Det var just då jag dog...

Då jag sa att det inte gjorde mig något.

Fast jag ljög.

Orkar inte se dig med någon annan.

Har försökt att inte känna.

Inte titta.

Inte lyssna.

Gick åt helvete.

På något vis trodde jag att jag var stark nog.

Att spela spel.

Att inte ta in och känna efter.

Gick sådär.

Du gick sådär med.

Och lämnade tomhet och frågor.

Fast det kanske var det bästa.

Innan det blev alldeles för reelt, och hyperriktigt.

Fick känslor jag inte kunde hantera.

Inte kunde lägga band på.

Ibland fick jag för mig jag var en marionett du spelade ditt spel med.

Med tjocka tjocka rep, som visade alla vad som hände.

Den som inte såg repen var jag.

Eller ville kanske inte se.

För jag gillar smärtan, ovissheten.

Eller gör jag det.

Jag gillar pannkakor. Känner igen smaken.

Gillar bada. Känner igen värmen.

Gillar dig. Känner igen känslan.

Det finns musik.

Som jag tyr mig till.

Låtar som får mig att rysa.

Som får mig att gråta.

Som får mig att dansa.

Just dansa gjorde jag med dig.

Och det gör jag sällan.

Sällan till musik.

Nästan aldrig till människor.

Kan det vara så att vi hade olika musiksmak.

Jag bryr mig visst.

Och det äter upp mig att jag känner så.

Kanske bäst att låta det vara.

Att slippa kräka över att du inte är här.

Slippa attack-ha dig då du är här.

Ta steget.

Åt mitt håll.

Du åt ditt.

Fast det grämer mig.

Och gör mig patetisk.

Ett tag.

Men å andra sidan är betydelsen för patetiskt, upphöjd.

Jag höjer mig således över mig själv.

Blickar ner.

Våndas och känner empati.

Men växer av insikten.

Tyvärr.

Sån är jag.

Insiktsångrare liksom...