Huvudvärken från helvetet.
Disken från helvetet.
Detta med att folk skulle ta med sig plastglas, gick sådär.
Att jag kunde somna tre gånger på samma dygn är rätt fantastiskt.
Väljer medvetet att gå raska steg. En stund. För att senare sätta mig i en bil.
Åka nån mil.
I bil.
Efter att ha gått en. Innan.
Stämma gitarrer och sjunga harmonier.
Sån är jag.
Harmonisk liksom...
lördag 12 november 2011
onsdag 9 november 2011
När jag cyklar snabbt...
Som Lance Armstrong, fast jag aldrig haft testikelcancer, känner jag mig ändå starkare än honom.
Och snabbare.
Hade på mig en reflexväst.
Såg hur folk i bilarna jag svischade förbi bokstavligen tappade sina hakor.
Dom böjde sig fram för att plocka upp dom från bilgolven.
Vissa skrek: En blixt på tvären!
Andra skrek: Ghaaaaaaaaaa alldeles förskräckligt haklösa.
Några tittade jätteavundsjukt på mig och min otroliga spänst.
Dom ringde från olympiska kommittén och undrade om jag ville tävla för Sverige i OS.
Jag upplyste dom att jag inte hade tid, i och med att SiESTA! säkert är under samma tidsperiod.
Och dessutom har cykelmänniskorna på OS så fruktansvärt fula bonnabrännor.
När jag kom hem fick jag ett ryck. Ryckte till. Sen kissade jag lite.
Hittade en skruvdragare. En avbitartång. En hammare. Lampor.
Klippte och skruvade och hamrade lite.
Plötsligt lyste hallen upp.
Och jag blev ännu manligare.
Tog av mig t-shirten och krossade spegeln av min fantastiska fysik.
När jag stirrat på glasskärvorna med en bister min så smälte glaset ihop och blev till diamant.
Så nu ser jag mig själv i tolvkanter.
Sån är jag.
Prismalik liksom...
Och snabbare.
Hade på mig en reflexväst.
Såg hur folk i bilarna jag svischade förbi bokstavligen tappade sina hakor.
Dom böjde sig fram för att plocka upp dom från bilgolven.
Vissa skrek: En blixt på tvären!
Andra skrek: Ghaaaaaaaaaa alldeles förskräckligt haklösa.
Några tittade jätteavundsjukt på mig och min otroliga spänst.
Dom ringde från olympiska kommittén och undrade om jag ville tävla för Sverige i OS.
Jag upplyste dom att jag inte hade tid, i och med att SiESTA! säkert är under samma tidsperiod.
Och dessutom har cykelmänniskorna på OS så fruktansvärt fula bonnabrännor.
När jag kom hem fick jag ett ryck. Ryckte till. Sen kissade jag lite.
Hittade en skruvdragare. En avbitartång. En hammare. Lampor.
Klippte och skruvade och hamrade lite.
Plötsligt lyste hallen upp.
Och jag blev ännu manligare.
Tog av mig t-shirten och krossade spegeln av min fantastiska fysik.
När jag stirrat på glasskärvorna med en bister min så smälte glaset ihop och blev till diamant.
Så nu ser jag mig själv i tolvkanter.
Sån är jag.
Prismalik liksom...
söndag 6 november 2011
Åkej...
Idag har jag och mina avkommor varit hysteriskt aktiva.
Började med att gå upp.
Sen gick vi en massa steg.
Vidare så kämpade våra käkmuskler med att inmundiga frukost.
Efter det så rörde sig armar hejvilt då tänder skulle borstas och lika borstat blev
håret. Fast med borste och inte tandborste då det ser konstigt ut med tandkräm i håret.
Då klockan närmade sig tolv upptäckte vi att vi i sort sett var försenade.
Till badhuset.
Dom öppnade ett.
Iväg och hämtade barnens vän för att i ett huj kasta oss i vattnet. Det lite klorsmakande. Hoppade man i den mindre poolen där grannes som badade, smakade det klor och salt. Lite kissljummet sådär. Och nu skyller jag inte på grannens son. Det kan lika väl vara den lilla flickan i sån där baddräkt som var bajssäker.
Det tyckte jag var helt ok. Att den var det.
Kunde blivit jättefel om någon dök och kom upp men en fusk-cigarr i munnen.
Hem och hade pannkaksfrossa.
Ge något barn medicin, ett annat barn en spark i röven för denne valt att begära popcorn och bli arg över att det inte är tillräckligt i skålen.
Äta kvällsmat.
Se då underbarn borstar tänder för att leda dom in i sängen.
Berätta för dom att grannarna faktsikt störs av skrik och lite för höga skratt i sängen. (av barn. Allt annat frossar dom i. Och påpekar ofta...)
Sen lägga sig i badkaret. Det underbara varma lite lagom blöta.
Andas.
Sån är jag.
Komplett liksom...
Började med att gå upp.
Sen gick vi en massa steg.
Vidare så kämpade våra käkmuskler med att inmundiga frukost.
Efter det så rörde sig armar hejvilt då tänder skulle borstas och lika borstat blev
håret. Fast med borste och inte tandborste då det ser konstigt ut med tandkräm i håret.
Då klockan närmade sig tolv upptäckte vi att vi i sort sett var försenade.
Till badhuset.
Dom öppnade ett.
Iväg och hämtade barnens vän för att i ett huj kasta oss i vattnet. Det lite klorsmakande. Hoppade man i den mindre poolen där grannes som badade, smakade det klor och salt. Lite kissljummet sådär. Och nu skyller jag inte på grannens son. Det kan lika väl vara den lilla flickan i sån där baddräkt som var bajssäker.
Det tyckte jag var helt ok. Att den var det.
Kunde blivit jättefel om någon dök och kom upp men en fusk-cigarr i munnen.
Hem och hade pannkaksfrossa.
Ge något barn medicin, ett annat barn en spark i röven för denne valt att begära popcorn och bli arg över att det inte är tillräckligt i skålen.
Äta kvällsmat.
Se då underbarn borstar tänder för att leda dom in i sängen.
Berätta för dom att grannarna faktsikt störs av skrik och lite för höga skratt i sängen. (av barn. Allt annat frossar dom i. Och påpekar ofta...)
Sen lägga sig i badkaret. Det underbara varma lite lagom blöta.
Andas.
Sån är jag.
Komplett liksom...
torsdag 3 november 2011
Idag kan jag titulera mig mästaren.
Inte för att jag är bättre än någon annan.
Inte heller för att jag lär ut saker bättre än någon annan.
Utan just för att jag slog mig själv med häpnad.
Såg inte den käftsmällen komma. Inte den uppercutten heller. Eller ens den lindénan.
Var ute och gick så där snabbt. Så hjärtat hoppar som popcorn i bröstkorgen och det känns som om man andas in is i lungorna.
Fast det var inte då jag slog mig själv med häpnad.
Gick och viftade häftigt med min blå reflex, mest för att bilarna skulle stanna vid alla övergångställen jag passerade. Men även lite för att jag lekte ninja i skallen. Låtsades att den var fräna nunchackus.
Där stannade en bil. Tutade och personen i den vinkade.
Jag vinkade tillbaka.
Gick förbi ett hus. Såg ett hjärta och vinkade.
Sen gick jag hem igen.
Det var då jag upptäckte det.
Hela min t-shirt var genomblöt både på fram och baksida.
Hejja mig!
Jag gick så snabbt att jag tydligen svettades.
Massvis.
Vet inte om det egentligen ska räknas som bra eller dåligt.
Antingen tyder det på ruskigt kass kondis eller tvärtom. Att jag svettas igång snabbt för att kroppen är van.
Bestämde mig för att vara vältränad.
Sån är jag
Super fit liksom...
Inte heller för att jag lär ut saker bättre än någon annan.
Utan just för att jag slog mig själv med häpnad.
Såg inte den käftsmällen komma. Inte den uppercutten heller. Eller ens den lindénan.
Var ute och gick så där snabbt. Så hjärtat hoppar som popcorn i bröstkorgen och det känns som om man andas in is i lungorna.
Fast det var inte då jag slog mig själv med häpnad.
Gick och viftade häftigt med min blå reflex, mest för att bilarna skulle stanna vid alla övergångställen jag passerade. Men även lite för att jag lekte ninja i skallen. Låtsades att den var fräna nunchackus.
Där stannade en bil. Tutade och personen i den vinkade.
Jag vinkade tillbaka.
Gick förbi ett hus. Såg ett hjärta och vinkade.
Sen gick jag hem igen.
Det var då jag upptäckte det.
Hela min t-shirt var genomblöt både på fram och baksida.
Hejja mig!
Jag gick så snabbt att jag tydligen svettades.
Massvis.
Vet inte om det egentligen ska räknas som bra eller dåligt.
Antingen tyder det på ruskigt kass kondis eller tvärtom. Att jag svettas igång snabbt för att kroppen är van.
Bestämde mig för att vara vältränad.
Sån är jag
Super fit liksom...
onsdag 2 november 2011
Måste för tredje och sista gången skriva följande start:
För att ingen ska känna sig träffad, diskriminerad, utpekad eller förskönad/förlöjligad i denna blogg kommer jag berätta som det är.
Orden är påhittade. All verklighetsanknytning är bara en ren tur. Bokstäverna finns på riktigt, men blandas och bildar ord som i sin tur bildar meningar. Påhittade meningar.
Så nu hoppas jag att den eller de som läser denna påhittade blogg inser att orden är just bara ord och inte faktabaserade. Fast bokstäverna är riktiga. Dom finns.
Om det skulle vara någon som motsäger sig detta så finns ju alltid kommentarsfunktionen.
Möjligtvis publicerar jag kommentarer helt utan någon som helst censur fortsättningsvis.
Ok. Min fredskalla har fått för sig att börja blomma. I november. Konstrasten är hysteriskt stor då jag slängde en blick ut genom fönstret, ser död höst ute.
Tänk om det låg en död häst utanför. Då hade kontrasten varit ännu större.
Som en Baudelaire dikt.
Fast han var ju fransk. Och dom är hejjare på kontraster.
Ska dricka vin, röka galouise cigg och äta ostar när dom är gravida.
Männen tutar alltid då dom kör bil.
Deras bilmärken heter jättekonstiga saker. Renault. Citroën.
Dom pratar ännu konstigare.
Och där försvann den politiska korrektheten. Så då spinner vi vidare med fördomar.
Danskar pratar kass engelska.
Norrmän kan inte bli arga.
Finnars språk är hårt. Typ oromatiskt.
Portugiser sjunger bra.
Skåningar är feta.
Norrlänningar pratar inåt.
Smålänningar är snåla.
Engelska män bär strumbyxor under kostymbyxorna.
Jag badar as-ofta.
Mina katter är korkade.
Om man är deprimerad växer naglar och hår snabbare.
Orka inte komma på fler. Så jag uppfinner några egna:
Om man dyker djupt ner har man lika långt upp igen.
Om man springer fort har man bråttom.
Om man cyklar onykter blir man sjukskriven och axelopererad.
Om man böjer sig framåt och sitter med benen i kors får man kulmage. Och roliga veck. Under brösten. (Tänk på det kvinnor med kjol)
För att göra natten lite mer njutningsbar hoppar jag i ett bad. Igen.
Sån är jag.
Badbar liksom...
Orden är påhittade. All verklighetsanknytning är bara en ren tur. Bokstäverna finns på riktigt, men blandas och bildar ord som i sin tur bildar meningar. Påhittade meningar.
Så nu hoppas jag att den eller de som läser denna påhittade blogg inser att orden är just bara ord och inte faktabaserade. Fast bokstäverna är riktiga. Dom finns.
Om det skulle vara någon som motsäger sig detta så finns ju alltid kommentarsfunktionen.
Möjligtvis publicerar jag kommentarer helt utan någon som helst censur fortsättningsvis.
Ok. Min fredskalla har fått för sig att börja blomma. I november. Konstrasten är hysteriskt stor då jag slängde en blick ut genom fönstret, ser död höst ute.
Tänk om det låg en död häst utanför. Då hade kontrasten varit ännu större.
Som en Baudelaire dikt.
Fast han var ju fransk. Och dom är hejjare på kontraster.
Ska dricka vin, röka galouise cigg och äta ostar när dom är gravida.
Männen tutar alltid då dom kör bil.
Deras bilmärken heter jättekonstiga saker. Renault. Citroën.
Dom pratar ännu konstigare.
Och där försvann den politiska korrektheten. Så då spinner vi vidare med fördomar.
Danskar pratar kass engelska.
Norrmän kan inte bli arga.
Finnars språk är hårt. Typ oromatiskt.
Portugiser sjunger bra.
Skåningar är feta.
Norrlänningar pratar inåt.
Smålänningar är snåla.
Engelska män bär strumbyxor under kostymbyxorna.
Jag badar as-ofta.
Mina katter är korkade.
Om man är deprimerad växer naglar och hår snabbare.
Orka inte komma på fler. Så jag uppfinner några egna:
Om man dyker djupt ner har man lika långt upp igen.
Om man springer fort har man bråttom.
Om man cyklar onykter blir man sjukskriven och axelopererad.
Om man böjer sig framåt och sitter med benen i kors får man kulmage. Och roliga veck. Under brösten. (Tänk på det kvinnor med kjol)
För att göra natten lite mer njutningsbar hoppar jag i ett bad. Igen.
Sån är jag.
Badbar liksom...
måndag 31 oktober 2011
Start version 1.2
För att ingen ska känna sig träffad, diskriminerad, utpekad eller förskönad/förlöjligad i denna blogg kommer jag berätta som det är.
Orden är påhittade. All verklighetsanknytning är bara en ren tur. Bokstäverna finns på riktigt, men blandas och bildar ord som i sin tur bildar meningar. Påhittade meningar.
Ja nu är det så här att jag från och med idag särstavar och jobbar heltid.
Ganska fränt när man tänker på att jag gått hemma sen den 26:e maj.
Detta är bra på flera sätt.
1: Jag bidrar till samhället och betalar skatt.
2: Jag kommer hemifrån och slipper gå mil efter mil och nyttja endomondo. Vilket resulterar i lägre matkostnad och färre skoinköp.
3: Detta i sin tur innebär att jag inte bidrar till skoinförsel från Kina, då jag gissar att de flesta skor tillverkas där. Mindre utsläpp.
4: Samma sak med köttkonsumtion och växtgastillverkning från nötkreatur. Alltså mindre matintag.
5: Jag kommer hemifrån igen vilket innebär att jag inte klättrar på väggar. Mindre tapetkostnad.
6: Badar i regel en gång om dagen vid heltidsjobb, istället för tre. Klimatsmart liksom.
7: Inmundigar mindre alkohol då jag måste vakna fyra på morgonen. Leversmart.
Negativa bieffekter då?
Jo vissa dagar hinner jag varken gosa med barn eller katter så mycket som jag önskar.
Och andra dagar kan jag inte förbreda en middag klockan nio på morgonen för att dela den med underbarnen. Eller den underbästa. Fast det var ju ett tag sen. Så den är oavgjord.
Grejen är att jag fortfarande cyklar med samma cykel som dödade min axel.
Men vi är överens nu. Cykeln sa till mig: Cykla snygg å inte så himla snabbt.
Jag bara: Cyklar jag för snyggt får jag inte vara ifred.
Så nu cyklar jag med en hand på styret och en hand håller i lampan då lampfästet gick åt helvete vid smällen.
Och i lördags när jag gick hem från en hysteriskt kul herrmiddag, passade jag på att spotta på stolpen.
Sån är jag.
Hämdlysten liksom
söndag 30 oktober 2011
Tänker börja om.
För att ingen ska känna sig träffad, diskriminerad, utpekad eller förskönad/förlöjligad i denna blogg kommer jag berätta som det är.
Orden är påhittade. All verklighetsanknytning är bara en ren tur. Bokstäverna finns på riktigt, men blandas och bildar ord som i sin tur bildar meningar. Påhittade meningar.
Så.
Nu tillbaka till min skeva värld.
Igår sköts det lerduvor som flydde fränt åt sidorna och ibland rakt fram. Hagelgevärspremiär med andra ord.
Vi var som småpojkar och fnittrade lustigt åt varandras misstag.
Det var lustigt. Att fnittra sådär.
Sen skrattade vi också.
Och åt kött.
Med ben.
Fast dom åt vi inte. Dom lades åt sidan. Benen alltså.
Vissa la benen i soffan. Och andra korsade dom.
Andra svängde benen på det lokala utestället, där några andra fick rabatt på drinkar.
Och andra fick inte stanna kvar.
Jag hade tur och kände några ganska stora killar på stället. För övrigt dom jag krossade i lerduveskyttet. Inga namn. Men jag pekar åt stobyhållet.
Sen skrattade vi högt och länge.
Jag grät tillochmed lite av skrattet. Eller inte grät, men det kom skrattårar. Dom smakade komiskt.
Vaknade idag med en lustig känsla i kroppen. En fågel hade byggt bo i min mun och dessutom bajsat där. Kändes det som.
Kroppen var febrig och skakade då jag vände mig snabbt.
Visste inte då om det var min säng som var kass eller om kroppen bara gett upp.
Tittade i plånboken och hittade en massa lustiga och några ganska olustiga kvitton.
Då kontot är länsat vet man att man haft roligt. Den stunden då kontot länsades.
Men vad är väl pengar? Jo en sort sätt att betala för sig.
Men det viktiga sägs ju vara att man i alla fall har hälsan i behåll. Och så mycket som jag både hälsade och halsade igår är jag tydligen jätteviktig.
Låt oss fantisera ihop följande scenario: Jag har barn. Och ett av barnen, säg att det tex hade varit en son, ringer och frågar mig om han får komma och sova över. (Ja i detta fall är det scenariot sådant att jag inte har en funktionerande kärnfamilj, eller ens en riktig familj utan låt oss säga att jag lever ensam med två katter och har barn varannan helg och varannan eftermiddagsvecka. För i scenariot jobbar jag skift och jobbar sent varannan vecka. (Bara för att komplicera mitt iscensatta liv ytterligare))
Anyhows. Han ringer och vill besöka sin far. Fadern i detta fall blir överlycklig. Och sen äter dom pizza och har grabbhäng. Kollar på film, helst någon komedi, och pappan ligger trött framför teven och känner sig jävligt tacksam.
En sån söndag hade varit perfekt.
Och bara för att maximera tacksamhetsgrejen och den kompletta söndagen mötte han kvinnan han önskade leva med resten i sitt liv på den närbelägna affären.
Att jag fick tillbringa säkerligen en timme på toaletten då magen var i uppror av för lite fast föda hör historien till.
Jag har ju hälsan.
Sån är jag.
Hälsbar och halsbar liksom
Orden är påhittade. All verklighetsanknytning är bara en ren tur. Bokstäverna finns på riktigt, men blandas och bildar ord som i sin tur bildar meningar. Påhittade meningar.
Så.
Nu tillbaka till min skeva värld.
Igår sköts det lerduvor som flydde fränt åt sidorna och ibland rakt fram. Hagelgevärspremiär med andra ord.
Vi var som småpojkar och fnittrade lustigt åt varandras misstag.
Det var lustigt. Att fnittra sådär.
Sen skrattade vi också.
Och åt kött.
Med ben.
Fast dom åt vi inte. Dom lades åt sidan. Benen alltså.
Vissa la benen i soffan. Och andra korsade dom.
Andra svängde benen på det lokala utestället, där några andra fick rabatt på drinkar.
Och andra fick inte stanna kvar.
Jag hade tur och kände några ganska stora killar på stället. För övrigt dom jag krossade i lerduveskyttet. Inga namn. Men jag pekar åt stobyhållet.
Sen skrattade vi högt och länge.
Jag grät tillochmed lite av skrattet. Eller inte grät, men det kom skrattårar. Dom smakade komiskt.
Vaknade idag med en lustig känsla i kroppen. En fågel hade byggt bo i min mun och dessutom bajsat där. Kändes det som.
Kroppen var febrig och skakade då jag vände mig snabbt.
Visste inte då om det var min säng som var kass eller om kroppen bara gett upp.
Tittade i plånboken och hittade en massa lustiga och några ganska olustiga kvitton.
Då kontot är länsat vet man att man haft roligt. Den stunden då kontot länsades.
Men vad är väl pengar? Jo en sort sätt att betala för sig.
Men det viktiga sägs ju vara att man i alla fall har hälsan i behåll. Och så mycket som jag både hälsade och halsade igår är jag tydligen jätteviktig.
Låt oss fantisera ihop följande scenario: Jag har barn. Och ett av barnen, säg att det tex hade varit en son, ringer och frågar mig om han får komma och sova över. (Ja i detta fall är det scenariot sådant att jag inte har en funktionerande kärnfamilj, eller ens en riktig familj utan låt oss säga att jag lever ensam med två katter och har barn varannan helg och varannan eftermiddagsvecka. För i scenariot jobbar jag skift och jobbar sent varannan vecka. (Bara för att komplicera mitt iscensatta liv ytterligare))
Anyhows. Han ringer och vill besöka sin far. Fadern i detta fall blir överlycklig. Och sen äter dom pizza och har grabbhäng. Kollar på film, helst någon komedi, och pappan ligger trött framför teven och känner sig jävligt tacksam.
En sån söndag hade varit perfekt.
Och bara för att maximera tacksamhetsgrejen och den kompletta söndagen mötte han kvinnan han önskade leva med resten i sitt liv på den närbelägna affären.
Att jag fick tillbringa säkerligen en timme på toaletten då magen var i uppror av för lite fast föda hör historien till.
Jag har ju hälsan.
Sån är jag.
Hälsbar och halsbar liksom
måndag 22 augusti 2011
Skulle inte tro det.
Eller skulle jag det.
Provade vandra en promenix med nyoperad axel.
Gick sådär.
Eller jag gick sådär.
Småskevt.
Flöt fram ett par kilometer.
Sen vände jag.
På klack och väg.
Hem och tränade rodel i soffan ett par timmar.
Det var jag bättre på.
Idag.
Träningsbar liskom...
Provade vandra en promenix med nyoperad axel.
Gick sådär.
Eller jag gick sådär.
Småskevt.
Flöt fram ett par kilometer.
Sen vände jag.
På klack och väg.
Hem och tränade rodel i soffan ett par timmar.
Det var jag bättre på.
Idag.
Träningsbar liskom...
fredag 29 juli 2011
Jaha ibland blir inte
livet riktigt som man tänkt sig.
Hade hoppats på en bra fondvägg.
Den blev flammig.
Som en kass solbränna.
Gör om gör rätt.
Men först i morgon.
Då ska rätt bli fel.
Eller tvärtom.
Det är inte lätt att söka perfektion då man är så skev att man inte ser fulländningen.
Men sån är jag.
Ofull liksom...
Hade hoppats på en bra fondvägg.
Den blev flammig.
Som en kass solbränna.
Gör om gör rätt.
Men först i morgon.
Då ska rätt bli fel.
Eller tvärtom.
Det är inte lätt att söka perfektion då man är så skev att man inte ser fulländningen.
Men sån är jag.
Ofull liksom...
måndag 25 juli 2011
Hej världen.
Tillbaka från graven.
Ville bara låta er veta att jag trots skev nyopererad axel fortfarande lever.
Sån är jag
Överlevnadsbar liksom
Ville bara låta er veta att jag trots skev nyopererad axel fortfarande lever.
Sån är jag
Överlevnadsbar liksom
torsdag 10 mars 2011
Så fränt att vara
lite hemlig.
Arga mail som ifrågasätter låsningen av bloggen.
Glada mail som förstår varför jag låst den.
Dagens trams:
Huvudvärk bakom vänster öga.
Febern borta, men för hur länge?
Min fredskalla är på väg att dö.
Våren flydde, men å andra sidan är snö kul.
Ett tag.
Saknar beröring.
Saknar blicken.
Blixtrarna.
Sån är jag.
Ovädersfri liksom...
Arga mail som ifrågasätter låsningen av bloggen.
Glada mail som förstår varför jag låst den.
Dagens trams:
Huvudvärk bakom vänster öga.
Febern borta, men för hur länge?
Min fredskalla är på väg att dö.
Våren flydde, men å andra sidan är snö kul.
Ett tag.
Saknar beröring.
Saknar blicken.
Blixtrarna.
Sån är jag.
Ovädersfri liksom...
tisdag 8 mars 2011
Det ni nu kommer läsa
är ren fiktion.
Boktsäverna är påhittade.
Scenariot också.
Att bosktäverna råkar passa in på verkliga bokstäver, eller scenariot passa in i den vekliga världen är ren slump.
Jag frånsäger mig allt ansvar och om någon råkar ta åt sig, är det inte mitt fel.
Dag två av febern.
Försökte sälja den på blocket.
Gick inget bra alls.
Några ringde och ville byta. Snackade sista pris kompis. Jag var inte alls intresserad.
Magen är i uppror. Den och alvedon är inte kompatibla. Lite moment 22 där.
Således är semlor inte alls aktuella. Fast dom är goda. Och fluffiga.
Internationella kvinnodagen idag.
På fettisdagen.
Har vattnat blommorna. Fyllt upp diskvatten. Förbannat mig själv för att jag trodde jag hade fler kaffefilter, då jag tog det sista i morses.
Funderade på att ta på mig en extra tröja och sätta mig på balkongen. Upptäckte att jag inte hittade mina solglasögon, och eftersom att solen lyser så hysteriskt så vågar jag inte. Än.
Boktsäverna är påhittade.
Scenariot också.
Att bosktäverna råkar passa in på verkliga bokstäver, eller scenariot passa in i den vekliga världen är ren slump.
Jag frånsäger mig allt ansvar och om någon råkar ta åt sig, är det inte mitt fel.
Dag två av febern.
Försökte sälja den på blocket.
Gick inget bra alls.
Några ringde och ville byta. Snackade sista pris kompis. Jag var inte alls intresserad.
Magen är i uppror. Den och alvedon är inte kompatibla. Lite moment 22 där.
Således är semlor inte alls aktuella. Fast dom är goda. Och fluffiga.
Internationella kvinnodagen idag.
På fettisdagen.
Har vattnat blommorna. Fyllt upp diskvatten. Förbannat mig själv för att jag trodde jag hade fler kaffefilter, då jag tog det sista i morses.
Funderade på att ta på mig en extra tröja och sätta mig på balkongen. Upptäckte att jag inte hittade mina solglasögon, och eftersom att solen lyser så hysteriskt så vågar jag inte. Än.
fredag 4 mars 2011
För att förtydlig saker
och ting så kommer mitt livs enda dementi här och nu!
DENNA BLOGG ÄR INTE PÅ RIKTIGT!
Det som skrivs här är bara bosktsäver och mannen som skriver den behöver inte hålla med om innehållet.
Alla karaktärer förutom min familj är fiktiva och påhittade.
Kanske lånat en del av verkligheten för att krydda upp livet lite.
Om jag sårat någon omedvetet genom det jag skrivit vill jag å det bestämdaste jag kan be om ursäkt.
Det var aldrig min plan. Eller min intention.
Så det så!
Sån är jag!
Usräktbar liksom...
DENNA BLOGG ÄR INTE PÅ RIKTIGT!
Det som skrivs här är bara bosktsäver och mannen som skriver den behöver inte hålla med om innehållet.
Alla karaktärer förutom min familj är fiktiva och påhittade.
Kanske lånat en del av verkligheten för att krydda upp livet lite.
Om jag sårat någon omedvetet genom det jag skrivit vill jag å det bestämdaste jag kan be om ursäkt.
Det var aldrig min plan. Eller min intention.
Så det så!
Sån är jag!
Usräktbar liksom...
torsdag 3 mars 2011
Då kom den då.
Febern.
Har lyckats undvika den ett tag, trots att nästan alla nära och kära varit sjuka.
Trodde kanske jag var osårbar.
Levde i en boll. Med skyddande plast eller tegel runtomkring mig.
Den slog till igår.
Smög sig in och gjorde mig liten och skakig.
Känns sådär att bli sjuk när man som allra minst behöver det.
Har liksom inte tid att vara febrig.
Så många måsten.
Så lite ipren.
Jag tycker att det borde införas lag på när och hur man ska/kan vara sjuk.
Borgarna vill ju stänga alla försäkringskassans lokalkontor.
Smart idé?
Känns ju liksom som att skyddsnäten försvinner överallt.
Psyk i Hässleholm ska även det försvinna.
Ja, sjuk kan man ju inte vara i deras värld.
Fast å andra sidan är det inte lätt att se andras sjukdomar när man själv är sjuk i huvudet.
Och jag har rätt att klaga! Då jag gjorde min medborgerliga skyldighet och röstade i valet.
Så visst fan ska jag klaga.
Demokrati i all ära.
Men inte fan behöver man gilla läget, trots majoriteten bestämmer.
Vinnaren skriver historien, heter det ju.
Jag skriver blogg, och alldeles fantastiskt meningslösa dikter.
För andra.
Men inte för mig.
Kan vara så att borgarna kör samma race.
"Vi gör beslut som gynnar oss. Och inte andra"
Jag skriver bokstäver som gynnar mig. Och inte andra.
För att jag kan.
För att jag måste.
Annars blir jag galen.
Och kanske röstar blått nästa val.
Fast det är ju orealistiskt.
Och alldeles knasigt overkligt.
Som mina feberdrömmar.
Sån är jag.
Drömlik liksom...
Har lyckats undvika den ett tag, trots att nästan alla nära och kära varit sjuka.
Trodde kanske jag var osårbar.
Levde i en boll. Med skyddande plast eller tegel runtomkring mig.
Den slog till igår.
Smög sig in och gjorde mig liten och skakig.
Känns sådär att bli sjuk när man som allra minst behöver det.
Har liksom inte tid att vara febrig.
Så många måsten.
Så lite ipren.
Jag tycker att det borde införas lag på när och hur man ska/kan vara sjuk.
Borgarna vill ju stänga alla försäkringskassans lokalkontor.
Smart idé?
Känns ju liksom som att skyddsnäten försvinner överallt.
Psyk i Hässleholm ska även det försvinna.
Ja, sjuk kan man ju inte vara i deras värld.
Fast å andra sidan är det inte lätt att se andras sjukdomar när man själv är sjuk i huvudet.
Och jag har rätt att klaga! Då jag gjorde min medborgerliga skyldighet och röstade i valet.
Så visst fan ska jag klaga.
Demokrati i all ära.
Men inte fan behöver man gilla läget, trots majoriteten bestämmer.
Vinnaren skriver historien, heter det ju.
Jag skriver blogg, och alldeles fantastiskt meningslösa dikter.
För andra.
Men inte för mig.
Kan vara så att borgarna kör samma race.
"Vi gör beslut som gynnar oss. Och inte andra"
Jag skriver bokstäver som gynnar mig. Och inte andra.
För att jag kan.
För att jag måste.
Annars blir jag galen.
Och kanske röstar blått nästa val.
Fast det är ju orealistiskt.
Och alldeles knasigt overkligt.
Som mina feberdrömmar.
Sån är jag.
Drömlik liksom...
onsdag 2 mars 2011
Vissa dagar har ett annat
innehåll än den ordinarie.
Som idag tillexempel.
Munkar och kaffe tillhör inte vanligheterna när jag sovit en stund. Idag gjorde dom det. Älskade SiESTA!Café.
Att nånting underbarast vackrast ligger i soffan och sover. Idag gjorde hon det.
Att mellanflickan kommer hem från bowling och hennes ögon lyser av energi. Idag gjorde dom det.
Att jag gör en blandmp3skiva. Även detta hände idag.
Kändes lite konstigt att bada med grannmannen. Fast första gången är väl alltid lite speciell? Visst vi hade en vägg emellan oss men jag kände ändå nervositeten. Kröp upp längs låren och killade skinkorna lite.
Att jag faktiskt diskade efter jag ätit och inte innan. Idag gjorde jag det.
Att jag tog på fuktgivande ansiktskräm, då jag rakat mig. Jajjamen. Detta gjordes idag med.
Onsdagar brukar vara knas.
Idag är dom oknas.
Så är jag.
Normal liksom...
Som idag tillexempel.
Munkar och kaffe tillhör inte vanligheterna när jag sovit en stund. Idag gjorde dom det. Älskade SiESTA!Café.
Att nånting underbarast vackrast ligger i soffan och sover. Idag gjorde hon det.
Att mellanflickan kommer hem från bowling och hennes ögon lyser av energi. Idag gjorde dom det.
Att jag gör en blandmp3skiva. Även detta hände idag.
Kändes lite konstigt att bada med grannmannen. Fast första gången är väl alltid lite speciell? Visst vi hade en vägg emellan oss men jag kände ändå nervositeten. Kröp upp längs låren och killade skinkorna lite.
Att jag faktiskt diskade efter jag ätit och inte innan. Idag gjorde jag det.
Att jag tog på fuktgivande ansiktskräm, då jag rakat mig. Jajjamen. Detta gjordes idag med.
Onsdagar brukar vara knas.
Idag är dom oknas.
Så är jag.
Normal liksom...
söndag 27 februari 2011
En dag som borde raderas
redan innan den startade.
Denna dag alltså.
Började med att somna om. Obra!
Upptäckte diskberget i köket. Obra!
Öronen blöder av flickornas tjat om kompislek. Obra att ingen av deras kompisar är hemma.
Måste försöka leda in mig själv på den bra dagen. Men hur jag än snurrar runt i lägenheten och letar efter tråden som jag kan följa, hittar jag den inte.
Funderade på att gå ner i källaren och se om trådstarten börjar där. Men är mörkrädd och hatar källarlukten. Obäst!
Funderade även på att hetsäta någonting.
Mest för att hitta på något så kroppen tänker annat än hjärnan.
Har en tudelad dag.
Ett tu tre.
Fyra
Och du har inte ens smsat.
Sån är jag.
Väntlik liksom...
Denna dag alltså.
Började med att somna om. Obra!
Upptäckte diskberget i köket. Obra!
Öronen blöder av flickornas tjat om kompislek. Obra att ingen av deras kompisar är hemma.
Måste försöka leda in mig själv på den bra dagen. Men hur jag än snurrar runt i lägenheten och letar efter tråden som jag kan följa, hittar jag den inte.
Funderade på att gå ner i källaren och se om trådstarten börjar där. Men är mörkrädd och hatar källarlukten. Obäst!
Funderade även på att hetsäta någonting.
Mest för att hitta på något så kroppen tänker annat än hjärnan.
Har en tudelad dag.
Ett tu tre.
Fyra
Och du har inte ens smsat.
Sån är jag.
Väntlik liksom...
onsdag 23 februari 2011
Blev brutalt skändad
av massören eller massösen på jobbet.
Jag blundade mest hela tiden. Så jag har inte riktigt koll på vem som gjorde vad.
- Nacke och ryggslutet tack, sa jag och slängde upp plånboken.
- Lägg dig! Knäpp upp byxorna lite, sa hon.
Redan där gillade jag det. Rätt på. Inga krusiduller här inte.
Nån antiNoFX i stereon som skulle få mig lugn och avslappnad. Meningen var nog det i alla fall. Tänkte på vitt ljud och Franz i tyskland.
Motsats än meningen blev det i alla fall.
Varma händer. Alldeles halkiga började fara fram och tillbaka över ryggen. Det kändes ibland som hon använde naglarna.
Fränt.
Då, när jag började gilla läget, så börjar hon trixa med skinkorna.
Trycka och klämma. Som hon skulle knåda deg.
Jädra diss där. Min degrumpa typ.
Knådade nacke och masserade precis där nacken och skallbenet möts, så det nu är alldeles ömt.
Säkert bra.
Jag fantiserade mig bort.
Och fast hon hade dom valkigaste händer jag någonsin känt och hon ibland gjorde djupa rivspår på ryggen så började jag njuta.
Tänkte på palmer, sandstrand, vilt sex, myssex, pizza, margaritas, delfinsimning.
Wierd.
Hon slutade och slängde på mig en handduk och en värmekudde på svanken.
Tror jag somnade.
Hon klev in i rummet igen, sa:
- Hur känns det nu?
Jag stängde munnen och drog tillbaka dreglet. Reste på nacken och förvirrat tittade på henne.
- Jorå. Får du inte ont i händerna?
Jävla skum fråga när man precis kommit mentalt.
Sån är jag.
Oförutsägbar liksom...
Jag blundade mest hela tiden. Så jag har inte riktigt koll på vem som gjorde vad.
- Nacke och ryggslutet tack, sa jag och slängde upp plånboken.
- Lägg dig! Knäpp upp byxorna lite, sa hon.
Redan där gillade jag det. Rätt på. Inga krusiduller här inte.
Nån antiNoFX i stereon som skulle få mig lugn och avslappnad. Meningen var nog det i alla fall. Tänkte på vitt ljud och Franz i tyskland.
Motsats än meningen blev det i alla fall.
Varma händer. Alldeles halkiga började fara fram och tillbaka över ryggen. Det kändes ibland som hon använde naglarna.
Fränt.
Då, när jag började gilla läget, så börjar hon trixa med skinkorna.
Trycka och klämma. Som hon skulle knåda deg.
Jädra diss där. Min degrumpa typ.
Knådade nacke och masserade precis där nacken och skallbenet möts, så det nu är alldeles ömt.
Säkert bra.
Jag fantiserade mig bort.
Och fast hon hade dom valkigaste händer jag någonsin känt och hon ibland gjorde djupa rivspår på ryggen så började jag njuta.
Tänkte på palmer, sandstrand, vilt sex, myssex, pizza, margaritas, delfinsimning.
Wierd.
Hon slutade och slängde på mig en handduk och en värmekudde på svanken.
Tror jag somnade.
Hon klev in i rummet igen, sa:
- Hur känns det nu?
Jag stängde munnen och drog tillbaka dreglet. Reste på nacken och förvirrat tittade på henne.
- Jorå. Får du inte ont i händerna?
Jävla skum fråga när man precis kommit mentalt.
Sån är jag.
Oförutsägbar liksom...
måndag 14 februari 2011
Alla jävla hjärtans dag.
Vet inte om jag ska bli förbannad eller rörd.
Skakad eller legad.
Nej inte legad.
Egentid, på denna dagen är hysteriskt kul.
Eller inte.
Ska skratta mig igenom vind, sol eller storm och badkarstid.
Sjunka ner i det varma vattnet.
Läsa en Elvistidning.
Skratta för mig själv.
Tänka, drömma och hoppas på framtid.
Samtid.
Vitid.
Sommartiden är på väg.
Den bästa tiden.
Förutom pannkakstiden.
Krigstiden var obra.
Samma sak med kristiden.
Hon sa att hon inte hade träningsvärk.
Är det en komplimang eller en diss?
Kanske dålig träning, eller att hon är för fit redan.
Får bestiga igen. Berget. Det lite högre.
Sikta mot månen och klättra upp på stenen.
Stå där och titta ut över nejden.
Skrika vårskriket. Så jag blir hes och öm i halsen efteråt.
Hoppas på att jag slipper kräka.
Eller kraxa.
Det gör fåglarna så bra redan.
Vårkraxar, vårvisslar och vårstädar.
Vårtgårdar är fina att titta på.
Men fula att stava till.
Har ögon som Brolle.
Armar som flaxar.
Ben som inte går av så lätt, om man inte tar med nyckelben och axelpartier.
Vill ligga.
I en stor säng. Under tjockt täcke och fluffiga kuddar.
Blunda och låta händerna älska med din hud.
Tjuvkika lite.
På teven. På dig.
Älska med ögonen med.
Sån är jag.
Ögontjänare liksom...
Skakad eller legad.
Nej inte legad.
Egentid, på denna dagen är hysteriskt kul.
Eller inte.
Ska skratta mig igenom vind, sol eller storm och badkarstid.
Sjunka ner i det varma vattnet.
Läsa en Elvistidning.
Skratta för mig själv.
Tänka, drömma och hoppas på framtid.
Samtid.
Vitid.
Sommartiden är på väg.
Den bästa tiden.
Förutom pannkakstiden.
Krigstiden var obra.
Samma sak med kristiden.
Hon sa att hon inte hade träningsvärk.
Är det en komplimang eller en diss?
Kanske dålig träning, eller att hon är för fit redan.
Får bestiga igen. Berget. Det lite högre.
Sikta mot månen och klättra upp på stenen.
Stå där och titta ut över nejden.
Skrika vårskriket. Så jag blir hes och öm i halsen efteråt.
Hoppas på att jag slipper kräka.
Eller kraxa.
Det gör fåglarna så bra redan.
Vårkraxar, vårvisslar och vårstädar.
Vårtgårdar är fina att titta på.
Men fula att stava till.
Har ögon som Brolle.
Armar som flaxar.
Ben som inte går av så lätt, om man inte tar med nyckelben och axelpartier.
Vill ligga.
I en stor säng. Under tjockt täcke och fluffiga kuddar.
Blunda och låta händerna älska med din hud.
Tjuvkika lite.
På teven. På dig.
Älska med ögonen med.
Sån är jag.
Ögontjänare liksom...
lördag 12 februari 2011
Åh vilken dag.
Lånade grannens barn i morses.
Och de andra grannarnas hundar.
Tog mina egna två flickor och gjorde stan.
Flickorna shoppade loss.
Fjortisläppstift.
Ljust rosa, nästan vitt.
Skyndade oss hem.
Pang, fram med sminkväska, spegel och köskbordet fylldes snabbt av tjejgrejs.
Helvete.
Så stora dom blev.
- IN OCH TVÄTTA AV ER SMINKET!(jag med vuxenröst)
Fick plötsligt en syn av framtiden.
Gillade det inte alls.
Middag. Mellanmål. (tiden gick lite här alltså)
Lånade grannarnas hundar igen.
Mellanflickan skulle sova över hos kusinerna.
Traskade iväg.
Lämnade flickan.
Pussade, kramade och visade upp hundarna för flickans (flickornas) moster.
Sen på vägen hem hoppades jag på filmiskt möte.
Dogging.
Seen it.
Ville med.
Fast det hände inte.
Sån är jag.
Bitterlik liksom...
Och de andra grannarnas hundar.
Tog mina egna två flickor och gjorde stan.
Flickorna shoppade loss.
Fjortisläppstift.
Ljust rosa, nästan vitt.
Skyndade oss hem.
Pang, fram med sminkväska, spegel och köskbordet fylldes snabbt av tjejgrejs.
Helvete.
Så stora dom blev.
- IN OCH TVÄTTA AV ER SMINKET!(jag med vuxenröst)
Fick plötsligt en syn av framtiden.
Gillade det inte alls.
Middag. Mellanmål. (tiden gick lite här alltså)
Lånade grannarnas hundar igen.
Mellanflickan skulle sova över hos kusinerna.
Traskade iväg.
Lämnade flickan.
Pussade, kramade och visade upp hundarna för flickans (flickornas) moster.
Sen på vägen hem hoppades jag på filmiskt möte.
Dogging.
Seen it.
Ville med.
Fast det hände inte.
Sån är jag.
Bitterlik liksom...
Tittar ut genom fönstret
och det känns som en efterapokalyptisk sommar i mina ögon.
Solen skriker och skickar varma strålar ner på bladlösa träd.
Det ligger vitt äckligt kallt grejs på det som i vanliga fall är gräs.
Gick ut på balkongen, satte mig i stolen.
Andades ut genom munnen.
Det kom rök.
Insåg när jag tagit sjätte klunken kaffe, och piggnat till lite att det var cigarettrök.
Lite lördagstrött.
Minsta flickan kom in och pussade mig på pannan och viskade god morgon.
Sen frågade hon om jag ville ha kaffe.
Klart jag ville.
Hennes kaffe är det bästa.
Ibland tunnt som the.
Andra gånger så starkt att efter första klunken, är det panikspring in på toaletten då magen hysteriskt vrålstartar.
Men ändå.
Ska ta på oss kläder, och kidnappa grannens hund.
Ut och gå.
Lyssna på talgoxarna och blåfinkarnas hysteriska vårsång.
Känna hur vintern är på väg att dö.
Den enda döden jag gillar.
Sån är jag.
Smygdödskåt liksom...
Solen skriker och skickar varma strålar ner på bladlösa träd.
Det ligger vitt äckligt kallt grejs på det som i vanliga fall är gräs.
Gick ut på balkongen, satte mig i stolen.
Andades ut genom munnen.
Det kom rök.
Insåg när jag tagit sjätte klunken kaffe, och piggnat till lite att det var cigarettrök.
Lite lördagstrött.
Minsta flickan kom in och pussade mig på pannan och viskade god morgon.
Sen frågade hon om jag ville ha kaffe.
Klart jag ville.
Hennes kaffe är det bästa.
Ibland tunnt som the.
Andra gånger så starkt att efter första klunken, är det panikspring in på toaletten då magen hysteriskt vrålstartar.
Men ändå.
Ska ta på oss kläder, och kidnappa grannens hund.
Ut och gå.
Lyssna på talgoxarna och blåfinkarnas hysteriska vårsång.
Känna hur vintern är på väg att dö.
Den enda döden jag gillar.
Sån är jag.
Smygdödskåt liksom...
fredag 4 februari 2011
För ett tag sen ville jag åka
till månen.
Hoppa jättehögt utan att anstränga sig så speciellt mycket.
Kom på att jag saknade raket.
Kanske lika bra att den fattas.
För jag hade säkerligen kört fel.
Och landat på en helt ny planet, himlakropp.
Där det varken fanns golfbollar eller flaggor.
Kanske inte ens fotavtryck av tidigare gäster.
Så knasigt.
Stå där med lång näsa och tjocka kläder på sig och inte veta riktigt hur eller vad jag ska gå eller göra.
Då är det kanske bättre att vilja åka till stranden, eller badhuset.
Och ta av sig kläder och ha mindre näsa.
Plus att bastun är max 90 grader.
Slipper bränna rumpan när man sätter sig på träbänkarna.
Ibland får jag för mig att jag är knasig på riktigt.
Och om så vore kanske jag hade slickat på träbänkarna.
I bastun.
När gubben bredvid inte ens har gått.
Missar brädan och slickar honom på låret.
Eller ännu värre, på bastuagregatet.
Och sen när man blivit utkastad från badet skulle det vara jättejobbigt att äta pizza.
För pizzabagaren skulle inte höra vad jag ville beställa.
Han hade bara glott på min sönderbrända mun och tittat ännu fånigare än vad jag glodde på honom då han inte fattar.
Så hade jag tillslut svultit ihjäl.
Och blivit en uttorkad kropp i en grön skinnsoffa.
Och Sigge hade tuggat i sig mig.
Och vi hade blivit ett.
Lyx att jag inte hade raket eller totalgalenskap.
Sån är jag.
Smånormal liksom...
Hoppa jättehögt utan att anstränga sig så speciellt mycket.
Kom på att jag saknade raket.
Kanske lika bra att den fattas.
För jag hade säkerligen kört fel.
Och landat på en helt ny planet, himlakropp.
Där det varken fanns golfbollar eller flaggor.
Kanske inte ens fotavtryck av tidigare gäster.
Så knasigt.
Stå där med lång näsa och tjocka kläder på sig och inte veta riktigt hur eller vad jag ska gå eller göra.
Då är det kanske bättre att vilja åka till stranden, eller badhuset.
Och ta av sig kläder och ha mindre näsa.
Plus att bastun är max 90 grader.
Slipper bränna rumpan när man sätter sig på träbänkarna.
Ibland får jag för mig att jag är knasig på riktigt.
Och om så vore kanske jag hade slickat på träbänkarna.
I bastun.
När gubben bredvid inte ens har gått.
Missar brädan och slickar honom på låret.
Eller ännu värre, på bastuagregatet.
Och sen när man blivit utkastad från badet skulle det vara jättejobbigt att äta pizza.
För pizzabagaren skulle inte höra vad jag ville beställa.
Han hade bara glott på min sönderbrända mun och tittat ännu fånigare än vad jag glodde på honom då han inte fattar.
Så hade jag tillslut svultit ihjäl.
Och blivit en uttorkad kropp i en grön skinnsoffa.
Och Sigge hade tuggat i sig mig.
Och vi hade blivit ett.
Lyx att jag inte hade raket eller totalgalenskap.
Sån är jag.
Smånormal liksom...
torsdag 3 februari 2011
Jag förlorade mitt hjärta
men vann en vän.
Stjärnskåderiet är lagt på hyllan för en tid.
Försöker baxa in stjärnkikaren i garderoben, men den får inte riktigt plats.
Okularet sticker ut.
Och var gång jag passerar garderoben ser jag den.
Och påminns.
Om goda tider.
Som i nya finans.
Dubbel utdelning på både obligationer och aktier.
Just nu är det missväxt. I bondespelet.
Fast efter missväxt så blir det fullt ös.
På både bönder och logistik.
Och förvaringsmöjligheterna minskar.
Det är då jag tar fram kikaren igen.
Ställer den på balkongen.
Zoomar in, betraktar, så nära att jag nästan kan ta på det.
Hyr ut garderoben till bönder som vill förvara hö, ärtor eller annat som bönder odlar.
Kanske jag väljer att bygga en farkost som kan ta mig dit.
Ovanför molnen.
Ovanför månen.
Siktar in mig på mitten stjärnan i Orion.
Landar försiktigt.
Kramar och smeker ytan.
Bevisar.
Att jag är värdig att bestiga den.
Bränner fötterna i början.
Som med ett lite för varmt bad.
Det gör ont i början.
Sen gillar man det.
Och jag gillar dig.
Glöm inte det.
Sån är jag.
Minnesvärd liksom...
Stjärnskåderiet är lagt på hyllan för en tid.
Försöker baxa in stjärnkikaren i garderoben, men den får inte riktigt plats.
Okularet sticker ut.
Och var gång jag passerar garderoben ser jag den.
Och påminns.
Om goda tider.
Som i nya finans.
Dubbel utdelning på både obligationer och aktier.
Just nu är det missväxt. I bondespelet.
Fast efter missväxt så blir det fullt ös.
På både bönder och logistik.
Och förvaringsmöjligheterna minskar.
Det är då jag tar fram kikaren igen.
Ställer den på balkongen.
Zoomar in, betraktar, så nära att jag nästan kan ta på det.
Hyr ut garderoben till bönder som vill förvara hö, ärtor eller annat som bönder odlar.
Kanske jag väljer att bygga en farkost som kan ta mig dit.
Ovanför molnen.
Ovanför månen.
Siktar in mig på mitten stjärnan i Orion.
Landar försiktigt.
Kramar och smeker ytan.
Bevisar.
Att jag är värdig att bestiga den.
Bränner fötterna i början.
Som med ett lite för varmt bad.
Det gör ont i början.
Sen gillar man det.
Och jag gillar dig.
Glöm inte det.
Sån är jag.
Minnesvärd liksom...
onsdag 2 februari 2011
Det kommer en dag då alla
människor måste göra ett medvetet val.
Ett val alla inte gillar eller ens har tänkt på innan.
Vad valet är är så olika från person till person.
Tankarna fladdrar.
Hjärnan mullrar igång och slukar massor av energi.
Ja, nej, kanske eller vad i helvete?
Gjorde en massa val innan.
Var ung innan.
Slogs för min sak.
Bildligt talat.
Var i Lund den trettionde november och letade människor i Doc Martens kängor och bomberjacka.
Hysteriskt kul, då, att uppleva att kängorna funkar bättre som våffelmönsters sak än kängor att sparkas med.
Att stå vid sidan. Se jättekorthåriga unga män militäriskt marschera mot en staty för att lägga ner en krans och hedra en krigisk konung.
Titta in i deras ögon och se hatet.
Gissar att deras blick också såg hatet i mina.
Har aldrig förstått det där med mindre värd människa.
Eller hur man i grupp kan attackera en ensam.
Ofta när jag var ung, och så ett slagsmål, skulle jag leva världspolis och hoppa emellan.
Innan jag studsade in så hade jag tittat vem som ledde. Vem som hade övertaget.
Det var han jag riktade in mig på.
Likt en gepard hoppade jag emellan. Vände ryggen mot han som låg i underläge.
Slog först.
Tittade sen.
Slog igen.
Log sen och vände mig om.
Tog underlägsne i hand och skuttade bort till baren.
- Hej hej och just ja, det är du som bjuder på en öl.
Gratisfylla är bra.
Det gick för långt.
En gång.
Vaknade på morgonen. Ringde mamma.
- Du jag var i slagmsål igår (igen)
- Jaså, med vem (frågade hon)
- Jag vet inte.
På tisdagen ringde telefonen.
Det var den gamle OBS läraren i skolan. Han som hade hand om alla busiga elever.
- Du Niklas, sa han. Vad fan sysslar du med?
- Käften gubbjävel. (Arg och förvirrad jag)
- Jag vill att du kommer hit ikväll, och han gav mig en adress.
- Okerå (lite skamset)
Tog mig till adressen som OBS gubben gett mig.
I soffan såg jag två ynglingar. Typ i min ålder. Och OBS läraren. Ynglingarnas föräldrar var också där.
Jag gick in, satte mig rebelliskt i den fantastiskt sköna soffan. Den hade ett blommigt lintyg. Minns fortfarande dom fluffiga soffkuddarna.
Minns även honom. Och den andre.
Jag stirrade men det kopplade inte.
Gissar att min haka låg någonstans i mitt knä. Och att jag såg lite mer fånig ut än normalt.
OBS läraren började prata.
Jag såg hur hans mun öppnades och stängdes, fast ljuden kunde jag inte känna igen.
Jag såg bara en mun som var ihopbunden med ståltråd.
Jag såg bara blåa märken. Lila märken. Lite ljusgula märken.
I deras ansikte.
Till slut reste sig OBS läraren och tog tag i min axel.
Jag var alldeles för paralyserad för att hinna reagera som jag alltid gjorde då, med knytnävarna.
Jag började gråta istället.
Tittade på OBS lärarens mun och började förstå språket han pratade.
Gom, tänder, arg, pengar, onödigt, ilska och du borde ta det lugnt.
Jag visste inte ens att man kunde slå loss en gom.
Så den trillar ner i munnen.
Okben har jag slått av.
Men inte en gom.
(Och nu sitter jag och fnissar och tänker på riskradion. Dikten Erik Blixt läser:
Tanköttet och gommen trätte om vem som var bäst för munhålan.
Dom slogs så saliven skvätte och slog varann i huvudkolan.
Tandköttet sade:
- Att det måste du väl fatta, att utan mig vågar munnen inte skratta!
Då sade gommen:
- Du är allt en dum en, utan mig trillar ju hjärnan ner i munnen)
Hur som helst.
Jag så dessa två killar, för män var vi inte riktigt än.
Insåg då, när jag gått ett steg för långt (IGEN) att fan! Jag är en idiot! (Igen)
Det braiga av den dumma insiktsdumhetsgrejen var att jag aldrig, någonsin slgit en annan människa.
Jag har blivit arg, till och med vansinnig.
Men alltid kunnat behärska min kropp.
Hur kommer det då sig att jag inte lyckas kontrollera min hjärna?
Och handlig.
Tänker en sak och gör den.
I hjärnan.
Och med tummarna.
Sån är jag.
Tumglad liksom...
Ett val alla inte gillar eller ens har tänkt på innan.
Vad valet är är så olika från person till person.
Tankarna fladdrar.
Hjärnan mullrar igång och slukar massor av energi.
Ja, nej, kanske eller vad i helvete?
Gjorde en massa val innan.
Var ung innan.
Slogs för min sak.
Bildligt talat.
Var i Lund den trettionde november och letade människor i Doc Martens kängor och bomberjacka.
Hysteriskt kul, då, att uppleva att kängorna funkar bättre som våffelmönsters sak än kängor att sparkas med.
Att stå vid sidan. Se jättekorthåriga unga män militäriskt marschera mot en staty för att lägga ner en krans och hedra en krigisk konung.
Titta in i deras ögon och se hatet.
Gissar att deras blick också såg hatet i mina.
Har aldrig förstått det där med mindre värd människa.
Eller hur man i grupp kan attackera en ensam.
Ofta när jag var ung, och så ett slagsmål, skulle jag leva världspolis och hoppa emellan.
Innan jag studsade in så hade jag tittat vem som ledde. Vem som hade övertaget.
Det var han jag riktade in mig på.
Likt en gepard hoppade jag emellan. Vände ryggen mot han som låg i underläge.
Slog först.
Tittade sen.
Slog igen.
Log sen och vände mig om.
Tog underlägsne i hand och skuttade bort till baren.
- Hej hej och just ja, det är du som bjuder på en öl.
Gratisfylla är bra.
Det gick för långt.
En gång.
Vaknade på morgonen. Ringde mamma.
- Du jag var i slagmsål igår (igen)
- Jaså, med vem (frågade hon)
- Jag vet inte.
På tisdagen ringde telefonen.
Det var den gamle OBS läraren i skolan. Han som hade hand om alla busiga elever.
- Du Niklas, sa han. Vad fan sysslar du med?
- Käften gubbjävel. (Arg och förvirrad jag)
- Jag vill att du kommer hit ikväll, och han gav mig en adress.
- Okerå (lite skamset)
Tog mig till adressen som OBS gubben gett mig.
I soffan såg jag två ynglingar. Typ i min ålder. Och OBS läraren. Ynglingarnas föräldrar var också där.
Jag gick in, satte mig rebelliskt i den fantastiskt sköna soffan. Den hade ett blommigt lintyg. Minns fortfarande dom fluffiga soffkuddarna.
Minns även honom. Och den andre.
Jag stirrade men det kopplade inte.
Gissar att min haka låg någonstans i mitt knä. Och att jag såg lite mer fånig ut än normalt.
OBS läraren började prata.
Jag såg hur hans mun öppnades och stängdes, fast ljuden kunde jag inte känna igen.
Jag såg bara en mun som var ihopbunden med ståltråd.
Jag såg bara blåa märken. Lila märken. Lite ljusgula märken.
I deras ansikte.
Till slut reste sig OBS läraren och tog tag i min axel.
Jag var alldeles för paralyserad för att hinna reagera som jag alltid gjorde då, med knytnävarna.
Jag började gråta istället.
Tittade på OBS lärarens mun och började förstå språket han pratade.
Gom, tänder, arg, pengar, onödigt, ilska och du borde ta det lugnt.
Jag visste inte ens att man kunde slå loss en gom.
Så den trillar ner i munnen.
Okben har jag slått av.
Men inte en gom.
(Och nu sitter jag och fnissar och tänker på riskradion. Dikten Erik Blixt läser:
Tanköttet och gommen trätte om vem som var bäst för munhålan.
Dom slogs så saliven skvätte och slog varann i huvudkolan.
Tandköttet sade:
- Att det måste du väl fatta, att utan mig vågar munnen inte skratta!
Då sade gommen:
- Du är allt en dum en, utan mig trillar ju hjärnan ner i munnen)
Hur som helst.
Jag så dessa två killar, för män var vi inte riktigt än.
Insåg då, när jag gått ett steg för långt (IGEN) att fan! Jag är en idiot! (Igen)
Det braiga av den dumma insiktsdumhetsgrejen var att jag aldrig, någonsin slgit en annan människa.
Jag har blivit arg, till och med vansinnig.
Men alltid kunnat behärska min kropp.
Hur kommer det då sig att jag inte lyckas kontrollera min hjärna?
Och handlig.
Tänker en sak och gör den.
I hjärnan.
Och med tummarna.
Sån är jag.
Tumglad liksom...
måndag 31 januari 2011
Jaha. En styck sjuk
son i badkaret.
Vet inte var han fått det ifrån.
Att bada när han har feber.
Han gillar badkar.
Sonen alltså.
Som jag.
Vi gillar badkar.
Vi är ganska lika.
Han har två armar, två ben, två ögon och en kropp.
Jag med.
Det skiljer femton centimeter i längd mellan oss.
Thats all.
Nu till andra saker.
Nämligen tvätt. Och disk.
För sånt sysslar jag med.
När jag inte gör andra saker.
Min kropp skriker efter henne.
Efter beröring.
Efter som...
Efterrätter är gott.
Efaristo är tack på grekiska.
Efter igår är en helt annan sak.
Magen mår som den förtjänar.
Toaletten hatar mig.
Den också.
Gör bort mig.
Och skickar saker innan jag hinner tänka.
Idiotiskt.
Sån är jag.
Oförlåtbar liksom...
Vet inte var han fått det ifrån.
Att bada när han har feber.
Han gillar badkar.
Sonen alltså.
Som jag.
Vi gillar badkar.
Vi är ganska lika.
Han har två armar, två ben, två ögon och en kropp.
Jag med.
Det skiljer femton centimeter i längd mellan oss.
Thats all.
Nu till andra saker.
Nämligen tvätt. Och disk.
För sånt sysslar jag med.
När jag inte gör andra saker.
Min kropp skriker efter henne.
Efter beröring.
Efter som...
Efterrätter är gott.
Efaristo är tack på grekiska.
Efter igår är en helt annan sak.
Magen mår som den förtjänar.
Toaletten hatar mig.
Den också.
Gör bort mig.
Och skickar saker innan jag hinner tänka.
Idiotiskt.
Sån är jag.
Oförlåtbar liksom...
tisdag 25 januari 2011
Så mycket ljus
hon bara sa med sina tre ord.
Hon tittade på mig med sina ohyggligt intensiva ögon.
Ansiktet sa ingenting, men ögonen läste rätt igenom min barriär.
Håret uppsatt i en strikt knut i nacken.
Glasögonen på näsan.
Som den professionella människa hon var så tog det ett tag innan orden kom.
En massa förklaringar innan om hur hon hade kommit fram till det.
Någon bet på fingernaglar, någon satt med benen i kors och jag satt med öronen på vidvinkelmottagning.
- Hon har ADHD!
Pang!
Orden som gjorde att allt föll på plats.
Fick med oss broschyrer och en "sagobok" till henne.
Allt som vi redan visste hade nu någon som kan sånt där, också sett.
- Ni kommer få tid till läkare. Ja om ni nu vill att hon ska pröva medicin.
För i helvete! Klart vi vill!
Allt som kan underlätta hennes skolgång är värt att testa.
Satte oss ner med flickan och läste "sagoboken"
Handlade om Lisa som var tio år. Och hur hon upplevde världen genom sina ADHD ögon.
Vår flicka lyssnade och sa:
- Men så är det ju, redan vid andra sidan.
Tredje, fjärde och alla sidor fram till den sista.
Hon kände igen sig i allt och vi fick tårar i ögonen då vi såg hur hon fick en aha upplevlese och såg vår lilla flicka i sagoboken.
Ruskiga tre ord, om man inte vill höra dom.
Ruskigt bra tre ord, när det enda vi velat var att någon annan skulle se hur hon kämpar. Och många inte trott på henne, på oss, på allt.
Men the winner takes it all som det heter.
Hennes kusin satt och tittade storögt när hennes moster förklarade vad ADHD var.
Hon berättade att det fanns en hel del företags direktörer, skådespelare och musiker som har ADHD.
Hennes kommentar när mostern berättat klart:
- Fy vad orättvist! Jag vill också ha ADHD.
Men det bästa är att vår flicka faktiskt förstod att det inte är hennes fel.
Och att medicinen säkerligen kommer att hjälpa henne.
Sån är jag.
Treordslycklig liksom...
Hon tittade på mig med sina ohyggligt intensiva ögon.
Ansiktet sa ingenting, men ögonen läste rätt igenom min barriär.
Håret uppsatt i en strikt knut i nacken.
Glasögonen på näsan.
Som den professionella människa hon var så tog det ett tag innan orden kom.
En massa förklaringar innan om hur hon hade kommit fram till det.
Någon bet på fingernaglar, någon satt med benen i kors och jag satt med öronen på vidvinkelmottagning.
- Hon har ADHD!
Pang!
Orden som gjorde att allt föll på plats.
Fick med oss broschyrer och en "sagobok" till henne.
Allt som vi redan visste hade nu någon som kan sånt där, också sett.
- Ni kommer få tid till läkare. Ja om ni nu vill att hon ska pröva medicin.
För i helvete! Klart vi vill!
Allt som kan underlätta hennes skolgång är värt att testa.
Satte oss ner med flickan och läste "sagoboken"
Handlade om Lisa som var tio år. Och hur hon upplevde världen genom sina ADHD ögon.
Vår flicka lyssnade och sa:
- Men så är det ju, redan vid andra sidan.
Tredje, fjärde och alla sidor fram till den sista.
Hon kände igen sig i allt och vi fick tårar i ögonen då vi såg hur hon fick en aha upplevlese och såg vår lilla flicka i sagoboken.
Ruskiga tre ord, om man inte vill höra dom.
Ruskigt bra tre ord, när det enda vi velat var att någon annan skulle se hur hon kämpar. Och många inte trott på henne, på oss, på allt.
Men the winner takes it all som det heter.
Hennes kusin satt och tittade storögt när hennes moster förklarade vad ADHD var.
Hon berättade att det fanns en hel del företags direktörer, skådespelare och musiker som har ADHD.
Hennes kommentar när mostern berättat klart:
- Fy vad orättvist! Jag vill också ha ADHD.
Men det bästa är att vår flicka faktiskt förstod att det inte är hennes fel.
Och att medicinen säkerligen kommer att hjälpa henne.
Sån är jag.
Treordslycklig liksom...
fredag 21 januari 2011
Återfall eller infall
eller platt fall...
Kommer nog aldrig någonsin bli klok på mig själv.
Inga andra heller för den delen.
Är det bra eller dåligt?
Jobbigt när jag inte liksom vet hur jag svänger.
Går in i väggar.
Krossar saker.
Bra saker.
Bästa saker.
Jag ser hur jag är på väg.
Åt fel håll.
Men svänger inte.
Fast jag vet att jag måste.
Head on collision.
Utan airbag.
Bungyjump unplugged på något vis.
Rusar mot marken.
Den kommer snabbt emot mig.
Och jag förbannar mig själv för att jag inte band fast fötterna i gummirepet.
Hejja mig.
Långsamt självmord på nåt vis.
Fast medvetet.
D, C, A och sen ett C igen.
Det är den nya melodin.
Långsamt i början för att explodera i ett känslocrescendo i slutet.
Blåmärken på hakan och kastmärke i pannan.
Så förbannat rättvist.
Sån är jag.
Kravmärkt liksom...
Kommer nog aldrig någonsin bli klok på mig själv.
Inga andra heller för den delen.
Är det bra eller dåligt?
Jobbigt när jag inte liksom vet hur jag svänger.
Går in i väggar.
Krossar saker.
Bra saker.
Bästa saker.
Jag ser hur jag är på väg.
Åt fel håll.
Men svänger inte.
Fast jag vet att jag måste.
Head on collision.
Utan airbag.
Bungyjump unplugged på något vis.
Rusar mot marken.
Den kommer snabbt emot mig.
Och jag förbannar mig själv för att jag inte band fast fötterna i gummirepet.
Hejja mig.
Långsamt självmord på nåt vis.
Fast medvetet.
D, C, A och sen ett C igen.
Det är den nya melodin.
Långsamt i början för att explodera i ett känslocrescendo i slutet.
Blåmärken på hakan och kastmärke i pannan.
Så förbannat rättvist.
Sån är jag.
Kravmärkt liksom...
måndag 17 januari 2011
Jag kom fram till
att jag faktiskt kunde ta tag i saker.
Fingrarna fungerar.
Armarna sträcks.
Fast ibland fastlåsta. Med vilje.
Med bälte.
Med resten av kroppen kännandes.
Sinnen på helspänn.
Ögon som inte ser.
Som blundar under scarf.
Med vilje.
Fränt.
Som att bada i chokladpudding.
Eller i ett hav fullt av hajar.
Som hajar att de bara ska nafsa.
För bettet gör ont.
På riktigt.
I fastlåst läge gillar jag läget.
Och när jag släpps loss släpper jag loss.
Pleasure and pain.
Plain kort och gott.
Som att dricka lite för varmt kaffe.
Bränner på tungan, i halsen och du känner hur det rinner ner i magsäcken.
Finns oplaina saker också.
Som att kyssa dig precis efteråt.
Med munnen full av mig, dig.
Blir oss.
Halkiga tungor och svullna läppar.
Skakig och svettig.
Efter maratonlopp.
Hjärtat som liksom vill hoppa ur bröstkorgen och lägga sig i vasken i kallt vatten.
Dunka klart.
Lugna sig.
Det är det jag har svårt för.
Sån är jag.
Olugnbar liksom...
Fingrarna fungerar.
Armarna sträcks.
Fast ibland fastlåsta. Med vilje.
Med bälte.
Med resten av kroppen kännandes.
Sinnen på helspänn.
Ögon som inte ser.
Som blundar under scarf.
Med vilje.
Fränt.
Som att bada i chokladpudding.
Eller i ett hav fullt av hajar.
Som hajar att de bara ska nafsa.
För bettet gör ont.
På riktigt.
I fastlåst läge gillar jag läget.
Och när jag släpps loss släpper jag loss.
Pleasure and pain.
Plain kort och gott.
Som att dricka lite för varmt kaffe.
Bränner på tungan, i halsen och du känner hur det rinner ner i magsäcken.
Finns oplaina saker också.
Som att kyssa dig precis efteråt.
Med munnen full av mig, dig.
Blir oss.
Halkiga tungor och svullna läppar.
Skakig och svettig.
Efter maratonlopp.
Hjärtat som liksom vill hoppa ur bröstkorgen och lägga sig i vasken i kallt vatten.
Dunka klart.
Lugna sig.
Det är det jag har svårt för.
Sån är jag.
Olugnbar liksom...
Vissa dagar är
lättare än andra.
Undrar hur det kommer sig?
Jordens vikt borde ju alltid vara konstant.
Om vi gräver upp järnmalm och framställer rent järn, blir då jorden tyngre?
Eller om vi tar upp uran och framställer tungt vatten?
Eller om vi äter upp en ko, och sen bajsar ut resterna.
Fast nu var det inte så jag menade.
Utan lättare i tanken.
Säg såhär: Du har ett jobbigt telefonsamtal att ringa. Som du dragit dig för att ringa och som gjort sinnet mörkt och tungt. Du ringer och pratar med, ja säg en handläggare av något slag. Hon/Han är jättetrevlig emot dig. Och när du lagt på luren så inser du att du ältat detta samtal i en hel vecka helt i onödan.
Du kräks lite i munnen. Och springer in på toa och spottar ut det.
Du är lättare.
Sinnet med.
Två noll till dig.
Sen att min morgon idag var knas, är ju en helt annan sak.
Minsta flickan hade hybris och lekte tvärtomleken. Eller så var det ingen lek.
Finns inget som är så jobbigt!
När man inte hinner bli vänner innan jag lämnar henne på skolan.
Och sonen, stor och förståndig, står bredvid och försöker på sitt lite tafatta sätt hjälpa till genom att prata med lillflickan.
Detta resulterar i att han också blir den onde i hennes ögon.
Två mot en är fegt.
Så spinner det vidare.
Och blir en lavin av en snöboll.
Hej hej ångest.
Men sen kommer samtalet.
Då allt löser sig.
Vi pratar och blir vänner över telefonen.
Jag säger förlåt.
Lillflickan säger förlåt.
Men vi kan inte kramas och jag kan inte viska i hennes öra att jag älskar henne fast hon ville att jag skulle dö i morses.
Det är det som svider.
Sån är jag.
Papercutlik liksom...
Undrar hur det kommer sig?
Jordens vikt borde ju alltid vara konstant.
Om vi gräver upp järnmalm och framställer rent järn, blir då jorden tyngre?
Eller om vi tar upp uran och framställer tungt vatten?
Eller om vi äter upp en ko, och sen bajsar ut resterna.
Fast nu var det inte så jag menade.
Utan lättare i tanken.
Säg såhär: Du har ett jobbigt telefonsamtal att ringa. Som du dragit dig för att ringa och som gjort sinnet mörkt och tungt. Du ringer och pratar med, ja säg en handläggare av något slag. Hon/Han är jättetrevlig emot dig. Och när du lagt på luren så inser du att du ältat detta samtal i en hel vecka helt i onödan.
Du kräks lite i munnen. Och springer in på toa och spottar ut det.
Du är lättare.
Sinnet med.
Två noll till dig.
Sen att min morgon idag var knas, är ju en helt annan sak.
Minsta flickan hade hybris och lekte tvärtomleken. Eller så var det ingen lek.
Finns inget som är så jobbigt!
När man inte hinner bli vänner innan jag lämnar henne på skolan.
Och sonen, stor och förståndig, står bredvid och försöker på sitt lite tafatta sätt hjälpa till genom att prata med lillflickan.
Detta resulterar i att han också blir den onde i hennes ögon.
Två mot en är fegt.
Så spinner det vidare.
Och blir en lavin av en snöboll.
Hej hej ångest.
Men sen kommer samtalet.
Då allt löser sig.
Vi pratar och blir vänner över telefonen.
Jag säger förlåt.
Lillflickan säger förlåt.
Men vi kan inte kramas och jag kan inte viska i hennes öra att jag älskar henne fast hon ville att jag skulle dö i morses.
Det är det som svider.
Sån är jag.
Papercutlik liksom...
torsdag 13 januari 2011
Ja jisses vad kul
när hyresvärden knackar på dörren.
Tittar stint på mig och med homosexuell hand överlämnar ett vitt och prydligt kuvert.
- Du kan ju hör av dig när du läst det, säger han och vänder på sin homosexuella klack.
Jag sliter upp det i hopp om hyressänkning.
Det är en räkning.
En månadshyra.
Som jag tydligen slintit iväg i augusti.
Typ hamnat efter.
Skippade den, enligt homovärden. Och betalade septembers istället. Och har följande månader betalat en månadshyra i förskott.
Men inte augustis.
Enligt honom.
Jävra tuff han var då han hade med sig ett bihang av presumtiva hyresgäster.
"- Ja han ska veta att det är jag som äger denna byggnad och pöbeln bara hyr av mig, eftersom att jag är så mäktig och svansar med rumpan när jag går" (tänker han)
Jag kastar mig in i lägenheten, välter en katt och ett glas trillar i golvet. Men dom höll båda två.
Sigge är van med kravaller mot sin kropp.
Han försökte stoppa en bil med den en gång.
Gick sådär.
Sigge gick sönder lite. Bilen inte alls, gissar jag.
Men jag vann en katt.
Hur som helst.
In på internetbanken och kollar kontoutdragen.
Tadaaaa!!! Den är betald. Det skumma var att jag betalade två hyror på en gång.
Printar ut kontoutdraget, kastar mig ut i trappen.
Vet att han är i lägenheten över mig, eftersom jag hör hans homoklackar studsa i taket. Ja golvet i hans värld.
Knackar pöbelslikt på dörren och vrålar:
- Haha! Gubbajaovoul! Den är betald.
Han rodnar.
Jag vann.
Nu står det ett ett till mig.
Och jag gillar homosexuella. Yngre...
Sån är jag.
Oavgjord liksom...
Tittar stint på mig och med homosexuell hand överlämnar ett vitt och prydligt kuvert.
- Du kan ju hör av dig när du läst det, säger han och vänder på sin homosexuella klack.
Jag sliter upp det i hopp om hyressänkning.
Det är en räkning.
En månadshyra.
Som jag tydligen slintit iväg i augusti.
Typ hamnat efter.
Skippade den, enligt homovärden. Och betalade septembers istället. Och har följande månader betalat en månadshyra i förskott.
Men inte augustis.
Enligt honom.
Jävra tuff han var då han hade med sig ett bihang av presumtiva hyresgäster.
"- Ja han ska veta att det är jag som äger denna byggnad och pöbeln bara hyr av mig, eftersom att jag är så mäktig och svansar med rumpan när jag går" (tänker han)
Jag kastar mig in i lägenheten, välter en katt och ett glas trillar i golvet. Men dom höll båda två.
Sigge är van med kravaller mot sin kropp.
Han försökte stoppa en bil med den en gång.
Gick sådär.
Sigge gick sönder lite. Bilen inte alls, gissar jag.
Men jag vann en katt.
Hur som helst.
In på internetbanken och kollar kontoutdragen.
Tadaaaa!!! Den är betald. Det skumma var att jag betalade två hyror på en gång.
Printar ut kontoutdraget, kastar mig ut i trappen.
Vet att han är i lägenheten över mig, eftersom jag hör hans homoklackar studsa i taket. Ja golvet i hans värld.
Knackar pöbelslikt på dörren och vrålar:
- Haha! Gubbajaovoul! Den är betald.
Han rodnar.
Jag vann.
Nu står det ett ett till mig.
Och jag gillar homosexuella. Yngre...
Sån är jag.
Oavgjord liksom...
söndag 9 januari 2011
Fantastiskt hur förvånad
jag ibland kan bli.
Så där så ögonen åker bungyjump ur hålorna och smaskas tillbaka in i sina hålor med en ploff.
Hakan gungar upp och ner, ner och upp.
Armarna likt skägglavar bara hänger längs sidan av min kropp.
Förstenad stirrar jag in.
Och när ögonen väl kommit på plats igen och hittat fokus så står dom där.
I kylskåpet.
Och frestar.
Förför med gyllene kropp och själ.
Men nyklippta naglar är det lite svårare.
Att öppna.
Men skam den som ger sig.
Danska öl.
Tyska öl.
Svenska öl.
Öl typ.
Idag är det en sån dag.
MjÖLk.
Med.
En pizzaslice.
Bearnaisesås.
Hörde att någon skulle bjudas på fläskfilégryta.
Blir inte det minsta avundsjuk.
Jag har med mina ploffande ögon och lavlika armar tagit ett steg längre.
Från köket och in i badrummet.
Blött ner min kropp.
Inte blodat.
Utan vattnat den.
I hetare vatten än jag egentligen skulle klara av.
Men idag är det en sån dag.
Vi tänjer gränser och senor.
Stretchar och sjunker sakta ner i en förfärlig split på golvet.
Framför teven.
Bugar och avgudar.
Drar jag ner persiennerna och tittar på mina lår i det blåaktiga ljuset från teveskärmen så får jag för mig att jag är under ytan.
Under vattenytan.
Vrider på nacken och letar delfiner, hajar och blåstång.
Ser en enögd katt.
Motsatsen till sjöhäst ungefär.
Behöver inte hålla andan.
Då jag lätt kan andas in dofterna.
Och minnena.
Tankarna på dig kan liksom inte sluta.
En randig madrass fylld av oss.
En skrynklig hjärna fylld av hopp.
Skulle lätt kunna go bungyjump unplugged rätt in i din famn.
Sån är jag.
Hopplös liksom...
Så där så ögonen åker bungyjump ur hålorna och smaskas tillbaka in i sina hålor med en ploff.
Hakan gungar upp och ner, ner och upp.
Armarna likt skägglavar bara hänger längs sidan av min kropp.
Förstenad stirrar jag in.
Och när ögonen väl kommit på plats igen och hittat fokus så står dom där.
I kylskåpet.
Och frestar.
Förför med gyllene kropp och själ.
Men nyklippta naglar är det lite svårare.
Att öppna.
Men skam den som ger sig.
Danska öl.
Tyska öl.
Svenska öl.
Öl typ.
Idag är det en sån dag.
MjÖLk.
Med.
En pizzaslice.
Bearnaisesås.
Hörde att någon skulle bjudas på fläskfilégryta.
Blir inte det minsta avundsjuk.
Jag har med mina ploffande ögon och lavlika armar tagit ett steg längre.
Från köket och in i badrummet.
Blött ner min kropp.
Inte blodat.
Utan vattnat den.
I hetare vatten än jag egentligen skulle klara av.
Men idag är det en sån dag.
Vi tänjer gränser och senor.
Stretchar och sjunker sakta ner i en förfärlig split på golvet.
Framför teven.
Bugar och avgudar.
Drar jag ner persiennerna och tittar på mina lår i det blåaktiga ljuset från teveskärmen så får jag för mig att jag är under ytan.
Under vattenytan.
Vrider på nacken och letar delfiner, hajar och blåstång.
Ser en enögd katt.
Motsatsen till sjöhäst ungefär.
Behöver inte hålla andan.
Då jag lätt kan andas in dofterna.
Och minnena.
Tankarna på dig kan liksom inte sluta.
En randig madrass fylld av oss.
En skrynklig hjärna fylld av hopp.
Skulle lätt kunna go bungyjump unplugged rätt in i din famn.
Sån är jag.
Hopplös liksom...
Just detta med dans
och musikskapande gör mig alldeles förvånad.
Ibland spritter det i benen och jag klarar inte av att sitta still.
Och volymknappen verkar ha ett eget liv och bara vill vridas upp.
Öronen studsar sådär fränt.
I takt.
Hej hopp över golv och på balkongräcken.
Glider snyggt med ena benet i luften och det andra sprallandes i en fenomenal balansakt.
Orden flyter fram på papper och ackord tas av dom som kan.
Vi andra spelar kvinter.
Upptäcker att det skulle vara ett G# istället för ett A.
Då A är lite högt om man inte stämmer ner.
Någon sa att jag låter engelsk när jag sjunger.
Kanske för att texten är på engelska.
Eller för att kroppen innehåller Captain Morgan.
Fast då skulle ju musiken bli Jamaicansk.
Eller i alla fall ha en romsk accent.
En hit blev det i alla fall.
Dansen med.
Och som en riktigt bra uppercut ändrades spellistan på iPhonen till den främsta.
Skriver i takt med Fat Mikes underbara stämma.
I 148 BPM.
Precis i samma takt som mitt hjärta slår.
När jag tänker på dig underbästa.
Sån är jag.
Taktfast liksom...
Ibland spritter det i benen och jag klarar inte av att sitta still.
Och volymknappen verkar ha ett eget liv och bara vill vridas upp.
Öronen studsar sådär fränt.
I takt.
Hej hopp över golv och på balkongräcken.
Glider snyggt med ena benet i luften och det andra sprallandes i en fenomenal balansakt.
Orden flyter fram på papper och ackord tas av dom som kan.
Vi andra spelar kvinter.
Upptäcker att det skulle vara ett G# istället för ett A.
Då A är lite högt om man inte stämmer ner.
Någon sa att jag låter engelsk när jag sjunger.
Kanske för att texten är på engelska.
Eller för att kroppen innehåller Captain Morgan.
Fast då skulle ju musiken bli Jamaicansk.
Eller i alla fall ha en romsk accent.
En hit blev det i alla fall.
Dansen med.
Och som en riktigt bra uppercut ändrades spellistan på iPhonen till den främsta.
Skriver i takt med Fat Mikes underbara stämma.
I 148 BPM.
Precis i samma takt som mitt hjärta slår.
När jag tänker på dig underbästa.
Sån är jag.
Taktfast liksom...
fredag 7 januari 2011
Har ett badkar som just nu
ropar efter mig.
Jätteskumt.
Inte att det ropar, för sånt kan dom om man lyssnar ordentligt.
Utan att det ropar mitt namn.
I och med att bokstaven k och l är efter varandra så borde inte karet kunna uttala mitt namn, då badkar har en medfödd defekt på gommen.
Vet inte om jag ska känna mig lycklig över att mitt badkar är speciellt eller och jag ska skrämmas över det.
Jag vet att jag inte skäms över det.
Inte ens i det.
När jag ligger där.
Och vickar på tårna i vattnet.
Måste gå ut till Jonas och hämta bilen.
Kunde inte köra den igår.
Den var bångstyrig och högljudd.
Jonas är bra på att hantera såna bilar.
Det är inte jag.
Inte alls.
Jag är bättre på andra saker.
Bada till exempel.
Äta snabbt också.
Som sagt.
Om Gud ville att vi män skulle klara av att ha sex i mer än två minuter, hade Gud sett till att vi män kunde det.
Så det så.
Således är vi sprinters och inga seniga maratonlöpare.
Eller hur det nu var.
Sån är jag.
Tveksam liksom...
Jätteskumt.
Inte att det ropar, för sånt kan dom om man lyssnar ordentligt.
Utan att det ropar mitt namn.
I och med att bokstaven k och l är efter varandra så borde inte karet kunna uttala mitt namn, då badkar har en medfödd defekt på gommen.
Vet inte om jag ska känna mig lycklig över att mitt badkar är speciellt eller och jag ska skrämmas över det.
Jag vet att jag inte skäms över det.
Inte ens i det.
När jag ligger där.
Och vickar på tårna i vattnet.
Måste gå ut till Jonas och hämta bilen.
Kunde inte köra den igår.
Den var bångstyrig och högljudd.
Jonas är bra på att hantera såna bilar.
Det är inte jag.
Inte alls.
Jag är bättre på andra saker.
Bada till exempel.
Äta snabbt också.
Som sagt.
Om Gud ville att vi män skulle klara av att ha sex i mer än två minuter, hade Gud sett till att vi män kunde det.
Så det så.
Således är vi sprinters och inga seniga maratonlöpare.
Eller hur det nu var.
Sån är jag.
Tveksam liksom...
torsdag 6 januari 2011
Så konstigt det där
med upp och nedgångar.
Som att klättra upp på Mont Blanc och upptäcka att man glömt kameran.
Och ingen annan ser dig.
Det är bara du som vet att du klarat av bedriften och har inget bevis för att övertyga andra.
Dom tittar oförstående på dig och tror inte att du är riktigt klok.
Du vet vad som hänt.
Och går starkare och en upplevelse rikare vidare.
Vickar lite på arslet och gör folk galna.
Hör hur bockarna skriker.
Med den lilla skäggstrimman mitt på hakan.
Helst i svart.
Det levde en man i ryssland.
Som blev skjuten, dränkt, förgiftad med kakor, drack förgiftat vin, blev strypt och slutligen kastrerad.
Han blev kallad den galne munken.
Det roliga var att han inte alls var munk.
Det enda han tänkte var att om man syndar så mycket att man når botten, först då kan man få kontakt med Gud.
Det måste ju betyda att Gud bor i källaren.
I en skum källarlägenhet med öppen spis.
Där Gud sitter på en pall och stirrar in i elden.
Väntar på jultomten.
Sån är han.
Hoppfull liksom...
Som att klättra upp på Mont Blanc och upptäcka att man glömt kameran.
Och ingen annan ser dig.
Det är bara du som vet att du klarat av bedriften och har inget bevis för att övertyga andra.
Dom tittar oförstående på dig och tror inte att du är riktigt klok.
Du vet vad som hänt.
Och går starkare och en upplevelse rikare vidare.
Vickar lite på arslet och gör folk galna.
Hör hur bockarna skriker.
Med den lilla skäggstrimman mitt på hakan.
Helst i svart.
Det levde en man i ryssland.
Som blev skjuten, dränkt, förgiftad med kakor, drack förgiftat vin, blev strypt och slutligen kastrerad.
Han blev kallad den galne munken.
Det roliga var att han inte alls var munk.
Det enda han tänkte var att om man syndar så mycket att man når botten, först då kan man få kontakt med Gud.
Det måste ju betyda att Gud bor i källaren.
I en skum källarlägenhet med öppen spis.
Där Gud sitter på en pall och stirrar in i elden.
Väntar på jultomten.
Sån är han.
Hoppfull liksom...
onsdag 5 januari 2011
Ja jag skilde mig
för drygt ett år sen.
Idag har jag lika ont!
Inte för att jag var orsaken.
Eller var jag det.
Jag vågade inte säga vad jag kände.
För det var liksom inte så det skulle vara.
Sa allt utom svartsjukepratet.
Det pratet dödar.
Och jag.
Om inte med en fast hand om halsen så med mina tvekande ord.
Orden som ska sägas.
Som fastnar i halsen och får rökhosta att verka ganska oskyldiga.
Så nu säger jag det.
Jag kommer älska dig för dig. För dig som fått mig att säga dom andra sakerna.
Det jobbiga är att jag skulle sagt allt jag kände direkt.
Fast skulle det gjort någon skillnad?
Du vet vad du har.
Jag är jag.
Vad har jag att erbjuda?
Mer än det jag har.
Det kommer jag aldrig ljuga om.
Svullna händer med ådror på. Just nu.
Svullen hjärna med Bowmore i, alltför ofta.
Svullet hjärta i brist på beröring. Oftast.
Sån är jag.
Hjärtlängtig liksom...
Idag har jag lika ont!
Inte för att jag var orsaken.
Eller var jag det.
Jag vågade inte säga vad jag kände.
För det var liksom inte så det skulle vara.
Sa allt utom svartsjukepratet.
Det pratet dödar.
Och jag.
Om inte med en fast hand om halsen så med mina tvekande ord.
Orden som ska sägas.
Som fastnar i halsen och får rökhosta att verka ganska oskyldiga.
Så nu säger jag det.
Jag kommer älska dig för dig. För dig som fått mig att säga dom andra sakerna.
Det jobbiga är att jag skulle sagt allt jag kände direkt.
Fast skulle det gjort någon skillnad?
Du vet vad du har.
Jag är jag.
Vad har jag att erbjuda?
Mer än det jag har.
Det kommer jag aldrig ljuga om.
Svullna händer med ådror på. Just nu.
Svullen hjärna med Bowmore i, alltför ofta.
Svullet hjärta i brist på beröring. Oftast.
Sån är jag.
Hjärtlängtig liksom...
Jag gömmer det väl
Djupt inom mig
Du skjuter mig ifrån dig
Bara för att berätta
Att det som inte betyder någonting för dig
Betyder allting för mig
Sammansmälta tårar på golvet
Känns som jag förlorade dig.
Våga ta dig ut ur
Ut ur mina tankar
Förstenad
Det som inte betyder någonting för dig
Betyder allt för mig
Förstenade tårar på golvet
Känns inte som jag känner igen dig
Det var då, detta är nu
Kommer klara mig igenom det.
Ja, jag måste klara mig igenom det.
Sån är jag.
Överlevnadsbar liksom...
Djupt inom mig
Du skjuter mig ifrån dig
Bara för att berätta
Att det som inte betyder någonting för dig
Betyder allting för mig
Sammansmälta tårar på golvet
Känns som jag förlorade dig.
Våga ta dig ut ur
Ut ur mina tankar
Förstenad
Det som inte betyder någonting för dig
Betyder allt för mig
Förstenade tårar på golvet
Känns inte som jag känner igen dig
Det var då, detta är nu
Kommer klara mig igenom det.
Ja, jag måste klara mig igenom det.
Sån är jag.
Överlevnadsbar liksom...
tisdag 4 januari 2011
Ja jag kommer älta
och kräka ett tag.
Men det får jag.
Ett år.
Sjukt lång tid i en myggas liv.
Två och en halv procent i mitt liv. Mesigt?
Knappt en folköl. Mesigare?
Men ruskigt bra för den som gått i öknen ett tag.
Och letat oaser.
Släcker törst och räddar liv. Totalt omesigt.
Ska börja bita på naglar, jätteröka och vägra betala bilskatten.
Flyttar till Irland och säljer grejs.
Svenska grejs.
Bara att skojja till det och sälja i parti och minut.
Leva på provision.
Eller på mina avbitna naglar.
Har jag tur kanske jag blir attackerad och hinner klösa.
Få hud under naglarna och således protein.
Win-win eller hur man ska säga.
Sån är jag.
Irländsk liksom...
Men det får jag.
Ett år.
Sjukt lång tid i en myggas liv.
Två och en halv procent i mitt liv. Mesigt?
Knappt en folköl. Mesigare?
Men ruskigt bra för den som gått i öknen ett tag.
Och letat oaser.
Släcker törst och räddar liv. Totalt omesigt.
Ska börja bita på naglar, jätteröka och vägra betala bilskatten.
Flyttar till Irland och säljer grejs.
Svenska grejs.
Bara att skojja till det och sälja i parti och minut.
Leva på provision.
Eller på mina avbitna naglar.
Har jag tur kanske jag blir attackerad och hinner klösa.
Få hud under naglarna och således protein.
Win-win eller hur man ska säga.
Sån är jag.
Irländsk liksom...
Det var just då jag dog...
Då jag sa att det inte gjorde mig något.
Fast jag ljög.
Orkar inte se dig med någon annan.
Har försökt att inte känna.
Inte titta.
Inte lyssna.
Gick åt helvete.
På något vis trodde jag att jag var stark nog.
Att spela spel.
Att inte ta in och känna efter.
Gick sådär.
Du gick sådär med.
Och lämnade tomhet och frågor.
Fast det kanske var det bästa.
Innan det blev alldeles för reelt, och hyperriktigt.
Fick känslor jag inte kunde hantera.
Inte kunde lägga band på.
Ibland fick jag för mig jag var en marionett du spelade ditt spel med.
Med tjocka tjocka rep, som visade alla vad som hände.
Den som inte såg repen var jag.
Eller ville kanske inte se.
För jag gillar smärtan, ovissheten.
Eller gör jag det.
Jag gillar pannkakor. Känner igen smaken.
Gillar bada. Känner igen värmen.
Gillar dig. Känner igen känslan.
Det finns musik.
Som jag tyr mig till.
Låtar som får mig att rysa.
Som får mig att gråta.
Som får mig att dansa.
Just dansa gjorde jag med dig.
Och det gör jag sällan.
Sällan till musik.
Nästan aldrig till människor.
Kan det vara så att vi hade olika musiksmak.
Jag bryr mig visst.
Och det äter upp mig att jag känner så.
Kanske bäst att låta det vara.
Att slippa kräka över att du inte är här.
Slippa attack-ha dig då du är här.
Ta steget.
Åt mitt håll.
Du åt ditt.
Fast det grämer mig.
Och gör mig patetisk.
Ett tag.
Men å andra sidan är betydelsen för patetiskt, upphöjd.
Jag höjer mig således över mig själv.
Blickar ner.
Våndas och känner empati.
Men växer av insikten.
Tyvärr.
Sån är jag.
Insiktsångrare liksom...
Fast jag ljög.
Orkar inte se dig med någon annan.
Har försökt att inte känna.
Inte titta.
Inte lyssna.
Gick åt helvete.
På något vis trodde jag att jag var stark nog.
Att spela spel.
Att inte ta in och känna efter.
Gick sådär.
Du gick sådär med.
Och lämnade tomhet och frågor.
Fast det kanske var det bästa.
Innan det blev alldeles för reelt, och hyperriktigt.
Fick känslor jag inte kunde hantera.
Inte kunde lägga band på.
Ibland fick jag för mig jag var en marionett du spelade ditt spel med.
Med tjocka tjocka rep, som visade alla vad som hände.
Den som inte såg repen var jag.
Eller ville kanske inte se.
För jag gillar smärtan, ovissheten.
Eller gör jag det.
Jag gillar pannkakor. Känner igen smaken.
Gillar bada. Känner igen värmen.
Gillar dig. Känner igen känslan.
Det finns musik.
Som jag tyr mig till.
Låtar som får mig att rysa.
Som får mig att gråta.
Som får mig att dansa.
Just dansa gjorde jag med dig.
Och det gör jag sällan.
Sällan till musik.
Nästan aldrig till människor.
Kan det vara så att vi hade olika musiksmak.
Jag bryr mig visst.
Och det äter upp mig att jag känner så.
Kanske bäst att låta det vara.
Att slippa kräka över att du inte är här.
Slippa attack-ha dig då du är här.
Ta steget.
Åt mitt håll.
Du åt ditt.
Fast det grämer mig.
Och gör mig patetisk.
Ett tag.
Men å andra sidan är betydelsen för patetiskt, upphöjd.
Jag höjer mig således över mig själv.
Blickar ner.
Våndas och känner empati.
Men växer av insikten.
Tyvärr.
Sån är jag.
Insiktsångrare liksom...
Om jag skulle försöka förklara
för dig hur jag känner.
Då skulle du förvånas över hur många superlativ jag kan.
Kommer på egna hela tiden med.
Orduppfinnare.
Ingen förstår dom, mer än du.
Det är en sak.
Att någon blir glad över ett godmorgon.
Det är en sak till.
Att du vågar vara naturlig och kräkas helt öppet, helt naken...
Det är en tredje sak.
Och alla goda ting är ju tre, heter det.
Kolla här:
Badkar, vatten och kropp = Bra
Pizza, bearnaisesås och mjölk = Bra
Du, jag och luftbädd = Bra
Träd, koldioxid och fotosyntes = Bra
Det är nog så.
Att när vi väl är, då är det magiskt.
Inte så där Las Vegas magiskt där dom använder lakan och speglar. Och fuskar...
Fast speglar.
Det är väl bra?
Om det inte är menat för att luras.
Utan för att öka intryck och göra rummet större.
Och idag, ska du veta, idag rör jag ingenting.
Ska knappt andas.
Blunda hårt och låta kroppen känna.
Varannan din.
Varannan min.
Varannan vi.
Då skulle du förvånas över hur många superlativ jag kan.
Kommer på egna hela tiden med.
Orduppfinnare.
Ingen förstår dom, mer än du.
Det är en sak.
Att någon blir glad över ett godmorgon.
Det är en sak till.
Att du vågar vara naturlig och kräkas helt öppet, helt naken...
Det är en tredje sak.
Och alla goda ting är ju tre, heter det.
Kolla här:
Badkar, vatten och kropp = Bra
Pizza, bearnaisesås och mjölk = Bra
Du, jag och luftbädd = Bra
Träd, koldioxid och fotosyntes = Bra
Det är nog så.
Att när vi väl är, då är det magiskt.
Inte så där Las Vegas magiskt där dom använder lakan och speglar. Och fuskar...
Fast speglar.
Det är väl bra?
Om det inte är menat för att luras.
Utan för att öka intryck och göra rummet större.
Och idag, ska du veta, idag rör jag ingenting.
Ska knappt andas.
Blunda hårt och låta kroppen känna.
Varannan din.
Varannan min.
Varannan vi.
Ja jag dansade nästan
naken på nyårsafton.
Stod även ute i alldeles för lite kläder och tände fyr på raketer med en glödande cigarrstump.
Mina öron fylldes av iskallt regn.
Ögonen tårades av blixtbitande vind.
Och av skrattanfallstårar.
Mannen vi befann oss hos på tolvslaget, skulle prompt ha in en raket i genom grannens köksfönster.
Vet inte om det var Gud som gjorde att han inte kunde sikta rätt eller om det var alkoholen i hans kropp som gjorde att han skevade siktet hela tiden.
Jag vet följande:
Du var inte där på tolvslaget.
Jag hade ingen clementinklyfta att äta.
Jag hade halkiga skor och en slips som hängde lite på sniskan.
Och var grym på att dra pulka med barn i.
Hade ett barn runt halsen. Klängandes på min rygg.
Ett tag fick jag för mig att jag var en chimpans.
Ville slänga mig i lampkronor och julgranar.
Lillkillen på ryggen hade flugit runt som en klamrande ryggsäck, fylld av läsk och godis.
Hade greppat sina armar hårdare runt min hals.
Jag hade ökat farten.
Blivit blå i ansiktet och frustat.
Kanske till och med fått lite fräckt salivskum i mungiporna.
Kastat mig från rum till rum och slutligen kommit upp på övervåningen.
Där jag försiktigt blivit normal igen och lagt han i sin säng.
Berättat sagor från förr.
Och sett hur han somnat.
Nu gjorde jag allt detta.
Allt utom just det aplika flängadet.
Ville ju inte skrämmas.
Sån är jag.
Dumsnäll liksom...
Stod även ute i alldeles för lite kläder och tände fyr på raketer med en glödande cigarrstump.
Mina öron fylldes av iskallt regn.
Ögonen tårades av blixtbitande vind.
Och av skrattanfallstårar.
Mannen vi befann oss hos på tolvslaget, skulle prompt ha in en raket i genom grannens köksfönster.
Vet inte om det var Gud som gjorde att han inte kunde sikta rätt eller om det var alkoholen i hans kropp som gjorde att han skevade siktet hela tiden.
Jag vet följande:
Du var inte där på tolvslaget.
Jag hade ingen clementinklyfta att äta.
Jag hade halkiga skor och en slips som hängde lite på sniskan.
Och var grym på att dra pulka med barn i.
Hade ett barn runt halsen. Klängandes på min rygg.
Ett tag fick jag för mig att jag var en chimpans.
Ville slänga mig i lampkronor och julgranar.
Lillkillen på ryggen hade flugit runt som en klamrande ryggsäck, fylld av läsk och godis.
Hade greppat sina armar hårdare runt min hals.
Jag hade ökat farten.
Blivit blå i ansiktet och frustat.
Kanske till och med fått lite fräckt salivskum i mungiporna.
Kastat mig från rum till rum och slutligen kommit upp på övervåningen.
Där jag försiktigt blivit normal igen och lagt han i sin säng.
Berättat sagor från förr.
Och sett hur han somnat.
Nu gjorde jag allt detta.
Allt utom just det aplika flängadet.
Ville ju inte skrämmas.
Sån är jag.
Dumsnäll liksom...
Men hur kommer det
sig att jag hittar halvätna bullar överallt?
Kan det vara för att grannens snart tvåårig flicka sprang runt i söndags med bulle i handen hela kvällen?
Jag förstod det inte då.
Bara tyckte det var charmigt att hon kunde knapra på samma bulle så länge.
Idag inser jag att det var just hon som snodde alla bullar på fatet.
Och la upp stash lite överallt i lägenheten, så hon har nästa gång hon kommer på besök.
Nu vet jag inte om jag ska städa upp.
Eller låta dom vara.
Sån är jag.
Tveksam liksom...
Kan det vara för att grannens snart tvåårig flicka sprang runt i söndags med bulle i handen hela kvällen?
Jag förstod det inte då.
Bara tyckte det var charmigt att hon kunde knapra på samma bulle så länge.
Idag inser jag att det var just hon som snodde alla bullar på fatet.
Och la upp stash lite överallt i lägenheten, så hon har nästa gång hon kommer på besök.
Nu vet jag inte om jag ska städa upp.
Eller låta dom vara.
Sån är jag.
Tveksam liksom...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
