När jag ska vara äckligt ärlig

emot mig själv.

Inser jag saker.

Som jag inte vill.

Har säkerligen diskuterat detta tidigare.

Alltså konstaterar jag att det är ett faktum.

I min värld.

Funderade ett tag på att gå tillbaka till mitt gamla jag.

Där jag kunde stänga ute saker.

Och förvrida sanningen.

Alldeles förskräckligt mycket.

Så att jag till slut själv trodde på det.

Sen kom jag på att det inte alls skulle göras.

Då dödade jag saker.

Nu, när jag är egoärlig ger jag liv.

Åt mig själv.

Till min hjärna.

Upptäcker att det inte alls är knas att säga det jag menar, eller vill.

Visserligen får jag konstiga blickar och menande pekfingrar av folk.

Som enligt dom själva redan kan det som jag försöker hitta.

Men å andra sidan, skickar jag inte sms till kvinnor fast jag lever i äktenskap och väntar barn.

Inte heller skickar jag mail till kvinnor där jag upplyser dom om att jag ska på husvagnssemester med barnen och önskar att hon hade kommit på besök.

Inte heller är jag chef och försöker utyttja min chefsroll för att få ligga med kvinnor.

Inte heller skickar jag sms till kvinnor och säger att jag vill ha dom på jobbets julfester, konferenser, fast jag lever i ett förhållande.

Fast jag hade kunnat.

Då.

Gjorde jag inte det.

Fast dom med blickarna och pekfingrarna gör det.

Nu.

Kräker på dom.

Äcklen!

Jag är kanske också lite äcklig, då jag smsar och mailar en kvinna.

KVINNAN!

Enhörningen som sprider ljus i en alldeles för mörk värld.

Ouppnåelig.

Fast jag är ärlig med det.

Har ingen jag behöver gå bakom ryggen på.

Det är det som gör att jag vill skrika ut det jag redan skrikit inombords.

Länge.

Vill visa.

Våga vara kär.

Fullt ut.

Och det ska jag.

Sen.

När stormen lagt sig.

Och hon förstår.

Det jag förstått alldeles för länge för att vara mentalt bra.

Oj.

Djup och nybadad.

Nyäten med.

Mätt och väntar på kalaskulan.

Som inte verkar gilla mig.

Den heller.

Sån är jag.

Förförförförståndig liksom...