Jaha. En styck sjuk

son i badkaret.

Vet inte var han fått det ifrån.

Att bada när han har feber.

Han gillar badkar.

Sonen alltså.

Som jag.

Vi gillar badkar.

Vi är ganska lika.

Han har två armar, två ben, två ögon och en kropp.

Jag med.

Det skiljer femton centimeter i längd mellan oss.

Thats all.

Nu till andra saker.

Nämligen tvätt. Och disk.

För sånt sysslar jag med.

När jag inte gör andra saker.

Min kropp skriker efter henne.

Efter beröring.

Efter som...

Efterrätter är gott.

Efaristo är tack på grekiska.

Efter igår är en helt annan sak.

Magen mår som den förtjänar.

Toaletten hatar mig.

Den också.

Gör bort mig.

Och skickar saker innan jag hinner tänka.

Idiotiskt.

Sån är jag.

Oförlåtbar liksom...

Så mycket ljus

hon bara sa med sina tre ord.

Hon tittade på mig med sina ohyggligt intensiva ögon.

Ansiktet sa ingenting, men ögonen läste rätt igenom min barriär.

Håret uppsatt i en strikt knut i nacken.

Glasögonen på näsan.

Som den professionella människa hon var så tog det ett tag innan orden kom.

En massa förklaringar innan om hur hon hade kommit fram till det.

Någon bet på fingernaglar, någon satt med benen i kors och jag satt med öronen på vidvinkelmottagning.

- Hon har ADHD!

Pang!

Orden som gjorde att allt föll på plats.

Fick med oss broschyrer och en "sagobok" till henne.

Allt som vi redan visste hade nu någon som kan sånt där, också sett.

- Ni kommer få tid till läkare. Ja om ni nu vill att hon ska pröva medicin.

För i helvete! Klart vi vill!

Allt som kan underlätta hennes skolgång är värt att testa.

Satte oss ner med flickan och läste "sagoboken"

Handlade om Lisa som var tio år. Och hur hon upplevde världen genom sina ADHD ögon.

Vår flicka lyssnade och sa:

- Men så är det ju, redan vid andra sidan.

Tredje, fjärde och alla sidor fram till den sista.

Hon kände igen sig i allt och vi fick tårar i ögonen då vi såg hur hon fick en aha upplevlese och såg vår lilla flicka i sagoboken.

Ruskiga tre ord, om man inte vill höra dom.

Ruskigt bra tre ord, när det enda vi velat var att någon annan skulle se hur hon kämpar. Och många inte trott på henne, på oss, på allt.

Men the winner takes it all som det heter.

Hennes kusin satt och tittade storögt när hennes moster förklarade vad ADHD var.

Hon berättade att det fanns en hel del företags direktörer, skådespelare och musiker som har ADHD.

Hennes kommentar när mostern berättat klart:

- Fy vad orättvist! Jag vill också ha ADHD.

Men det bästa är att vår flicka faktiskt förstod att det inte är hennes fel.

Och att medicinen säkerligen kommer att hjälpa henne.

Sån är jag.

Treordslycklig liksom...

Återfall eller infall

eller platt fall...

Kommer nog aldrig någonsin bli klok på mig själv.

Inga andra heller för den delen.

Är det bra eller dåligt?

Jobbigt när jag inte liksom vet hur jag svänger.

Går in i väggar.

Krossar saker.

Bra saker.

Bästa saker.

Jag ser hur jag är på väg.

Åt fel håll.

Men svänger inte.

Fast jag vet att jag måste.

Head on collision.

Utan airbag.

Bungyjump unplugged på något vis.

Rusar mot marken.

Den kommer snabbt emot mig.

Och jag förbannar mig själv för att jag inte band fast fötterna i gummirepet.

Hejja mig.

Långsamt självmord på nåt vis.

Fast medvetet.

D, C, A och sen ett C igen.

Det är den nya melodin.

Långsamt i början för att explodera i ett känslocrescendo i slutet.

Blåmärken på hakan och kastmärke i pannan.

Så förbannat rättvist.

Sån är jag.

Kravmärkt liksom...

Jag kom fram till

att jag faktiskt kunde ta tag i saker.

Fingrarna fungerar.

Armarna sträcks.

Fast ibland fastlåsta. Med vilje.

Med bälte.

Med resten av kroppen kännandes.

Sinnen på helspänn.

Ögon som inte ser.

Som blundar under scarf.

Med vilje.

Fränt.

Som att bada i chokladpudding.

Eller i ett hav fullt av hajar.

Som hajar att de bara ska nafsa.

För bettet gör ont.

På riktigt.

I fastlåst läge gillar jag läget.

Och när jag släpps loss släpper jag loss.

Pleasure and pain.

Plain kort och gott.

Som att dricka lite för varmt kaffe.

Bränner på tungan, i halsen och du känner hur det rinner ner i magsäcken.

Finns oplaina saker också.

Som att kyssa dig precis efteråt.

Med munnen full av mig, dig.

Blir oss.

Halkiga tungor och svullna läppar.

Skakig och svettig.

Efter maratonlopp.

Hjärtat som liksom vill hoppa ur bröstkorgen och lägga sig i vasken i kallt vatten.

Dunka klart.

Lugna sig.

Det är det jag har svårt för.

Sån är jag.

Olugnbar liksom...

Vissa dagar är

lättare än andra.

Undrar hur det kommer sig?

Jordens vikt borde ju alltid vara konstant.

Om vi gräver upp järnmalm och framställer rent järn, blir då jorden tyngre?

Eller om vi tar upp uran och framställer tungt vatten?

Eller om vi äter upp en ko, och sen bajsar ut resterna.

Fast nu var det inte så jag menade.

Utan lättare i tanken.

Säg såhär: Du har ett jobbigt telefonsamtal att ringa. Som du dragit dig för att ringa och som gjort sinnet mörkt och tungt. Du ringer och pratar med, ja säg en handläggare av något slag. Hon/Han är jättetrevlig emot dig. Och när du lagt på luren så inser du att du ältat detta samtal i en hel vecka helt i onödan.

Du kräks lite i munnen. Och springer in på toa och spottar ut det.

Du är lättare.

Sinnet med.

Två noll till dig.

Sen att min morgon idag var knas, är ju en helt annan sak.

Minsta flickan hade hybris och lekte tvärtomleken. Eller så var det ingen lek.

Finns inget som är så jobbigt!

När man inte hinner bli vänner innan jag lämnar henne på skolan.

Och sonen, stor och förståndig, står bredvid och försöker på sitt lite tafatta sätt hjälpa till genom att prata med lillflickan.

Detta resulterar i att han också blir den onde i hennes ögon.

Två mot en är fegt.

Så spinner det vidare.

Och blir en lavin av en snöboll.

Hej hej ångest.

Men sen kommer samtalet.

Då allt löser sig.

Vi pratar och blir vänner över telefonen.

Jag säger förlåt.

Lillflickan säger förlåt.

Men vi kan inte kramas och jag kan inte viska i hennes öra att jag älskar henne fast hon ville att jag skulle dö i morses.

Det är det som svider.

Sån är jag.

Papercutlik liksom...

Ja jisses vad kul

när hyresvärden knackar på dörren.

Tittar stint på mig och med homosexuell hand överlämnar ett vitt och prydligt kuvert.

- Du kan ju hör av dig när du läst det, säger han och vänder på sin homosexuella klack.

Jag sliter upp det i hopp om hyressänkning.

Det är en räkning.

En månadshyra.

Som jag tydligen slintit iväg i augusti.

Typ hamnat efter.

Skippade den, enligt homovärden. Och betalade septembers istället. Och har följande månader betalat en månadshyra i förskott.

Men inte augustis.

Enligt honom.

Jävra tuff han var då han hade med sig ett bihang av presumtiva hyresgäster.

"- Ja han ska veta att det är jag som äger denna byggnad och pöbeln bara hyr av mig, eftersom att jag är så mäktig och svansar med rumpan när jag går" (tänker han)

Jag kastar mig in i lägenheten, välter en katt och ett glas trillar i golvet. Men dom höll båda två.

Sigge är van med kravaller mot sin kropp.

Han försökte stoppa en bil med den en gång.

Gick sådär.

Sigge gick sönder lite. Bilen inte alls, gissar jag.

Men jag vann en katt.

Hur som helst.

In på internetbanken och kollar kontoutdragen.

Tadaaaa!!! Den är betald. Det skumma var att jag betalade två hyror på en gång.

Printar ut kontoutdraget, kastar mig ut i trappen.

Vet att han är i lägenheten över mig, eftersom jag hör hans homoklackar studsa i taket. Ja golvet i hans värld.

Knackar pöbelslikt på dörren och vrålar:

- Haha! Gubbajaovoul! Den är betald.

Han rodnar.

Jag vann.

Nu står det ett ett till mig.

Och jag gillar homosexuella. Yngre...

Sån är jag.

Oavgjord liksom...

Fantastiskt hur förvånad

jag ibland kan bli.

Så där så ögonen åker bungyjump ur hålorna och smaskas tillbaka in i sina hålor med en ploff.

Hakan gungar upp och ner, ner och upp.

Armarna likt skägglavar bara hänger längs sidan av min kropp.

Förstenad stirrar jag in.

Och när ögonen väl kommit på plats igen och hittat fokus så står dom där.

I kylskåpet.

Och frestar.

Förför med gyllene kropp och själ.

Men nyklippta naglar är det lite svårare.

Att öppna.

Men skam den som ger sig.

Danska öl.

Tyska öl.

Svenska öl.

Öl typ.

Idag är det en sån dag.

MjÖLk.

Med.

En pizzaslice.

Bearnaisesås.

Hörde att någon skulle bjudas på fläskfilégryta.

Blir inte det minsta avundsjuk.

Jag har med mina ploffande ögon och lavlika armar tagit ett steg längre.

Från köket och in i badrummet.

Blött ner min kropp.

Inte blodat.

Utan vattnat den.

I hetare vatten än jag egentligen skulle klara av.

Men idag är det en sån dag.

Vi tänjer gränser och senor.

Stretchar och sjunker sakta ner i en förfärlig split på golvet.

Framför teven.

Bugar och avgudar.

Drar jag ner persiennerna och tittar på mina lår i det blåaktiga ljuset från teveskärmen så får jag för mig att jag är under ytan.

Under vattenytan.

Vrider på nacken och letar delfiner, hajar och blåstång.

Ser en enögd katt.

Motsatsen till sjöhäst ungefär.

Behöver inte hålla andan.

Då jag lätt kan andas in dofterna.

Och minnena.

Tankarna på dig kan liksom inte sluta.

En randig madrass fylld av oss.

En skrynklig hjärna fylld av hopp.

Skulle lätt kunna go bungyjump unplugged rätt in i din famn.

Sån är jag.

Hopplös liksom...

Just detta med dans

och musikskapande gör mig alldeles förvånad.

Ibland spritter det i benen och jag klarar inte av att sitta still.

Och volymknappen verkar ha ett eget liv och bara vill vridas upp.

Öronen studsar sådär fränt.

I takt.

Hej hopp över golv och på balkongräcken.

Glider snyggt med ena benet i luften och det andra sprallandes i en fenomenal balansakt.

Orden flyter fram på papper och ackord tas av dom som kan.

Vi andra spelar kvinter.

Upptäcker att det skulle vara ett G# istället för ett A.

Då A är lite högt om man inte stämmer ner.

Någon sa att jag låter engelsk när jag sjunger.

Kanske för att texten är på engelska.

Eller för att kroppen innehåller Captain Morgan.

Fast då skulle ju musiken bli Jamaicansk.

Eller i alla fall ha en romsk accent.

En hit blev det i alla fall.

Dansen med.

Och som en riktigt bra uppercut ändrades spellistan på iPhonen till den främsta.

Skriver i takt med Fat Mikes underbara stämma.

I 148 BPM.

Precis i samma takt som mitt hjärta slår.

När jag tänker på dig underbästa.

Sån är jag.

Taktfast liksom...

Har ett badkar som just nu

ropar efter mig.

Jätteskumt.

Inte att det ropar, för sånt kan dom om man lyssnar ordentligt.

Utan att det ropar mitt namn.

I och med att bokstaven k och l är efter varandra så borde inte karet kunna uttala mitt namn, då badkar har en medfödd defekt på gommen.

Vet inte om jag ska känna mig lycklig över att mitt badkar är speciellt eller och jag ska skrämmas över det.

Jag vet att jag inte skäms över det.

Inte ens i det.

När jag ligger där.

Och vickar på tårna i vattnet.

Måste gå ut till Jonas och hämta bilen.

Kunde inte köra den igår.

Den var bångstyrig och högljudd.

Jonas är bra på att hantera såna bilar.

Det är inte jag.

Inte alls.

Jag är bättre på andra saker.

Bada till exempel.

Äta snabbt också.

Som sagt.

Om Gud ville att vi män skulle klara av att ha sex i mer än två minuter, hade Gud sett till att vi män kunde det.

Så det så.

Således är vi sprinters och inga seniga maratonlöpare.

Eller hur det nu var.

Sån är jag.

Tveksam liksom...

Så konstigt det där

med upp och nedgångar.

Som att klättra upp på Mont Blanc och upptäcka att man glömt kameran.

Och ingen annan ser dig.

Det är bara du som vet att du klarat av bedriften och har inget bevis för att övertyga andra.

Dom tittar oförstående på dig och tror inte att du är riktigt klok.

Du vet vad som hänt.

Och går starkare och en upplevelse rikare vidare.

Vickar lite på arslet och gör folk galna.

Hör hur bockarna skriker.

Med den lilla skäggstrimman mitt på hakan.

Helst i svart.

Det levde en man i ryssland.

Som blev skjuten, dränkt, förgiftad med kakor, drack förgiftat vin, blev strypt och slutligen kastrerad.

Han blev kallad den galne munken.

Det roliga var att han inte alls var munk.

Det enda han tänkte var att om man syndar så mycket att man når botten, först då kan man få kontakt med Gud.

Det måste ju betyda att Gud bor i källaren.

I en skum källarlägenhet med öppen spis.

Där Gud sitter på en pall och stirrar in i elden.

Väntar på jultomten.

Sån är han.

Hoppfull liksom...

Hmmm

http://gratrunka.blogg.se/

Ja jag skilde mig

för drygt ett år sen.

Idag har jag lika ont!

Inte för att jag var orsaken.

Eller var jag det.

Jag vågade inte säga vad jag kände.

För det var liksom inte så det skulle vara.

Sa allt utom svartsjukepratet.

Det pratet dödar.

Och jag.

Om inte med en fast hand om halsen så med mina tvekande ord.

Orden som ska sägas.

Som fastnar i halsen och får rökhosta att verka ganska oskyldiga.

Så nu säger jag det.

Jag kommer älska dig för dig. För dig som fått mig att säga dom andra sakerna.

Det jobbiga är att jag skulle sagt allt jag kände direkt.

Fast skulle det gjort någon skillnad?

Du vet vad du har.

Jag är jag.

Vad har jag att erbjuda?

Mer än det jag har.

Det kommer jag aldrig ljuga om.

Svullna händer med ådror på. Just nu.

Svullen hjärna med Bowmore i, alltför ofta.

Svullet hjärta i brist på beröring. Oftast.

Sån är jag.

Hjärtlängtig liksom...

Jag gömmer det väl
Djupt inom mig
Du skjuter mig ifrån dig
Bara för att berätta
Att det som inte betyder någonting för dig
Betyder allting för mig

Sammansmälta tårar på golvet
Känns som jag förlorade dig.

Våga ta dig ut ur
Ut ur mina tankar
Förstenad
Det som inte betyder någonting för dig
Betyder allt för mig

Förstenade tårar på golvet
Känns inte som jag känner igen dig

Det var då, detta är nu
Kommer klara mig igenom det.
Ja, jag måste klara mig igenom det.

Sån är jag.

Överlevnadsbar liksom...

Ja jag kommer älta

och kräka ett tag.

Men det får jag.

Ett år.

Sjukt lång tid i en myggas liv.

Två och en halv procent i mitt liv. Mesigt?

Knappt en folköl. Mesigare?

Men ruskigt bra för den som gått i öknen ett tag.

Och letat oaser.

Släcker törst och räddar liv. Totalt omesigt.

Ska börja bita på naglar, jätteröka och vägra betala bilskatten.

Flyttar till Irland och säljer grejs.

Svenska grejs.

Bara att skojja till det och sälja i parti och minut.

Leva på provision.

Eller på mina avbitna naglar.

Har jag tur kanske jag blir attackerad och hinner klösa.

Få hud under naglarna och således protein.

Win-win eller hur man ska säga.

Sån är jag.

Irländsk liksom...

Det var just då jag dog...

Då jag sa att det inte gjorde mig något.

Fast jag ljög.

Orkar inte se dig med någon annan.

Har försökt att inte känna.

Inte titta.

Inte lyssna.

Gick åt helvete.

På något vis trodde jag att jag var stark nog.

Att spela spel.

Att inte ta in och känna efter.

Gick sådär.

Du gick sådär med.

Och lämnade tomhet och frågor.

Fast det kanske var det bästa.

Innan det blev alldeles för reelt, och hyperriktigt.

Fick känslor jag inte kunde hantera.

Inte kunde lägga band på.

Ibland fick jag för mig jag var en marionett du spelade ditt spel med.

Med tjocka tjocka rep, som visade alla vad som hände.

Den som inte såg repen var jag.

Eller ville kanske inte se.

För jag gillar smärtan, ovissheten.

Eller gör jag det.

Jag gillar pannkakor. Känner igen smaken.

Gillar bada. Känner igen värmen.

Gillar dig. Känner igen känslan.

Det finns musik.

Som jag tyr mig till.

Låtar som får mig att rysa.

Som får mig att gråta.

Som får mig att dansa.

Just dansa gjorde jag med dig.

Och det gör jag sällan.

Sällan till musik.

Nästan aldrig till människor.

Kan det vara så att vi hade olika musiksmak.

Jag bryr mig visst.

Och det äter upp mig att jag känner så.

Kanske bäst att låta det vara.

Att slippa kräka över att du inte är här.

Slippa attack-ha dig då du är här.

Ta steget.

Åt mitt håll.

Du åt ditt.

Fast det grämer mig.

Och gör mig patetisk.

Ett tag.

Men å andra sidan är betydelsen för patetiskt, upphöjd.

Jag höjer mig således över mig själv.

Blickar ner.

Våndas och känner empati.

Men växer av insikten.

Tyvärr.

Sån är jag.

Insiktsångrare liksom...

Om jag skulle försöka förklara

för dig hur jag känner.

Då skulle du förvånas över hur många superlativ jag kan.

Kommer på egna hela tiden med.

Orduppfinnare.

Ingen förstår dom, mer än du.

Det är en sak.

Att någon blir glad över ett godmorgon.

Det är en sak till.

Att du vågar vara naturlig och kräkas helt öppet, helt naken...

Det är en tredje sak.

Och alla goda ting är ju tre, heter det.

Kolla här:

Badkar, vatten och kropp = Bra

Pizza, bearnaisesås och mjölk = Bra

Du, jag och luftbädd = Bra

Träd, koldioxid och fotosyntes = Bra

Det är nog så.

Att när vi väl är, då är det magiskt.

Inte så där Las Vegas magiskt där dom använder lakan och speglar. Och fuskar...

Fast speglar.

Det är väl bra?

Om det inte är menat för att luras.

Utan för att öka intryck och göra rummet större.

Och idag, ska du veta, idag rör jag ingenting.

Ska knappt andas.

Blunda hårt och låta kroppen känna.

Varannan din.

Varannan min.

Varannan vi.

Ja jag dansade nästan

naken på nyårsafton.

Stod även ute i alldeles för lite kläder och tände fyr på raketer med en glödande cigarrstump.

Mina öron fylldes av iskallt regn.

Ögonen tårades av blixtbitande vind.

Och av skrattanfallstårar.

Mannen vi befann oss hos på tolvslaget, skulle prompt ha in en raket i genom grannens köksfönster.

Vet inte om det var Gud som gjorde att han inte kunde sikta rätt eller om det var alkoholen i hans kropp som gjorde att han skevade siktet hela tiden.

Jag vet följande:

Du var inte där på tolvslaget.

Jag hade ingen clementinklyfta att äta.

Jag hade halkiga skor och en slips som hängde lite på sniskan.

Och var grym på att dra pulka med barn i.

Hade ett barn runt halsen. Klängandes på min rygg.

Ett tag fick jag för mig att jag var en chimpans.

Ville slänga mig i lampkronor och julgranar.

Lillkillen på ryggen hade flugit runt som en klamrande ryggsäck, fylld av läsk och godis.

Hade greppat sina armar hårdare runt min hals.

Jag hade ökat farten.

Blivit blå i ansiktet och frustat.

Kanske till och med fått lite fräckt salivskum i mungiporna.

Kastat mig från rum till rum och slutligen kommit upp på övervåningen.

Där jag försiktigt blivit normal igen och lagt han i sin säng.

Berättat sagor från förr.

Och sett hur han somnat.

Nu gjorde jag allt detta.

Allt utom just det aplika flängadet.

Ville ju inte skrämmas.

Sån är jag.

Dumsnäll liksom...

Men hur kommer det

sig att jag hittar halvätna bullar överallt?

Kan det vara för att grannens snart tvåårig flicka sprang runt i söndags med bulle i handen hela kvällen?

Jag förstod det inte då.

Bara tyckte det var charmigt att hon kunde knapra på samma bulle så länge.

Idag inser jag att det var just hon som snodde alla bullar på fatet.

Och la upp stash lite överallt i lägenheten, så hon har nästa gång hon kommer på besök.

Nu vet jag inte om jag ska städa upp.

Eller låta dom vara.

Sån är jag.

Tveksam liksom...