Det kommer en dag då alla

människor måste göra ett medvetet val.

Ett val alla inte gillar eller ens har tänkt på innan.

Vad valet är är så olika från person till person.

Tankarna fladdrar.

Hjärnan mullrar igång och slukar massor av energi.

Ja, nej, kanske eller vad i helvete?

Gjorde en massa val innan.

Var ung innan.

Slogs för min sak.

Bildligt talat.

Var i Lund den trettionde november och letade människor i Doc Martens kängor och bomberjacka.

Hysteriskt kul, då, att uppleva att kängorna funkar bättre som våffelmönsters sak än kängor att sparkas med.

Att stå vid sidan. Se jättekorthåriga unga män militäriskt marschera mot en staty för att lägga ner en krans och hedra en krigisk konung.

Titta in i deras ögon och se hatet.

Gissar att deras blick också såg hatet i mina.

Har aldrig förstått det där med mindre värd människa.

Eller hur man i grupp kan attackera en ensam.

Ofta när jag var ung, och så ett slagsmål, skulle jag leva världspolis och hoppa emellan.

Innan jag studsade in så hade jag tittat vem som ledde. Vem som hade övertaget.

Det var han jag riktade in mig på.

Likt en gepard hoppade jag emellan. Vände ryggen mot han som låg i underläge.

Slog först.

Tittade sen.

Slog igen.

Log sen och vände mig om.

Tog underlägsne i hand och skuttade bort till baren.

- Hej hej och just ja, det är du som bjuder på en öl.

Gratisfylla är bra.

Det gick för långt.

En gång.

Vaknade på morgonen. Ringde mamma.

- Du jag var i slagmsål igår (igen)

- Jaså, med vem (frågade hon)

- Jag vet inte.

På tisdagen ringde telefonen.

Det var den gamle OBS läraren i skolan. Han som hade hand om alla busiga elever.

- Du Niklas, sa han. Vad fan sysslar du med?

- Käften gubbjävel. (Arg och förvirrad jag)

- Jag vill att du kommer hit ikväll, och han gav mig en adress.

- Okerå (lite skamset)

Tog mig till adressen som OBS gubben gett mig.

I soffan såg jag två ynglingar. Typ i min ålder. Och OBS läraren. Ynglingarnas föräldrar var också där.

Jag gick in, satte mig rebelliskt i den fantastiskt sköna soffan. Den hade ett blommigt lintyg. Minns fortfarande dom fluffiga soffkuddarna.

Minns även honom. Och den andre.

Jag stirrade men det kopplade inte.

Gissar att min haka låg någonstans i mitt knä. Och att jag såg lite mer fånig ut än normalt.

OBS läraren började prata.

Jag såg hur hans mun öppnades och stängdes, fast ljuden kunde jag inte känna igen.

Jag såg bara en mun som var ihopbunden med ståltråd.

Jag såg bara blåa märken. Lila märken. Lite ljusgula märken.

I deras ansikte.

Till slut reste sig OBS läraren och tog tag i min axel.

Jag var alldeles för paralyserad för att hinna reagera som jag alltid gjorde då, med knytnävarna.

Jag började gråta istället.

Tittade på OBS lärarens mun och började förstå språket han pratade.

Gom, tänder, arg, pengar, onödigt, ilska och du borde ta det lugnt.

Jag visste inte ens att man kunde slå loss en gom.

Så den trillar ner i munnen.

Okben har jag slått av.

Men inte en gom.

(Och nu sitter jag och fnissar och tänker på riskradion. Dikten Erik Blixt läser:
Tanköttet och gommen trätte om vem som var bäst för munhålan.
Dom slogs så saliven skvätte och slog varann i huvudkolan.
Tandköttet sade:
- Att det måste du väl fatta, att utan mig vågar munnen inte skratta!
Då sade gommen:
- Du är allt en dum en, utan mig trillar ju hjärnan ner i munnen)

Hur som helst.

Jag så dessa två killar, för män var vi inte riktigt än.

Insåg då, när jag gått ett steg för långt (IGEN) att fan! Jag är en idiot! (Igen)

Det braiga av den dumma insiktsdumhetsgrejen var att jag aldrig, någonsin slgit en annan människa.

Jag har blivit arg, till och med vansinnig.

Men alltid kunnat behärska min kropp.

Hur kommer det då sig att jag inte lyckas kontrollera min hjärna?

Och handlig.

Tänker en sak och gör den.

I hjärnan.

Och med tummarna.

Sån är jag.

Tumglad liksom...