Ja jag skilde mig

för drygt ett år sen.

Idag har jag lika ont!

Inte för att jag var orsaken.

Eller var jag det.

Jag vågade inte säga vad jag kände.

För det var liksom inte så det skulle vara.

Sa allt utom svartsjukepratet.

Det pratet dödar.

Och jag.

Om inte med en fast hand om halsen så med mina tvekande ord.

Orden som ska sägas.

Som fastnar i halsen och får rökhosta att verka ganska oskyldiga.

Så nu säger jag det.

Jag kommer älska dig för dig. För dig som fått mig att säga dom andra sakerna.

Det jobbiga är att jag skulle sagt allt jag kände direkt.

Fast skulle det gjort någon skillnad?

Du vet vad du har.

Jag är jag.

Vad har jag att erbjuda?

Mer än det jag har.

Det kommer jag aldrig ljuga om.

Svullna händer med ådror på. Just nu.

Svullen hjärna med Bowmore i, alltför ofta.

Svullet hjärta i brist på beröring. Oftast.

Sån är jag.

Hjärtlängtig liksom...