Inatt fick jag för mig

att jag blev slängd i havet...

Minns du?

Det var så det började.

Jag flöt omkring där i flera år.

Min kropp täcktes av sjöstjärnor och små blå maneter.

Jag minns.

Som om det var igår.

Nej som det var nyss. Alldeles nyss.

När jag till slut nådde land, visste jag inte på vilken kontinent jag befann mig.

Konstigt det där med minnet.

Och tre prickar.

Minnen kan vara askassa. Som dom man trängt undan, och faktiskt nästan glömt.

Sen är det dom där minnena som gör sig påminda hela tiden.

Och sen är det du.

Dom bästa minnena man minns jämt. Hela tiden.

Som morfars lukt.

Som barnens små steg.

Som mamma.

Som den hysteriska färgexplosionen då vinter blir vår.

Som orden som kommer när man behöver dom mest.

Som igår.

Sån är jag.

Minnesbanklik liksom...