Start version 1.2

För att ingen ska känna sig träffad, diskriminerad, utpekad eller förskönad/förlöjligad i denna blogg kommer jag berätta som det är.

Orden är påhittade. All verklighetsanknytning är bara en ren tur. Bokstäverna finns på riktigt, men blandas och bildar ord som i sin tur bildar meningar. Påhittade meningar.

Ja nu är det så här att jag från och med idag särstavar och jobbar heltid.
Ganska fränt när man tänker på att jag gått hemma sen den 26:e maj.
Detta är bra på flera sätt.
1: Jag bidrar till samhället och betalar skatt.
2: Jag kommer hemifrån och slipper gå mil efter mil och nyttja endomondo. Vilket resulterar i lägre matkostnad och färre skoinköp.
3: Detta i sin tur innebär att jag inte bidrar till skoinförsel från Kina, då jag gissar att de flesta skor tillverkas där. Mindre utsläpp.
4: Samma sak med köttkonsumtion och växtgastillverkning från nötkreatur. Alltså mindre matintag.
5: Jag kommer hemifrån igen vilket innebär att jag inte klättrar på väggar. Mindre tapetkostnad.
6: Badar i regel en gång om dagen vid heltidsjobb, istället för tre. Klimatsmart liksom.
7: Inmundigar mindre alkohol då jag måste vakna fyra på morgonen. Leversmart.

Negativa bieffekter då?
Jo vissa dagar hinner jag varken gosa med barn eller katter så mycket som jag önskar.
Och andra dagar kan jag inte förbreda en middag klockan nio på morgonen för att dela den med underbarnen. Eller den underbästa. Fast det var ju ett tag sen. Så den är oavgjord.

Grejen är att jag fortfarande cyklar med samma cykel som dödade min axel.
Men vi är överens nu. Cykeln sa till mig: Cykla snygg å inte så himla snabbt.
Jag bara: Cyklar jag för snyggt får jag inte vara ifred.
Så nu cyklar jag med en hand på styret och en hand håller i lampan då lampfästet gick åt helvete vid smällen.

Och i lördags när jag gick hem från en hysteriskt kul herrmiddag, passade jag på att spotta på stolpen.

Sån är jag.

Hämdlysten liksom

Tänker börja om.

För att ingen ska känna sig träffad, diskriminerad, utpekad eller förskönad/förlöjligad i denna blogg kommer jag berätta som det är.

Orden är påhittade. All verklighetsanknytning är bara en ren tur. Bokstäverna finns på riktigt, men blandas och bildar ord som i sin tur bildar meningar. Påhittade meningar.

Så.
Nu tillbaka till min skeva värld.
Igår sköts det lerduvor som flydde fränt åt sidorna och ibland rakt fram. Hagelgevärspremiär med andra ord.
Vi var som småpojkar och fnittrade lustigt åt varandras misstag.
Det var lustigt. Att fnittra sådär.
Sen skrattade vi också.
Och åt kött.
Med ben.
Fast dom åt vi inte. Dom lades åt sidan. Benen alltså.
Vissa la benen i soffan. Och andra korsade dom.
Andra svängde benen på det lokala utestället, där några andra fick rabatt på drinkar.
Och andra fick inte stanna kvar.
Jag hade tur och kände några ganska stora killar på stället. För övrigt dom jag krossade i lerduveskyttet. Inga namn. Men jag pekar åt stobyhållet.
Sen skrattade vi högt och länge.
Jag grät tillochmed lite av skrattet. Eller inte grät, men det kom skrattårar. Dom smakade komiskt.

Vaknade idag med en lustig känsla i kroppen. En fågel hade byggt bo i min mun och dessutom bajsat där. Kändes det som.
Kroppen var febrig och skakade då jag vände mig snabbt.
Visste inte då om det var min säng som var kass eller om kroppen bara gett upp.
Tittade i plånboken och hittade en massa lustiga och några ganska olustiga kvitton.
Då kontot är länsat vet man att man haft roligt. Den stunden då kontot länsades.
Men vad är väl pengar? Jo en sort sätt att betala för sig.
Men det viktiga sägs ju vara att man i alla fall har hälsan i behåll. Och så mycket som jag både hälsade och halsade igår är jag tydligen jätteviktig.

Låt oss fantisera ihop följande scenario: Jag har barn. Och ett av barnen, säg att det tex hade varit en son, ringer och frågar mig om han får komma och sova över. (Ja i detta fall är det scenariot sådant att jag inte har en funktionerande kärnfamilj, eller ens en riktig familj utan låt oss säga att jag lever ensam med två katter och har barn varannan helg och varannan eftermiddagsvecka. För i scenariot jobbar jag skift och jobbar sent varannan vecka. (Bara för att komplicera mitt iscensatta liv ytterligare))
Anyhows. Han ringer och vill besöka sin far. Fadern i detta fall blir överlycklig. Och sen äter dom pizza och har grabbhäng. Kollar på film, helst någon komedi, och pappan ligger trött framför teven och känner sig jävligt tacksam.
En sån söndag hade varit perfekt.
Och bara för att maximera tacksamhetsgrejen och den kompletta söndagen mötte han kvinnan han önskade leva med resten i sitt liv på den närbelägna affären.

Att jag fick tillbringa säkerligen en timme på toaletten då magen var i uppror av för lite fast föda hör historien till.
Jag har ju hälsan.

Sån är jag.

Hälsbar och halsbar liksom