En dag som borde raderas

redan innan den startade.

Denna dag alltså.

Började med att somna om. Obra!

Upptäckte diskberget i köket. Obra!

Öronen blöder av flickornas tjat om kompislek. Obra att ingen av deras kompisar är hemma.

Måste försöka leda in mig själv på den bra dagen. Men hur jag än snurrar runt i lägenheten och letar efter tråden som jag kan följa, hittar jag den inte.

Funderade på att gå ner i källaren och se om trådstarten börjar där. Men är mörkrädd och hatar källarlukten. Obäst!

Funderade även på att hetsäta någonting.

Mest för att hitta på något så kroppen tänker annat än hjärnan.

Har en tudelad dag.

Ett tu tre.

Fyra

Och du har inte ens smsat.

Sån är jag.

Väntlik liksom...

Blev brutalt skändad

av massören eller massösen på jobbet.

Jag blundade mest hela tiden. Så jag har inte riktigt koll på vem som gjorde vad.

- Nacke och ryggslutet tack, sa jag och slängde upp plånboken.

- Lägg dig! Knäpp upp byxorna lite, sa hon.

Redan där gillade jag det. Rätt på. Inga krusiduller här inte.

Nån antiNoFX i stereon som skulle få mig lugn och avslappnad. Meningen var nog det i alla fall. Tänkte på vitt ljud och Franz i tyskland.

Motsats än meningen blev det i alla fall.

Varma händer. Alldeles halkiga började fara fram och tillbaka över ryggen. Det kändes ibland som hon använde naglarna.

Fränt.

Då, när jag började gilla läget, så börjar hon trixa med skinkorna.

Trycka och klämma. Som hon skulle knåda deg.

Jädra diss där. Min degrumpa typ.

Knådade nacke och masserade precis där nacken och skallbenet möts, så det nu är alldeles ömt.

Säkert bra.

Jag fantiserade mig bort.

Och fast hon hade dom valkigaste händer jag någonsin känt och hon ibland gjorde djupa rivspår på ryggen så började jag njuta.

Tänkte på palmer, sandstrand, vilt sex, myssex, pizza, margaritas, delfinsimning.

Wierd.

Hon slutade och slängde på mig en handduk och en värmekudde på svanken.

Tror jag somnade.

Hon klev in i rummet igen, sa:

- Hur känns det nu?

Jag stängde munnen och drog tillbaka dreglet. Reste på nacken och förvirrat tittade på henne.

- Jorå. Får du inte ont i händerna?

Jävla skum fråga när man precis kommit mentalt.

Sån är jag.

Oförutsägbar liksom...

Alla jävla hjärtans dag.

Vet inte om jag ska bli förbannad eller rörd.

Skakad eller legad.

Nej inte legad.

Egentid, på denna dagen är hysteriskt kul.

Eller inte.

Ska skratta mig igenom vind, sol eller storm och badkarstid.

Sjunka ner i det varma vattnet.

Läsa en Elvistidning.

Skratta för mig själv.

Tänka, drömma och hoppas på framtid.

Samtid.

Vitid.

Sommartiden är på väg.

Den bästa tiden.

Förutom pannkakstiden.

Krigstiden var obra.

Samma sak med kristiden.

Hon sa att hon inte hade träningsvärk.

Är det en komplimang eller en diss?

Kanske dålig träning, eller att hon är för fit redan.

Får bestiga igen. Berget. Det lite högre.

Sikta mot månen och klättra upp på stenen.

Stå där och titta ut över nejden.

Skrika vårskriket. Så jag blir hes och öm i halsen efteråt.

Hoppas på att jag slipper kräka.

Eller kraxa.

Det gör fåglarna så bra redan.

Vårkraxar, vårvisslar och vårstädar.

Vårtgårdar är fina att titta på.

Men fula att stava till.

Har ögon som Brolle.

Armar som flaxar.

Ben som inte går av så lätt, om man inte tar med nyckelben och axelpartier.

Vill ligga.

I en stor säng. Under tjockt täcke och fluffiga kuddar.

Blunda och låta händerna älska med din hud.

Tjuvkika lite.

På teven. På dig.

Älska med ögonen med.

Sån är jag.

Ögontjänare liksom...

Åh vilken dag.

Lånade grannens barn i morses.

Och de andra grannarnas hundar.

Tog mina egna två flickor och gjorde stan.

Flickorna shoppade loss.

Fjortisläppstift.

Ljust rosa, nästan vitt.

Skyndade oss hem.

Pang, fram med sminkväska, spegel och köskbordet fylldes snabbt av tjejgrejs.

Helvete.

Så stora dom blev.

- IN OCH TVÄTTA AV ER SMINKET!(jag med vuxenröst)

Fick plötsligt en syn av framtiden.

Gillade det inte alls.

Middag. Mellanmål. (tiden gick lite här alltså)

Lånade grannarnas hundar igen.

Mellanflickan skulle sova över hos kusinerna.

Traskade iväg.

Lämnade flickan.

Pussade, kramade och visade upp hundarna för flickans (flickornas) moster.

Sen på vägen hem hoppades jag på filmiskt möte.

Dogging.

Seen it.

Ville med.

Fast det hände inte.

Sån är jag.

Bitterlik liksom...

Tittar ut genom fönstret

och det känns som en efterapokalyptisk sommar i mina ögon.

Solen skriker och skickar varma strålar ner på bladlösa träd.

Det ligger vitt äckligt kallt grejs på det som i vanliga fall är gräs.

Gick ut på balkongen, satte mig i stolen.

Andades ut genom munnen.

Det kom rök.

Insåg när jag tagit sjätte klunken kaffe, och piggnat till lite att det var cigarettrök.

Lite lördagstrött.

Minsta flickan kom in och pussade mig på pannan och viskade god morgon.

Sen frågade hon om jag ville ha kaffe.

Klart jag ville.

Hennes kaffe är det bästa.

Ibland tunnt som the.

Andra gånger så starkt att efter första klunken, är det panikspring in på toaletten då magen hysteriskt vrålstartar.

Men ändå.

Ska ta på oss kläder, och kidnappa grannens hund.

Ut och gå.

Lyssna på talgoxarna och blåfinkarnas hysteriska vårsång.

Känna hur vintern är på väg att dö.

Den enda döden jag gillar.

Sån är jag.

Smygdödskåt liksom...

För ett tag sen ville jag åka

till månen.

Hoppa jättehögt utan att anstränga sig så speciellt mycket.

Kom på att jag saknade raket.

Kanske lika bra att den fattas.

För jag hade säkerligen kört fel.

Och landat på en helt ny planet, himlakropp.

Där det varken fanns golfbollar eller flaggor.

Kanske inte ens fotavtryck av tidigare gäster.

Så knasigt.

Stå där med lång näsa och tjocka kläder på sig och inte veta riktigt hur eller vad jag ska gå eller göra.

Då är det kanske bättre att vilja åka till stranden, eller badhuset.

Och ta av sig kläder och ha mindre näsa.

Plus att bastun är max 90 grader.

Slipper bränna rumpan när man sätter sig på träbänkarna.

Ibland får jag för mig att jag är knasig på riktigt.

Och om så vore kanske jag hade slickat på träbänkarna.

I bastun.

När gubben bredvid inte ens har gått.

Missar brädan och slickar honom på låret.

Eller ännu värre, på bastuagregatet.

Och sen när man blivit utkastad från badet skulle det vara jättejobbigt att äta pizza.

För pizzabagaren skulle inte höra vad jag ville beställa.

Han hade bara glott på min sönderbrända mun och tittat ännu fånigare än vad jag glodde på honom då han inte fattar.

Så hade jag tillslut svultit ihjäl.

Och blivit en uttorkad kropp i en grön skinnsoffa.

Och Sigge hade tuggat i sig mig.

Och vi hade blivit ett.

Lyx att jag inte hade raket eller totalgalenskap.

Sån är jag.

Smånormal liksom...

Jag förlorade mitt hjärta

men vann en vän.

Stjärnskåderiet är lagt på hyllan för en tid.

Försöker baxa in stjärnkikaren i garderoben, men den får inte riktigt plats.

Okularet sticker ut.

Och var gång jag passerar garderoben ser jag den.

Och påminns.

Om goda tider.

Som i nya finans.

Dubbel utdelning på både obligationer och aktier.

Just nu är det missväxt. I bondespelet.

Fast efter missväxt så blir det fullt ös.

På både bönder och logistik.

Och förvaringsmöjligheterna minskar.

Det är då jag tar fram kikaren igen.

Ställer den på balkongen.

Zoomar in, betraktar, så nära att jag nästan kan ta på det.

Hyr ut garderoben till bönder som vill förvara hö, ärtor eller annat som bönder odlar.

Kanske jag väljer att bygga en farkost som kan ta mig dit.

Ovanför molnen.

Ovanför månen.

Siktar in mig på mitten stjärnan i Orion.

Landar försiktigt.

Kramar och smeker ytan.

Bevisar.

Att jag är värdig att bestiga den.

Bränner fötterna i början.

Som med ett lite för varmt bad.

Det gör ont i början.

Sen gillar man det.

Och jag gillar dig.

Glöm inte det.

Sån är jag.

Minnesvärd liksom...

Det kommer en dag då alla

människor måste göra ett medvetet val.

Ett val alla inte gillar eller ens har tänkt på innan.

Vad valet är är så olika från person till person.

Tankarna fladdrar.

Hjärnan mullrar igång och slukar massor av energi.

Ja, nej, kanske eller vad i helvete?

Gjorde en massa val innan.

Var ung innan.

Slogs för min sak.

Bildligt talat.

Var i Lund den trettionde november och letade människor i Doc Martens kängor och bomberjacka.

Hysteriskt kul, då, att uppleva att kängorna funkar bättre som våffelmönsters sak än kängor att sparkas med.

Att stå vid sidan. Se jättekorthåriga unga män militäriskt marschera mot en staty för att lägga ner en krans och hedra en krigisk konung.

Titta in i deras ögon och se hatet.

Gissar att deras blick också såg hatet i mina.

Har aldrig förstått det där med mindre värd människa.

Eller hur man i grupp kan attackera en ensam.

Ofta när jag var ung, och så ett slagsmål, skulle jag leva världspolis och hoppa emellan.

Innan jag studsade in så hade jag tittat vem som ledde. Vem som hade övertaget.

Det var han jag riktade in mig på.

Likt en gepard hoppade jag emellan. Vände ryggen mot han som låg i underläge.

Slog först.

Tittade sen.

Slog igen.

Log sen och vände mig om.

Tog underlägsne i hand och skuttade bort till baren.

- Hej hej och just ja, det är du som bjuder på en öl.

Gratisfylla är bra.

Det gick för långt.

En gång.

Vaknade på morgonen. Ringde mamma.

- Du jag var i slagmsål igår (igen)

- Jaså, med vem (frågade hon)

- Jag vet inte.

På tisdagen ringde telefonen.

Det var den gamle OBS läraren i skolan. Han som hade hand om alla busiga elever.

- Du Niklas, sa han. Vad fan sysslar du med?

- Käften gubbjävel. (Arg och förvirrad jag)

- Jag vill att du kommer hit ikväll, och han gav mig en adress.

- Okerå (lite skamset)

Tog mig till adressen som OBS gubben gett mig.

I soffan såg jag två ynglingar. Typ i min ålder. Och OBS läraren. Ynglingarnas föräldrar var också där.

Jag gick in, satte mig rebelliskt i den fantastiskt sköna soffan. Den hade ett blommigt lintyg. Minns fortfarande dom fluffiga soffkuddarna.

Minns även honom. Och den andre.

Jag stirrade men det kopplade inte.

Gissar att min haka låg någonstans i mitt knä. Och att jag såg lite mer fånig ut än normalt.

OBS läraren började prata.

Jag såg hur hans mun öppnades och stängdes, fast ljuden kunde jag inte känna igen.

Jag såg bara en mun som var ihopbunden med ståltråd.

Jag såg bara blåa märken. Lila märken. Lite ljusgula märken.

I deras ansikte.

Till slut reste sig OBS läraren och tog tag i min axel.

Jag var alldeles för paralyserad för att hinna reagera som jag alltid gjorde då, med knytnävarna.

Jag började gråta istället.

Tittade på OBS lärarens mun och började förstå språket han pratade.

Gom, tänder, arg, pengar, onödigt, ilska och du borde ta det lugnt.

Jag visste inte ens att man kunde slå loss en gom.

Så den trillar ner i munnen.

Okben har jag slått av.

Men inte en gom.

(Och nu sitter jag och fnissar och tänker på riskradion. Dikten Erik Blixt läser:
Tanköttet och gommen trätte om vem som var bäst för munhålan.
Dom slogs så saliven skvätte och slog varann i huvudkolan.
Tandköttet sade:
- Att det måste du väl fatta, att utan mig vågar munnen inte skratta!
Då sade gommen:
- Du är allt en dum en, utan mig trillar ju hjärnan ner i munnen)

Hur som helst.

Jag så dessa två killar, för män var vi inte riktigt än.

Insåg då, när jag gått ett steg för långt (IGEN) att fan! Jag är en idiot! (Igen)

Det braiga av den dumma insiktsdumhetsgrejen var att jag aldrig, någonsin slgit en annan människa.

Jag har blivit arg, till och med vansinnig.

Men alltid kunnat behärska min kropp.

Hur kommer det då sig att jag inte lyckas kontrollera min hjärna?

Och handlig.

Tänker en sak och gör den.

I hjärnan.

Och med tummarna.

Sån är jag.

Tumglad liksom...