Nålar i axel och skulderblad

som "klickar"

Inte ligger riktigt rätt, sa hon. Kvinnan på sjukgymnastiken.

Log och tryckte nålar i axel, överarm och armbåge.

Det pirrade och stacks lite.

Axeln blev röd som ett hallon, fast lite större.

Fick pensionärsgymnastik jag skulle göra.

Vicka på axlar, svänga lite lätt med armen.

Mitt ena skulderblad klickade inte riktigt in som det skulle.

Hade en liten änglavinge där bak.

Ja liten.

Men ändå.

Första gången jag blivit kallad ängel.

Varm i själen och glad i sinnet.

Så nu flaxar jag så mycket jag kan med armarna.

Kanske lyfter snart.

Om än bara ytterst lite, så ändå. Lättar. Smygflyger. Utomhus.

Inomhus är det lätt. Då tar taket emot. Och kommer inte så högt.

Annat äre på balkongen. Sitter ner och röker. Vickar lite på axlarna och vips...

Plötsligt är jag ovanför vedema skogen och tittar ut över utsikten.

Eller rättare sagt ner på bänken. Bänken. BÄNKEN!

Den där. Bruna, murkna men gjord av ek och oförstörbar.

Som fantasierna.

Sån är jag.

Sagoboksänglalik liksom...

Gick en skogspromenad igår

och upptäckte nya grejer.

Jag har kass kondition...

Jag har ögon som ser långt...

Jag smutsar ner tröjor...

Älskar doften av skog och mossa. Känns så fritt. Och levande på nåt vis.

Med skakiga ben och mätt sinne kom jag då hem.

Tog av mig kläderna och slängde dom i tvättpåsen.

Tog på mig flanellpyjamas, la fram madrass framför teven, två tjocka täcken och gjorde mig en gigantisk kopp the.

Frös och kände mig febrig.

Somnade ifrån filmen och vaknade efter en och en halv timme och skskade.

In och hämta ett täcke till.

Plötsligt upptäckte jag att jag inte kunde röra mig.

Tre tjocka täcken, och jag satt fast.

Svagast i världen.

Bara gilla läget.

Trixade och fick efter ett tag ut ena armen ur täcktyngden.

Pillade på fjärrkontrollen och fick igång dvd spelaren igen.

Såg samma film fyra gånger.

Kan den nu. Typ.

Vaknade i morses och upptäckte att jag inte frös längre.

Däremot var pyjamasen alldeles jätteblöt. Av svett.

Och den misstänkta febern hade flytt sin kos. Förmodligen av ren skräck då fisarna under täcket inte lyckades ta sig ut.

Och täckena vägde inte alls lika mycket idag som i går kväll.

Skumt det där.

Kaffe, cigg och en gratistidning på balkongen gjorde denna dag till en riktigt bra dag.

Vinkande på cyklande mamma med barn i cykelsadel. Överlycklig för hon skulle på dagis.

Sån är jag.

Överlyckligsbar liksom...

Hejja mig och min totalt

skeva axel!

Var på maxi idag och handlade.

Ja jag vet, konkurrenten å allt, men var tvungen att ha snabba kolhydrater.

Förvåningen var stor i butiken då min axel tog emot hyllplan och klädsnurror.

Dessa välte ju såklart.

Tanter med sån där häftiga väskor på hjul kastade sig åt sidorna och män med hockeyklubbspolisonger tittade förundrat.

Är han verkligen så bredaxlad på riktigt? viskades det.

Jag kände mig manlig och större än normalt.

Att jag blödde invärtes och kvävde mina ajajajskrik var ju helt ovesäntligt då jag såg tanternas lystna blickar på min skeva lekamen.

Det var särkilt en tant, låt oss kalla henne Gudrun, som glodde länge. Jättelänge.

Jag böjde mig fram och plockade upp bröd från hyllplanen längst ner, så hon fick en fin blick på min lilla rumpa. Svankade lite extra och letade bröd längst in.

Gudrun riste så löständerna skallrade.

Nu hade jag henne på halster, tänkte jag.

Vände mig om snabbt för att möta hennes blick.

Tjoff. Hon flög in bland tomaterna.

Kommit lite för nära, hade hon. Och när jag vände mig om så där manligt sexigt råkade hennes panna komma lite för när min axel.

Hon flög snyggt får jag säga.

Passade på att ta ett rör ballerina, då kolhydraterna i dom är ruskigt snabba.

Ungefär som jag när jag rusade ur butiken.

Kontentan av detta är att jag inte kommer handla mer på maxi då tanterna där inte kan reda av mig.

Sån är jag.

Maizenalik liksom...

Åkerå. Måndag betydde vänta

på ortoped, röntgen, ortoped, rödljus och allt annat.

Nu kom dom fram till att nyckelbenet också hoppat ur led. Nyckelbens luxation på proffspråk.

Hade grad tre av fem.

Så det var väl bra. Väl? Eller?

Doktorn sa att om detta hade upptäckts i samband med akutbesöket då axeln hoppat ur led och benbrotten röntgades hade dom opererat fast det.

Nu hade det ju gått tre veckor.

Jaha? Är det mitt jävla fel att klåpiga, pillerhöga läkare inte kan se klart på röntgenbilder?

Visseligen var axeln ganska knas då jag var inne sist. Och kanske inte så lätt att se, men va fan. Dom jobbar som läkare. Inte som videoflmsuthyrare.

Handlar ju om människor.

Funderar på att söka läkarlinjen och ta jobb på nån akutmottagning.

En vanlig lördag kunde ha gått till nåt sånt här: (vill bra förtydliga att jag kallar mig själv doktor nu. Inte så att jag är schizo på riktigt.)

Tut tut tut (ambulansen kommer in med trafikskada. Typ någon som cyklar in i en stolpe då han/hon väjt för en bil som bröt mot väjningsplikten)

Doktorn: Jaha, vad har hänt här?

Patienten: Vet inte.

Doktorn: Jaha varför vet du inte?

Patienten: Öhhh, minns faktiskt inte. Jag vet att jag väjde för en bil. Har ont i axeln och knät.

Doktorn: Hmmm. Trauma! Sätt på patienten nackkrage och klipp upp hans kläder. Svimmade du?

Patienten: Vet inte.

Doktorn: Vem ringde ambulansen?

Patienten: Vet inte. Du, jag har inte tid med det här. Vi har firmakonferens idag. Jag måste hem och byta kläder.

Doktorn: (till sköterskan) Har han fått smärtlindring?

Sköterskan: Nej.

Doktorn: Ge honom 50 mlgram morfin.

Tre minuter senare...

Doktorn: Du, vi ska röntga dig nu. Skikt och magnet.

Patienten: Ajjjj. Gör skitont i axeln.

Doktorn: Ge honom 50 mlgram till!

Tre minuter senare...

Doktorn: Nu kör vi upp dig på röntgen.

Patienten: Hmmpffff dreggel mmmm rumpa!

Doktorn: Så, låt honom ligga där. Jag kollar honom om ett par timmar. NÄSTA!

Så tror jag det funkar. Och dom tjänar bra dom där doktorerna. Plus att dom får ha vita rockar och vita mjukisträskor på sig, såna utan stålhätta med mjuk sula. Och prata in i små bandspelare. Verka vikiga och gå supersnabbt i korridorerna så rocken fladdrar som stålmannens mantel, fast i vitt.

Sen kallar dom en på återbesök och inkasserar 300 kronor till.

Och jag blir sjukskriven en månad till. Till att börja med.

Fan!

Jag har ju snart inga filmer kvar att titta på.

Sån är jag.

Filmsugen liksom...

Myssöndag!

Vaknade i morses med hysterisk värk i axeln.

Försökte byta bort den på facebook. Utan framgång.

Barnen hade spring i benen, och kom på fenomenala ideen om att åka till badhuset.

Efter lite tänk så förkastades den ideen.

Istället gjordes det varm choklad, breddes mackor, packades ryggsäckar.

I med allt packande i bilen.

Körde till Hovdala slott. För söndagsutflykt.

Väl framme visade det sig att det var skördemarknad.

Således, tusentals människor, hundratals bilar, ett hundratal hundar och stånd med diverse mat som såldes.

Vi slalomade oss igenom människor, hästar, hundar, potatisförsäljare och hittade en plats där vi bredde ut filten. Fram med muggar, varm choklad, mackor, bullar och choclate chips cookies.

Frossa och läska de som gick förbi och tittade förundrat på oss.

Sen bar det av hemåt och flickornas nya påhitt. Hemmaspa.

Badsalt och badbomb i badkar.

Närproducerade hallon inköpta på skördemarknaden tillsammans med vaniljglass. Ätandes i badkaret.

Levande ljus i nersläckt badrum.

Blev lite avundsjuk. Ville med, fast fick inte plats...

Sen bäddades flickorna ner i soffa, bland täcken och kuddar. Men de två största skålarna popcorn och läsk.

Ska det sockerkickas så gör vi det ordentligt.

För såna är vi.

Söndagsälskande liksom...

Är det inte härligt

när morgonen börjar bajs?

Minsta flickan var obstinat och kunde inte tänka sig annan frukt än melon eller hallon att ha med sig till fruktstunden i skolan.

Lite jobbigt läge när äpple, päron eller banan finns här och alltid har funkat innan.

Råkade trampa på kattens tass när jag skulle ta på mig skorna.

Vaknade med magknip i natt och fick sitta på toaletten en stund.

Alltså, tre skitsaker på mindre än fem timmar.

Minus plus minus plus minus, vad blir det? Blir det ett minus eller tre? Eller kvittas alla minus klockan nio på morgonen?

Har i så fall tjugo minuter till när det kan bli knas.

Kaffet är inte ens klart.

Inte vädret heller.

Molningt så jag fick vattendroppar på ögonfransarna när jag gick från bilen innan.

Ögonlocken blev så tunga att de var på väg att falla ihop.

Stötte emot sophus och buskar.

Cyklar och dörrar. Och snubblade till lite på trappstegen.

Fick skaka loss lite.

Moshpitta ljudlöst.

Mitt ansikte var fullt av droppar. Såg nog ut som jag gråtit.

Väntar på energikicken jag får då jag gråtit.

Eller kaffet.

Ger fejkad kick.

Men bra som substitut.

Sån är jag.

Fejkad liskom...

Ålrajt! Då har jag fått hem tevebänken

som ska installeras i sovrummet.

Svart som synden.

Och lång som en Falcon Crest serie.

För er som inte fanns då Falcon Crest gick på tjockteven eller för er som missat det så fanns det en elak tant med i den. Angela Channing. Och en kines betjänt. Och Lorenzo Magrutorna Lamaz.

Har för mig att den handlade om vin. Och maktspel. Och elaka tanter och Lorenzos magrutor.

Men jag kan ha fel.

Var mer intresserad av tjejer än teveprogram på den tiden.

Och fiske.

Med Jens.

Inte fiska ligg.

Inte heller finska pinnar.

Utan fiska riktiga fiskar.

Såna som lever i vattnet. Kissar där, älskar där om nu fiskar älskar. Jo dom älskar maggot. Såna där fluglarver, som man satte fast på kroken för att fånga fisken med.

Inte själva larven utan kroken gjorde ju att fisken fastnade på linan. Eller på kroken som linan var knuten på.

Äh.

Kom av mig.

Ska möblera strax.

Så snart feberkillen fått väck berget av lego som ligger på golvet.

Gissar att det är jag som plockar upp det, då han ju faktiskt är sjuk...

Och jag får bannor sen för att jag blandat legot helt galet.

Men det är det värt.

Feberskäll är skitkul. Allra helst när han feberyrar.

Skäller på febriska och gnäller över att det ligger hallon innanför knäskålarna.

Naturligt flödder. Feber alltså.

Så jädra pepp på att koppla in xbox och dra sladdar.

Fast det värker i axeln.

Men det är det värt.

Guldvärt.

Sån är jag.

Glänsande liksom...

Gud vilken hysterisk

dag.

Har nerverna utanpå kroppen.

Gör dödsont att springa in i saker då.

Hjärnan rycker och skickar ut signaler hela tiden.

Ögon tåras.

I ren frustration gick jag in i sovrummet och flyttade möbler.

Och jättetung tjockteve.

Lyfte så det knakade i axeln och hoppades på att den skulle hoppa rätt igen.

Gjorde den inte.

Fan me.

Positivt i alla fall att det dammsögs under sängarna, så jag slipper vakna av dammråttor i näsan. Eller riktiga råttor då katten inte är så haj på att fånga såna.

Har i och för sig inte haft råttbesök i lägenheten. Vad jag vet. Så kanske är det så i alla fall att han är grym på just råttfångst.

Nu ska det trixas med dvd, datorer och tjockteve. För att få ett rum med rörliga bilder. Till barnen. Och till mig när inte barnen är här och jag inte orkar ligga i soffan och se på film.

Bara kunna somna framför teven, i min säng.

Världen finns bara ett knappklick bort.

Ögonblick däremot, kan förändra världen.

Som min väns.

Deras värld.

Min värld.

Tankarna går dit nu.

Sån är jag.

Tårtänkt liksom...

Denna dag började

fantastiskt.

Fast sonen ligger med feberfrossa under tjockaste täcke i soffan och klagar.

Han är ju trots allt av manligt kön.

Således klagklar från födseln vid förkylning.

Flickorna studsade upp alldeles knasigt pigga.

Kan vara så att de gått i sömnen och druckit oboy.

Kopiösa mängder.

Blev förvånad över hur lätt det gick att få i dom frukost, få på dom kläder, få ner dom till bilen, få in dom i skolsalen.

Sen hade jag ett mycket vuxet och moget samtal med exfrun.

Diskuterade relationer och upptäckte att min lycka faktiskt var hennes lycka med.

Alltså, mår jag bra så mår hon bra för att jag mår bra. Hon mår även bra för att jag mår bra och således får barnen att må bra över min bramåighet.

Win win igen.

Jag förklarade att jag tänkte lika.

Fast med mindre antal ord, då hon är mer verbal än vad jag är.

Fast menar samma.

Jaja.

Känner att jag börjar bli beroende.

Av stjärnskåderi.

Mår kasst när det är molningt.

När armar och teleskop inte räcker till.

Eller stjärnorna är onåbara.

Håller andan då.

Och blir skakig av syrebrist.

Det är kasst.

Sen kan jag bli skakig av för mycket syre. Eller för mycket rörelseenergi.

Eller av för mycket kaffe.

Fast den bra effekten av mitt kaffeintag är att magen kommer igång.

Och som en vän sa till mig: En bra daglig avföring är den bästa huvudkudden.

Fast jag håller inte riktigt med där.

Inge mys att somna med huvudet i bajs.

Sån är jag.

Obajskuddig liksom...

Oj. En lite mindre bra dag

idag.

Blä 1

Blä 2

Mår illa över att nazister och rasister kommer in i demokratins korridorer.

Tänk om man kunde ha en sån där suddaknapp.

Så man bara kunde sudda bort dom från resultaten.

Visst har människan ett val. Och således bör kunna tycka som den vill.

Men i min värld tillhör inte nazister och rasister demokratin.

Passar liksom inte in att ha en sån människosyn. Eller ska man säga omännisksyn som dom.

Nu blev jag rasist och blockar många människor.

Heil mig.

Får börja klä mig i brunt, med bälte över bröst. Och en liten lustig armbindel på armen.

Roligt det skulle se ut.

Jag med trasig högerarm försöker flaxa och vifta till publiken.

Kommer typ till navelhöjd.

Eller lite lägre.

Kukhöjd.

Passar bra till den äckliga färgen, det äckliga kopplet och den äckliga armbindeln.

Heil kuk.

För så är det.

Eller heil bajs.

Bättre färg. Där.

Bajsbrunt är inte rätt färg.

Men rätt doft, och smak.

För äckelpartierna.

Sån är jag.

Bajspolitisk liksom...

En lördag som denna

hoppas jag kommer stanna kvar länge i mitt minne.

Sov alldeles för lite.

Det är tufft.

Var och tittade på MMA träning.

Det verkade tufft.

Ville hoppa in bland deltagarna och veva loss lite.

Verka tuff.

Men axeln sa nej redan på ditresan.

Svängde tvärt höger, in på en liten väg. Skulle göra lastbilssvängade med bägge händerna på ratten.

Säger bara: Gör inte det.

Visst det är så som dom tydligen lär ut på bilskolor.

Men för det första är det inte tufft.

För det andra så ilar det värk i axeln.

Fast å andra sidan är tufft ganska otufft i min fula och lite småbuckliga silverbil.

Fast å tredje sidan är jag inte alls tuff. I verkligheten.

Men här. Är jag. Jisses.

Tuffare finns knappt.

Jo, fast inte på denna blogg.

Skönt att vara Gud. Kung. President. Och envåldhärskare.

Om än över ett micro imperium.

Men trots allt. Någonstans.

Vill dra någon i håret. På nåt vis.

För att hämnas. Eller för att jag är så kass på att visa ömhet.

Eller så är jag ruskigt bra på att visa det, och vågar dra folk i håret. För att jag gillar det. Eller för att den jag drar i håret gillar det. Eller för tt jag är så dödligt snäll och gör som jag blir tillsagd.

Sån är jag ibland.

Dumsnäll liksom...

Det är dax för

fredagsbad.

Tvätta av sig veckan som gått.

Eller i mitt fall tillbringats i soffan eller sängen tittandes på alldeles för mycket film.

Finns nån löjlig reklam för telia, om nån man som sett 2000 filmer.

Mes.

Jag såg typ 10, samtidigt.

Synkronsåg.

På dator, platt och tjockteve. Sen såg jag nån på iPhonen.

Fick typ flugögon.

Nej spindelögon.

I pannan och på halsen.

Eller om det var rakfinnar jag fick på halsen.

Och tonårsfinnar i pannan.

Whatever.

Såg mycket film.

Nu helg.

Vilket innebär... Filmtittande.

Tror jag.

Sån är jag.

Siarlik liksom...

I går kväll trodde jag

att balkongen skulle slitas av husväggen.

Det blåste en hel del.

Tur jag hade tryggheten, nära.

Idag när jag vaknade, och jag vaknade alldeles underbart, hörde jag först inte regnet.

Fick morna mig en stund.

Sen hörde jag. Jättetydligt.

Önskade att jag var en kantarell då.

Som trivdes i höstrusket.

Regn, blåst och en gul hatt.

Sitta nergrävd bredvid en murken stock. Lyssna på lövens dödskamp i träden.

Bara suga näring med tårna.

Lyxliv.

Skulle vara tvungen att binda fast mig själv så jag inte flög iväg i vindpustarna.

Bäst så. Vara fast. Och bunden.

Idag är annars en sån där dag, då jag helst halvligger i soffan. Kollandes film.

Skulle hämta barn i skolan.

Den minsta for till Hästveda och lekte med en vän.

Mellanflickan ska till kusinen.

Sonen sover hos bästisen.

Ja, och jag lagar mat till mig själv.

Ska laga mycket så de får det till kvällsmat istället.

Eller så lagar jag maten senare. Tillsammans med dom.

När jag hämtat hem flickorna.

Pojken är ju i den åldern nu när vänner betyder allt.

Klart dom gör.

Sån är jag.

Förstående liksom...

Sjukt skönt med mitt badkar.

Just känslan av att jag blir genomvarm.

Efter att ha badat lite för länge i lite för varmt vatten.

Nu känner jag hur benen, ja dom där hårda jag har inuti kroppen, är varma.

Och värmer utåt.

Huden är ju lite kall.

Blöt hud kontra luften.

Och varma ben.

Och vetskapen om vad som komma skall värmer hjärnan.

Var hos Kristian i två dagar.

Försökte skapa musik.

Med Mac dator.

Kollade massa film.

Varvade ner. Mådde bra. Blir så i Kristianland.

Glömde bort min onda axel och skulle slå väck en geting som valde att landa på min vänstra hand.

Satt på huk ett tag sen, med tårar i ögonen och blixtrar i axeln.

Vaknade på morgonen och mirakulöst nog kunde jag lyfta armen lite mer uppåt.

Kristianland.

The land of possibilities.

The land in the middle of nowhere.

My kind of land.

Sån är jag.

Flerspråkig liksom...

En måndag helt olik

alla andra.

Igår skulle jag och min vän softa, titta på en film och ha mansbonding.

Det började fantastiskt bra.

Gick och la flickorna i sängen. Sa till en gång om att dom skulle lugna sig och vara lite tysta, då det för det första bor en liten tvååring vägg i vägg med deras sovrum.
Denna tvååring är i den fasen då hon inte vill sova i sin egen säng, utan har lärt sig att mamma och pappas säng är den trygga. Där man kan sova. Väljer att skrika och gråta till mamman och pappan ger upp och lägger henne i sin säng. Jobbig tid det där.

För det andra så om dom inte lugnar sig och är tysta kommer dom inte (mina flickor alltså) att somna, utan vaknar dagen efter alldeles för sent och morgonen blir stressig. Således helknas.

Jag och min vän tog fram whiskeyglasen och laddade dvd'n med "Man on fire"

Tittade på filmen sisådär tre minuter.

Fick för andra gången gå in och be flickorna lugna ner sig.

Kan tilläggas att varje gång jag reser mig ur soffan gör det lite ont i axeln. (blä)

Tillbaka i soffan hittade jag det perfekta läget. Halvliggande på sidan, med den onda armen lite så där snett vilande på höften. Sippade på whiskeyn och fann filmen kalasbra.

Fick efter en kvart gå in till flickorna igen. Nu lite småirriterad, och flytta dom från min säng till varsin bädd i våningssängen. Förklarade att de faktiskt på riktigt var tvugna att vara tysta. Både för grannflickans, deras egen och för min och Jonas (ja min vän) skull.

Halvlade mig i soffan igen.

Plötsligt blev det tyst i sovrummet.

Och jag kunde höra vad dom sa, inta bara läsa vad som skedde i filmen.

Jag somnade.

Vaknade vid halv sex i morses av att både dvd'n, teven och lamporna var släckta.

Jonas var försvunnen.

Skum känsla.

Att å ena sekunden legat intresserad och nyfiken på hur filmen skulle sluta, för att i nästa stund vakna av en värkande axel och hela lägenheten tom och tyst och alldeles mörk.

Gäller att inte spilla tid nu, kom jag på.

Samla ihop smutstvätt, ner i tvättstugan. Mata maskiner med tvätt och myntbox med femmor. Upp och brygga kaffe. Skaka lite på sovande flickebarn i våningssäng. Trixa nesquicks och havrefras. Rosta mackor och skiva tomat. Hejja på flickor som borstar tänder och hår. Packa gympapåse och hushållspapper till blöta cykelsadlar. Mata en enögd katt. Hetsdricka en mugg kaffe. Skylla bajslukten på den enögde katten när jag kommer ut från toan och den största flickan rynkar på näsan. Sen highfiva med den minsta flickan över att vi lyckades lura den största flickan. Fast det var hon som lurade oss då hon låtsades gå på mitt lur. Hej hej och iväg på cyklar till skolan, i regn. Hej dåa och pussa och krama och sen se dom försvinna in i skolan och skratta med sina vänner. Hjärtat mjuknar och jag saknar dom redan.

Ska nog iväg på sjukgymnastik idag.

Sträcka ut axel och vråla manligt åt smärta.

Eller så blir det tvärtom.

Att jag vrålar åt axeln och sträcker en benhinna.

Eller så benar jag ut vrålet och axlar bördan.

Det visar sig under dagen.

Då jag är vaken.

För sån är jag.

Ovampyrisk liksom...

Trodde att dagen idag

lätt skulle bli den bästa dagen.

Började bra.

Vaknade med ett leende på läpparna.

Och verkade faktiskt sovit en del i natt.

Fick bra sms på telefonen.

Log lite.

Dog lite.

Sen vände det.

Det blev svart på himlen.

Och i hjärtat.

Och leendet kastade jag ut från balkongen och såg till att sikta så det landade i spåret där bildäcken träffar.

Drack upp en flaska vodka.

Kräkte på prick på fotgängarna som gick under balkongen.

Träffade rätt flertalet gånger.

Tillslut hade jag turen att en av de nerkräkta promenerarna sprang upp för trappan och slog mig fantastiskt hårt på axeln. Den aviga.

Jag kräkte igen. Denna gång av smärta.

Och snyggare än innan.

Vann liksom.

Hann inte filma det innan jag svimmade.

Men jag garanterar att det var den snyggaste spyan på länge.

Nyktrade till och kom på att det inte alls var vodka i flaskan.

Mer gult.

Inte whiskey heller. Och inte urin.

Således apelsinjuice.

Och jag kräkte inte alls.

Fick inte ens stryk.

Överdrev lite.

Men det är svart i sinne och i himmel.

Sån är jag.

Ofärgglad liksom...

Inatt fick jag för mig

att jag blev slängd i havet...

Minns du?

Det var så det började.

Jag flöt omkring där i flera år.

Min kropp täcktes av sjöstjärnor och små blå maneter.

Jag minns.

Som om det var igår.

Nej som det var nyss. Alldeles nyss.

När jag till slut nådde land, visste jag inte på vilken kontinent jag befann mig.

Konstigt det där med minnet.

Och tre prickar.

Minnen kan vara askassa. Som dom man trängt undan, och faktiskt nästan glömt.

Sen är det dom där minnena som gör sig påminda hela tiden.

Och sen är det du.

Dom bästa minnena man minns jämt. Hela tiden.

Som morfars lukt.

Som barnens små steg.

Som mamma.

Som den hysteriska färgexplosionen då vinter blir vår.

Som orden som kommer när man behöver dom mest.

Som igår.

Sån är jag.

Minnesbanklik liksom...

Dom där orden

som kom precis när jag behövde dom!

Och de vänner som står upp för en, när man är liten och ganska ovetande. Men ändå känner att man gör rätt.

Och barnen.

Och mamma.

Och bakfylleskita.

Bara bästa sakerna.

Euforisk nu. I själen. Och pepp utav satan.

Vill måla om hela lägenheten alldeles nattblå.

Och måla orions bälte i självlysande färg.

Och sjunga knasiga kärlekssånger.

Dricka screwdrivers och singelmaltwhiskey.

Dansa utan att jag funderar på fulheten i mina osvängiga moves.

Göra musik som får kultureliten att ställa sig på knä och svälja mina melodier.

Och njuter av det. Kultureliten alltså.

Jag njöt redan innan jag skrev första bokstaven.

Innan var jag lite off.

Nu helpå!

Fest någon?

Vi dricker oss vackra och mjuka i ryggen.

Blödiga i själen.

Gråter oss pigga och sover oss obakis.

Sjunger stämsång på kärlekska.

Och rimmar anständigt oanstädigt.

Folk som inte förstår stirrar och pillar på varandras ögon för att komma ihåg att blinka.

Avundsjuka.

Sån är jag.

Avundsbar liksom...

Fränt det där med att

somna på soffan.

Den är lite för kort att sova i.

Eller så är det jag som är lite för lång.

Har inte tänkt i dom banorna innan.

Soffbanorna alltså.

Eller banor utanför mitt perspektiv överhuvudtaget.

Min toalett måste ju älska att bo här i denna lägenhet.

Med tre barn som sover här titt som tätt så används den flitigt.

Toan måste ju känna att den gör ett bra jobb och att den uppskattas.

Samma sak med badkaret.

Har sett badkar som stått i stort sett oanvända i flera år.

Stackars.

Okej. Saker som används maximalt i min lägenhet är:

Kylen, kaffebryggaren, datorn, teven, badkar, toastol, soffa, säng, diskbänken.

Saker jag har men inte behöver längre:

Skrivaren/scannern, min favoritbas liggandes i sitt hardcase, dammråttorna, högen med räkningar.

Skönt när man rensat ut sin lilla ångest för det materialistiska.

Det luktar kaffe i hela lägenheten.

En av de bästa favoritdofter som finns på morgonen.

Så det så.

Nu ska jag tvaga bort döda hudceller i ett lite för varmt bad.

Sån är jag.

Självspäkande liksom...

Stolpjävel!

Ja visst ser den lite sned ut?

Sån är jag.

Stolpböjare liksom...

Ambidextriös är något

jag är alldeles för sällan.

Jo när jag är med henne.

Eller när jag drömmer.

Fast å andra sidan är det en dröm att vara med henne.

Win win på nåt vis.

Vet inte riktigt hur öppen jag kan vara här.

Jag menar, några känner ju faktiskt mig.

Och om jag skulle börja berätta saker som några, många inte kan hantera.

Eller acceptera.

Då blir det knas.

Hade velat berätta om den perfekta ölbakisskiten, som lämnar röven som en korv. Men när den träffar vattnet i toaletten så löses den upp direkt.

Och doften. På den perfekta ölbakisskiten.

Sånt kan tolkas fel.

Eller tipset jag fick om att sitta naken på golvet och fisa. Grannarna under blir tydligen förvånade.

Och nu när jag har fått grannar under blir jag ju sugen på att förvåna dom.

Eller VM i ollning.

www.ollning.com (tysnadsplikt så avslöjar inget)

Är duktig på sånt.

Och på att drömma om framtiden.

Sån är jag.

Hoppfull liksom...

Extremt högerhänt

är jag.

Har jag insett nu i alla fall.

Sjukt svårt att borsta tänderna med tandborsten i vänsterhanden.

Blir mer att jag håller i tandborsten och skakar på huvudet.

Rakningen ska jag inte ens ta upp.

Ja jag rakar mig med hyvel.

Och blöder lätt från haka och kinder. Tydligen...

Torka sig efter toabesök är ett projekt för sig. Tur att jag har duschen nära till hands.

Fast ganska fränt. Tanken på onani. Eller fasan kanske man ska säga.

Själv är bäste dräng my ass...

Kaffe...

Åh denna gudadryck.

Suget är enormt. Har inte gjort det än.

Kaffet alltså.

Men vetskapen om att jag strax ska göra det gör mig pepp.

Och sätta mig på balkongen och titta lidande på de döende träden.

Nästan som i en Ivar Lo bok.

Han blandade alltid liv och död i samma kapitel.

I boken bara en mor födde en kvinna barn samtidig som drängen sparkade på en katt så dennes ofödda killingar dog.

Grymt. Men fanns en baktanke. Med död kontra liv.

Ivar Lo dog.

Och marken han begravdes i sög i sig näringsämnen från hans multnande kropp och gav liv till växter som en mus åt utav. Vilken senare fångades av en katt, som fick killingar vilken en gudasöt liten parvel fick som husdjur senare.

Parveln växte upp och hittade botemedel mot cancer och extrem högerhänthet.

Bästa parvel.

Nu, precis nu måste jag ha kaffe.

Sån är jag.

Koffeinistisk liksom...

Hur många filmer

kan jag titta på utan att bli skadad?

Videovåld fanns när jag var ung.

Idag är det ingen som pratar om videovåld över huvud taget.

Kan det bero på att det inte finns så många videos kvar?

Som man kan ha våld med?

Ingen som spöar upp en video på parkeringen, eller i bussen, eller i kön till baren.

Inte heller några videos som går i gäng och rånar folk.

Eller hänger i rektangulära klungor på stan.

Undrar var alla tog vägen?

Jag vet att jag har en kartong videos i källaren.

Fast det får man väl?

Eller räknas det som olovligt bortförande? Övergrepp? Kidnappning?

Gör det det, så skojjade jag bara om att jag har en kartong i källaren.

Känns som höst ute.

Kallt, blåsigt, grått och alla träd bara dör.

Släpper sina löv.

Orkar inte hålla kvar dom längre.

Tycker synd om träden.

Gett så mycket liv, så intensivt.

Så kommer hösten och bara snor.

Dödar.

Så står träden där, nakna och ensamma i fem, sex månader och fryser.

Och vinden, den iskalla slinker lätt igenom de tomma trädkronorna och gör själen alldeles kall.

Man längtar efter värmen redan nu.

Och efter dig.

Du är mitt element. Min handvärmare. Min pacemaker som låter hjärtat slå rätt.

Sån är jag.

Orionberoende liksom...

Så hysteriskt kul

att cykla.

Ja på riktigt.

Någonting som är ännu lite roligare är att väja för bilar som kör ut mitt framför min cykel, med mig på.

På cykelöverfart.

Jag cyklade nästan med övercyklingshastighet.

Skulle hem och byta om till lite mer festaktiga kläder.

Hade lagerkonferens i lördags.

Upp och hoppa. Lyssna på chefer om framtiden.

Hej och iväg till fotbollsmatchen mellan lagret och kontoret. Vilken vi (lagret) vann med 4-4.

Hej och iväg för att ta på byxor med pressveck, skjorta och en slips eller två.

Bråttom, bråttom. Skulle ju hem till David för att inmundiga alkoholhaltiga drycker och bli lagom mjuka i ryggen.

Planerar, längtar, älskar och cyklar.

Då kommer den blåa bilen.

Oj!

Jag svängde höger.

Och försökte knäcka en cykelledsskyltstång med axeln.

Gick sådär...

Så medans mina arbetskollegor dansade, åt, skrattade, smyghånglade och hade jobbets bästa lagerkonferens någonsin, låg jag på en brits med halskrage och nål i armen.

Men jag fick i och för sig lite morfin innan dom drog axeln i led igen.

Nåt ben i axeln är av och min axel har en kula av ben som står rätt upp. Som en golfboll.

Sjukskriven en månad.

Sjukgymnastik börjar nästa vecka.

Och jag som är extremt högerhänt upptäckte idag att det är riktigt svårt att torka sig med vänstran. Ja klart jag har papper i handen också.

Annars hade det varit lite äckligt.

Men kaffe kan jag göra.

Men inte diska.

Men det kunde Orion <3

Jag tittade på.

Sån är jag.

Tittlycklig liksom...

Jag

älskar

dig!

Sån är jag.

Lycklig liksom...

Åkerå. Bra versus bajs.

Bra: Mina grannar.

Som väljer att gå tillbaka med sverigedemokraternas lustiga (läs bajs) valsedlar och reklam.

I morgon ska dom lämna tillbaka detta till SD's valstuga.

Jag passade på att kissa på detta, när jag var på toa.

Inte på grannarna eller deras manifestation.

Utan på reklamen.

Från SD.

Nu ska jag vara lite äcklig.

I någras ögon.

Kommer ni ihåg lukterna?

Dom där intima.

Känslosamma.

Minnesvärda.

När man tar av sig boxershortsen, och sätter sig och kissar.

Ja jag sitter ner.

Kalla mig kärring. Men jag trivs bäst då.

Hursomhelt.

Lukter.

Minnen.

Av intima möten.

ja det behöver inte vara boxers.

Men i mitt fall har jag det.

Inte haft trosor på mig.

Än.

Skulle jag ha trosor hade jag valt the grannymodel.

Dom där breda bekväma.

Har inte förstått susningen med att ha ett snöre i rumpan.

Men å andra sidan är jag gammal.

Jätte.

Sån är jag

Svårsutten liksom

Det här med snus är en vetenskap.

En gång snusade jag ett snus som jag mig elefantläpp.

Inte så att den blev grå och stor med en snabel.

Utan alldeles skrynklig på insidan.

Som när man äter popcorn.

Saltet gör att huden drar ihop sig. I munnen alltså.

Kallas det hud?

Det där köttiga, röda som är på insidan av munnen.

Åkerå, jag kallar den för hud.

Hur som helst.

Gjorde ont.

I läppen.

Stakt snus.

Eller svag läpp.

Jag har kyssts en gång.

Jättelänge.

Fick inte ont i läppen.

En gång hade jag oralsex.

Jättelänge.

Fick lite ont i tungan.

Undertill.

I strängen.

Snusar inte där.

Kanske bör börja med det.

För att härda tungan.

Kanske blir rapp och fräck i munnen då med.

Och kan bita tillbaka verbalt direkt.

Och inte som nu.

När jag kommer på typ tre sekunder för sent.

Dräpar kommentaren.

Och således fölorar igen.

Och igen.

Någongång ska jag helgardera allt!

Betala dyrt, för att vinna lite.

Fast det är ju vinsten som räknas, tydligen.

Säger dom. Som kan.

Vinster.

För jag har inte koll alls.

På tabeller.

Eller sport.

Jag har koll på mitt hjärta.

Måste ha det.

Annars hoppar det ur kroppen på mig.

Sån är jag.

Hållik liksom...

En gång valde jag att

cykla i nerförsbacke.

I Huskvarna.

I en jättebacke.

Plötsligt började styret att vobbla.

Och nästan slet styret ur händerna på mig.

Kändes surrealistiskt.

Men samtidigt jättefränt.

Jag var rädd. Rädd. RÄDD!!!

Och fick gåshud.

Och bröstvårtorna styvnade.

Pungen krympte.

Som inför ett slagsmål.

Adrenalinet åkte floomeride i kroppen.

Upp i hjärnan och ner i tårna.

Hela jag var på helspänn.

Eufori på nåt vis.

Så tror jag det känns att vara riktigt kär.

Jag mår illa samtidigt som jag är ett maskrosfrö som flyger i vinden.

Lätt.

Nästan osynlig.

Och mår guld.

Slutar äta.

För vad är mat gentemot känslan av hennes hand.

Slutar andas. Så ofta.

För vad är syre gentemot hennes läppar emot mina.

Slutar bajsa.

För vad är smuts gentemot henne. Hon som sitter på min pedistal. Likt madonnan.

Slutar inte tänka däremot.

Tänka på framtid.

Tänka på semestrar.

Tänka på vilka möbler jag ska spara. Av fullägenhetens.

Tänka på vilka lakan hon skulle se bra ut på.

Tänka på vilka lakan jag skulle känna mig bra på. Som inte hade dåliga minnen.

Eller inte dåliga.

Utan mer o-vi.

Gud.

Igen så där kvasidjup och omogen.

Men va fan.

Sån är jag.

Kär liksom...

Från att ha varit löjligt ärlig

ska jag nu bli obstinat.

Och skriva strunt.

För jag har fått för mig att det är roligare att läsa.

Än egosnack.

Och modet att våga visa sig svag.

Okerå.

Håll i kalsongerna, trosona eller i det du har på dig.

För nu kör jag.

Kan kanske låta som skoj, eller skämt i era öron.

Men jag svär. Det är dagen sanning.

Ska börja träna.

Sån där ajaj-fan-vad-ont-det-gör sport.

Där folk kommer kasta omkring mig.

Bryta sönder mina leder.

Och axlar.

Och knän.

Och tjuvslå mig på njurar, lever och säker smygklämma alldeles jättehårt på min pung.

Dom gångerna jag hamnar i överläge vill säga.

MMA.

Hette det visst.

Är som brottning.

Fast man får mer stryk.

Och jag gillar det.

Att få stryk.

Och bli asdominerad.

Alltså.

En sport för mig.

Hoppas jag får jätteblåa blåmärken.

Över hela armarna.

Och lårkakor som meloner.

Så jag går som John Wayne.

I sitt esse.

Eller Zebulon Macahan.

I sitt esse.

Kommer bli så jävla ägd.

Pwnd hade sonen sagt.

Fet pwnd.

Jag ryser på tanken.

Får gåshud över hela kroppen.

Jo, jag är visserligen lite stark.

Men kommer låssassvaga mig.

För att få duktigt med smörj.

Ska inte värma upp innan.

Inte heller stretcha efteråt.

Och jag ska säga till tränaren och motståndaren att jag faktiskt har suspensoar.

Om dom säger att man ska ha det vill säga.

Och jag ska komma nyrakad.

Och spara lite hår på huvudet, som dom kan slita i.

Vara vänlig.

Och timid.

Eller så exploderar jag.

Och äger.

Alla.

Som när den läskiga mannen skulle sno min bilstereo.

Blev en ogrön hulk.

Och jättestark.

Sa tjyven.

I alla fall.

Så var han.

Tjackärlig liksom...

När jag ska vara äckligt ärlig

emot mig själv.

Inser jag saker.

Som jag inte vill.

Har säkerligen diskuterat detta tidigare.

Alltså konstaterar jag att det är ett faktum.

I min värld.

Funderade ett tag på att gå tillbaka till mitt gamla jag.

Där jag kunde stänga ute saker.

Och förvrida sanningen.

Alldeles förskräckligt mycket.

Så att jag till slut själv trodde på det.

Sen kom jag på att det inte alls skulle göras.

Då dödade jag saker.

Nu, när jag är egoärlig ger jag liv.

Åt mig själv.

Till min hjärna.

Upptäcker att det inte alls är knas att säga det jag menar, eller vill.

Visserligen får jag konstiga blickar och menande pekfingrar av folk.

Som enligt dom själva redan kan det som jag försöker hitta.

Men å andra sidan, skickar jag inte sms till kvinnor fast jag lever i äktenskap och väntar barn.

Inte heller skickar jag mail till kvinnor där jag upplyser dom om att jag ska på husvagnssemester med barnen och önskar att hon hade kommit på besök.

Inte heller är jag chef och försöker utyttja min chefsroll för att få ligga med kvinnor.

Inte heller skickar jag sms till kvinnor och säger att jag vill ha dom på jobbets julfester, konferenser, fast jag lever i ett förhållande.

Fast jag hade kunnat.

Då.

Gjorde jag inte det.

Fast dom med blickarna och pekfingrarna gör det.

Nu.

Kräker på dom.

Äcklen!

Jag är kanske också lite äcklig, då jag smsar och mailar en kvinna.

KVINNAN!

Enhörningen som sprider ljus i en alldeles för mörk värld.

Ouppnåelig.

Fast jag är ärlig med det.

Har ingen jag behöver gå bakom ryggen på.

Det är det som gör att jag vill skrika ut det jag redan skrikit inombords.

Länge.

Vill visa.

Våga vara kär.

Fullt ut.

Och det ska jag.

Sen.

När stormen lagt sig.

Och hon förstår.

Det jag förstått alldeles för länge för att vara mentalt bra.

Oj.

Djup och nybadad.

Nyäten med.

Mätt och väntar på kalaskulan.

Som inte verkar gilla mig.

Den heller.

Sån är jag.

Förförförförståndig liksom...

Förkortningar är roliga saker.

Tittar just nu på logitech volymgrejen till ljudsystemet.

THX, DTS 96/24.

Okeyrå.

Låter fränt men fattar ingenting.

Som vanligt då med andra ord.

Med tredje ord vill jag bara informera om att jag badat precis.

Synnerligen länge.

Synneligen bekvämt.

Synnerligen jätteren.

Kan man skriva så?

Tydligen.

Jobb.

I morgon med.

Två då.

Jobb alltså.

Snart konferens på jobbet.

Med fotbollseftermiddag.

Och kvällsdansande.

Fick erbjudande om att vara cheerleader.

På fotbollen.

Fast jag fick inte vara full.

Sket i det då.

Fick vara ful däremot.

Och det är jag bra på.

Sån är jag.

Oestetisk liksom...