sprang. Jisses. Forrest Gump my ass...

Hade bestämt oss för att hinna fram innan butikerna stängde.

Skulle ju fixas det sista inför gudsonens födelsedagskalas på söndag.

Barnen har ingen tidsuppfattning...

Jag: Men snälla flickor. Det är först på söndag.

Dom: Meh! Vi måste handla idag.

Jag: Fast dom har öppet i morgon också!

Dom: Fast tänk så här pappa, om vi blir sjuka. Hur gör vi då?

Jag: Det är ingen fara. Då går jag själv upp till stan och handlar det ni vill.

Dom: Men tänk om du inte hinner?

Jag: Jorå. Jag har typ världens snabbaste ben.

Dom: Mmmm. Fast vi måste handla idag.

Jag: Men kära ungar.Vi fixar det i morgon. Nu ska vi strax göra kvällsmat och sätta på en film. Ha mys i soffan (med fjäskröst)

Dom: Vi måste...

Jag: Ok.

Så vi sprang, ja dom sprang, jag tog långa kliv. In på första butiken. Handla presenter, omslagspapper.

Då kom dom på det.

- Vi måste ha ett fint halsband, när vi ska gå på kalas!

Så in på glitter. Rensa hyllorna. För halsband kan man tydligen inte ha för många av. Detsamma gäller öronhängen, solglasögon, armband och fjäderhelveten som flyger snyggt i vinden.

In på Lindex, HM, Nisses, Kappahl (stavas det så?)och köpa mer grejs.

Skynda hem för att hinna slå in allt.

Ja vi kan ju bli sjuka...

Nu, först nu så är lugnet funnet.

Bert på DVD´n.
Popcorn i skålen.
Osockertoppade barn.
Harmonisk pappa.

Insåg att jag träffar dom alldeles för sällan.

Funderar allvarligt på att hitta ett dagtidsjobb så jag kan ha älsklingarna varannan vecka.

Tror inte det är bra för dom att vi ses varannan helg och varannan eftermiddagsvecka mellan 13.30 och 19.00.

Dör lite av att inte vara mer med.

Fast kanske detta som gällde.

Sårade innan...

Nu är det min tur att få själsbrand.

Sån är jag

Efterklok liksom...

Upptäckte idag att

jag inte alls är någon sexmissbrukare.

Jag brukar sex.

Men missbrukar behovet av att vara trygg.

En sån jävla skillnad.

Mitt hjärta slutade slå dubbelslag.

Hoppa över dom där slagen. Som jag ville ha.

Som jag trodde jag behövde.

Det äckliga är att jag saknar dom.

Som ett självdestuktivt behov, jag ville ha tillgodosett.

Men nu, efter hela 9 timmar och tjugosex minuter, har jag faktiskt inte tänkt.

På det.

Och just nu, precis just nu, är jag stolt.

Och stark.

Som en supernova.

Bländar mig själv i spegeln så jag måste kisa.

Smygtitta åt sidan.

Upptäcker ett blåmärke.

För såna syns bäst i strålinsikt.

Precis som ärr.

Sån är jag.

Blundlik liksom...

Tog mig faktiskt tid

att städa lägenheten idag.

Blev förvånad hur snabbt det faktiskt gick.

Kanske var det för att jag proppat min kropp full av c-vitamin i form av blåbärsbrustabletter, eller också för att jag somnade relativt bra igår.

Låg och tittade på film tills jag vaknade. Fantastiskt det där.

Hur jag kan somna alldeles snett i soffan med en katt intill bröstet. Känns som jag blinkar till och vips har tiden dragit iväg och blivit morgon. Och jag ligger på exakt samma sätt som när jag somnade.

Tror att jag dör när jag sover. I soffan.

Fast inte i min säng.

Brukar vakna av att jag virat in mig i lakanet och katten sitter på golvet och tittar förundrat på mig.

Kanske jag lever mumieliv i sängen.

Leker gammalegyptisk och pratar konstigt. Sminkar ögonen med kajal och tar på en svart peruk och klär min kropp i bladguld.

Lägger mig i sängen och hämtar en virknål. Drar ut min hjärna och lägger den i nattduksbordslådan. Virar in mig i lakanet och ber katten hälla en massa doftande oljor över mig.

Funderade på detta med att ligga i tält. Inte ligga ligga, utan sova där. I sovsäck. Ett tvåmans tält. Undrar vad jag blir då?

Kanske skogstokig eller Mulle.

Eller mullvadstokig. Gräver ner mig och har långa morrhår.

Fränt.

Kunde göra katten avundsjuk.

Åma mig på golvet och dra mina hysteriskt långa morrhår längs väggarna och fälla katten genom att snabbt vrida på skallen.

Fast å andra sidan trillar han lite som han vill redan nu.

Skeva katten på nåt sätt.

Fast det gör jag med ibland.

Trillar alltså.

Sån är jag

Fällbar liksom...

Jag är en sexmissbrukare...
Har tänkt och vridit på alla mina uppfattningar om kärlek/sex/intimitet och kommit fram till att detta inte är någonting jag klarar av.

Går alltid för långt. Gör allting fult av det som ska vara fint.
Kvinnan jag söker sätter jag på en pedistal, klär på henne sjuka kläder, fantiserar om saker jag gör med henne. Saker jag egentligen inte vill. Fast min hjärna vill.

Sjukt.

Funderar på att ta kontakt med en psykolog. Fast genast när jag skrev ordet psykolog upptäckte jag att det är ju jag.

Psyk och låg.
Ligg med ett psyk.
Pyttsan...

Nu till nåt helt annat... Typ kaffe

Just kaffe har jag svårt för.

Inte så att jag måste säga nej när jag bjuds eller så, utan mer
att när jag väl druckit några koppar börjar magen kännas av.

Min blick letar efter någonting att läsa.

Är tyvärr så att jag måste besöka toaletten.
Och där klarar jag inte av att sitta och uträtta mitt behov om jag inte har någonting att läsa.

Så jäkla tråkigt att bajsa.

Kaffe har jag svårt för.

Svårt att säga nej till. Gillar smaken, doften och känslan av denna bruna dryck i min mun.

Har även svårt för att inte gilla att bajsa. Visst det är störttråkigt, men jäkligt skönt.

Ungefär som ensamsex.

Har alltid varit svag för kvinnliga underkläder.

Däremot har jag inte provat att bära dessa själv.

Är rädd för att jag kommer fastna framför spegeln.

Stå där titta och känna hur jag blir tänd på mig själv.

Så besviken jag skulle känna mig.

Alla dessa år jag letat efter kvinnan i mitt liv, och så står han där framför spegeln.

Sån är jag

Spegellik liksom...

Ibland snurrar

det så fort att jag inte hinner med.

Idag tillexempel.

Diskat, druckit kaffe, badat, bäddat och hunnit lyssna igenom en massa låtar på spotify.

Fantastiskt. Och klockan är bara halv 4.

Dagarna innan var ännu värre.

Högg ved och svettades, badade, drack Calvados, högg mer, åkte 4-hjuling, drack en öl, grillade, kollade på stjärnorna på himlen och satt så länge att jag märkte att jorden snurrade.

Allt detta på ett och ett halvt dygn.

Om jag vore Gud skulle jag hunnit med att skapa jorden på en kvart. Resten av tiden kunde jag tillbringat i hängmattan, på stranden jag precis skapat, tagit en tur ut i lilla vintergatan utan underställ, bara för att se till att planeterna skötte sig som dom skulle och inte dansade som planeterna i tredje klotet från solen serien.

Eller så kunde jag gjort nåt annat.

Grejen är bara den att tiden är fan inte relativ. Klockorna är det, men inte tiden.

Ta ut batteriet från klockan och tiden stannar.

Samma sak med bilen.

Står still utan batteri.

Jag funkar inte så. Inte batteristyrd.

Sån är jag

Oelektrisk liksom...

Hur konstigt som helst

och jag kom ändå rätt...

Ibland ter sig livet inte alls som det ska.

Man går framåt fast hamnar alltid lite efter.

Är det inte att man försover sig till jobbet så är det att alla andra tar lite längre kliv och man hamnar på efterkälken.

Semester heter det ju. Jag våndas... Sitter som på nålar och vill jobba istället. Har liksom inte tid att slappna av. Min kropp är inte gjord för sånt.

Vet inte om jag blivit kidnappad av aliens som satt in en liten men ack så välfungerande amfetaminpump i min kropp.

Mina ben är aldrig stilla. Hoppar upp och ner och sägs vara en form av omedveten onani.

Skumt.

Känns knas att sitta i matsalen på jobbet och onanera när jag ska äta middag.

Fast i vissa kulturer kanske det är ok. Alienskulturen...

Får nog ta mig ner till resebyrån och fråga herren som gillar herrar vad det kostar att åka till Alienland. Och om dom tar kort där.

Kort på mig, på krogen, på hotellet.

Tänk om han säger så här: Ja dom tar kort. Samlar på dom. Det är den lilla magnetremsan på kortet som gör att deras värld fungerar. Håller liksom balansen mellan det högra och vänstra. Utan kort skulle deras värld rasa snett. Falla ihop som ett korthus utan kort. Alltså bara "fluff" skulle det låta. Som en minifis.

Då stannar jag nog hellre här hemma faktiskt, och ringer till jobbet och frågar om jag får jobba istället för att sitta här och vänta. Som på Godot...

Sån är jag

Oväntbar liksom...