Från att ha varit löjligt ärlig

ska jag nu bli obstinat.

Och skriva strunt.

För jag har fått för mig att det är roligare att läsa.

Än egosnack.

Och modet att våga visa sig svag.

Okerå.

Håll i kalsongerna, trosona eller i det du har på dig.

För nu kör jag.

Kan kanske låta som skoj, eller skämt i era öron.

Men jag svär. Det är dagen sanning.

Ska börja träna.

Sån där ajaj-fan-vad-ont-det-gör sport.

Där folk kommer kasta omkring mig.

Bryta sönder mina leder.

Och axlar.

Och knän.

Och tjuvslå mig på njurar, lever och säker smygklämma alldeles jättehårt på min pung.

Dom gångerna jag hamnar i överläge vill säga.

MMA.

Hette det visst.

Är som brottning.

Fast man får mer stryk.

Och jag gillar det.

Att få stryk.

Och bli asdominerad.

Alltså.

En sport för mig.

Hoppas jag får jätteblåa blåmärken.

Över hela armarna.

Och lårkakor som meloner.

Så jag går som John Wayne.

I sitt esse.

Eller Zebulon Macahan.

I sitt esse.

Kommer bli så jävla ägd.

Pwnd hade sonen sagt.

Fet pwnd.

Jag ryser på tanken.

Får gåshud över hela kroppen.

Jo, jag är visserligen lite stark.

Men kommer låssassvaga mig.

För att få duktigt med smörj.

Ska inte värma upp innan.

Inte heller stretcha efteråt.

Och jag ska säga till tränaren och motståndaren att jag faktiskt har suspensoar.

Om dom säger att man ska ha det vill säga.

Och jag ska komma nyrakad.

Och spara lite hår på huvudet, som dom kan slita i.

Vara vänlig.

Och timid.

Eller så exploderar jag.

Och äger.

Alla.

Som när den läskiga mannen skulle sno min bilstereo.

Blev en ogrön hulk.

Och jättestark.

Sa tjyven.

I alla fall.

Så var han.

Tjackärlig liksom...