Åkerå. Måndag betydde vänta

på ortoped, röntgen, ortoped, rödljus och allt annat.

Nu kom dom fram till att nyckelbenet också hoppat ur led. Nyckelbens luxation på proffspråk.

Hade grad tre av fem.

Så det var väl bra. Väl? Eller?

Doktorn sa att om detta hade upptäckts i samband med akutbesöket då axeln hoppat ur led och benbrotten röntgades hade dom opererat fast det.

Nu hade det ju gått tre veckor.

Jaha? Är det mitt jävla fel att klåpiga, pillerhöga läkare inte kan se klart på röntgenbilder?

Visseligen var axeln ganska knas då jag var inne sist. Och kanske inte så lätt att se, men va fan. Dom jobbar som läkare. Inte som videoflmsuthyrare.

Handlar ju om människor.

Funderar på att söka läkarlinjen och ta jobb på nån akutmottagning.

En vanlig lördag kunde ha gått till nåt sånt här: (vill bra förtydliga att jag kallar mig själv doktor nu. Inte så att jag är schizo på riktigt.)

Tut tut tut (ambulansen kommer in med trafikskada. Typ någon som cyklar in i en stolpe då han/hon väjt för en bil som bröt mot väjningsplikten)

Doktorn: Jaha, vad har hänt här?

Patienten: Vet inte.

Doktorn: Jaha varför vet du inte?

Patienten: Öhhh, minns faktiskt inte. Jag vet att jag väjde för en bil. Har ont i axeln och knät.

Doktorn: Hmmm. Trauma! Sätt på patienten nackkrage och klipp upp hans kläder. Svimmade du?

Patienten: Vet inte.

Doktorn: Vem ringde ambulansen?

Patienten: Vet inte. Du, jag har inte tid med det här. Vi har firmakonferens idag. Jag måste hem och byta kläder.

Doktorn: (till sköterskan) Har han fått smärtlindring?

Sköterskan: Nej.

Doktorn: Ge honom 50 mlgram morfin.

Tre minuter senare...

Doktorn: Du, vi ska röntga dig nu. Skikt och magnet.

Patienten: Ajjjj. Gör skitont i axeln.

Doktorn: Ge honom 50 mlgram till!

Tre minuter senare...

Doktorn: Nu kör vi upp dig på röntgen.

Patienten: Hmmpffff dreggel mmmm rumpa!

Doktorn: Så, låt honom ligga där. Jag kollar honom om ett par timmar. NÄSTA!

Så tror jag det funkar. Och dom tjänar bra dom där doktorerna. Plus att dom får ha vita rockar och vita mjukisträskor på sig, såna utan stålhätta med mjuk sula. Och prata in i små bandspelare. Verka vikiga och gå supersnabbt i korridorerna så rocken fladdrar som stålmannens mantel, fast i vitt.

Sen kallar dom en på återbesök och inkasserar 300 kronor till.

Och jag blir sjukskriven en månad till. Till att börja med.

Fan!

Jag har ju snart inga filmer kvar att titta på.

Sån är jag.

Filmsugen liksom...