Jag kom fram till

att jag faktiskt kunde ta tag i saker.

Fingrarna fungerar.

Armarna sträcks.

Fast ibland fastlåsta. Med vilje.

Med bälte.

Med resten av kroppen kännandes.

Sinnen på helspänn.

Ögon som inte ser.

Som blundar under scarf.

Med vilje.

Fränt.

Som att bada i chokladpudding.

Eller i ett hav fullt av hajar.

Som hajar att de bara ska nafsa.

För bettet gör ont.

På riktigt.

I fastlåst läge gillar jag läget.

Och när jag släpps loss släpper jag loss.

Pleasure and pain.

Plain kort och gott.

Som att dricka lite för varmt kaffe.

Bränner på tungan, i halsen och du känner hur det rinner ner i magsäcken.

Finns oplaina saker också.

Som att kyssa dig precis efteråt.

Med munnen full av mig, dig.

Blir oss.

Halkiga tungor och svullna läppar.

Skakig och svettig.

Efter maratonlopp.

Hjärtat som liksom vill hoppa ur bröstkorgen och lägga sig i vasken i kallt vatten.

Dunka klart.

Lugna sig.

Det är det jag har svårt för.

Sån är jag.

Olugnbar liksom...