Tittar ut genom fönstret

och det känns som en efterapokalyptisk sommar i mina ögon.

Solen skriker och skickar varma strålar ner på bladlösa träd.

Det ligger vitt äckligt kallt grejs på det som i vanliga fall är gräs.

Gick ut på balkongen, satte mig i stolen.

Andades ut genom munnen.

Det kom rök.

Insåg när jag tagit sjätte klunken kaffe, och piggnat till lite att det var cigarettrök.

Lite lördagstrött.

Minsta flickan kom in och pussade mig på pannan och viskade god morgon.

Sen frågade hon om jag ville ha kaffe.

Klart jag ville.

Hennes kaffe är det bästa.

Ibland tunnt som the.

Andra gånger så starkt att efter första klunken, är det panikspring in på toaletten då magen hysteriskt vrålstartar.

Men ändå.

Ska ta på oss kläder, och kidnappa grannens hund.

Ut och gå.

Lyssna på talgoxarna och blåfinkarnas hysteriska vårsång.

Känna hur vintern är på väg att dö.

Den enda döden jag gillar.

Sån är jag.

Smygdödskåt liksom...