Ja jag dansade nästan

naken på nyårsafton.

Stod även ute i alldeles för lite kläder och tände fyr på raketer med en glödande cigarrstump.

Mina öron fylldes av iskallt regn.

Ögonen tårades av blixtbitande vind.

Och av skrattanfallstårar.

Mannen vi befann oss hos på tolvslaget, skulle prompt ha in en raket i genom grannens köksfönster.

Vet inte om det var Gud som gjorde att han inte kunde sikta rätt eller om det var alkoholen i hans kropp som gjorde att han skevade siktet hela tiden.

Jag vet följande:

Du var inte där på tolvslaget.

Jag hade ingen clementinklyfta att äta.

Jag hade halkiga skor och en slips som hängde lite på sniskan.

Och var grym på att dra pulka med barn i.

Hade ett barn runt halsen. Klängandes på min rygg.

Ett tag fick jag för mig att jag var en chimpans.

Ville slänga mig i lampkronor och julgranar.

Lillkillen på ryggen hade flugit runt som en klamrande ryggsäck, fylld av läsk och godis.

Hade greppat sina armar hårdare runt min hals.

Jag hade ökat farten.

Blivit blå i ansiktet och frustat.

Kanske till och med fått lite fräckt salivskum i mungiporna.

Kastat mig från rum till rum och slutligen kommit upp på övervåningen.

Där jag försiktigt blivit normal igen och lagt han i sin säng.

Berättat sagor från förr.

Och sett hur han somnat.

Nu gjorde jag allt detta.

Allt utom just det aplika flängadet.

Ville ju inte skrämmas.

Sån är jag.

Dumsnäll liksom...