En gång valde jag att

cykla i nerförsbacke.

I Huskvarna.

I en jättebacke.

Plötsligt började styret att vobbla.

Och nästan slet styret ur händerna på mig.

Kändes surrealistiskt.

Men samtidigt jättefränt.

Jag var rädd. Rädd. RÄDD!!!

Och fick gåshud.

Och bröstvårtorna styvnade.

Pungen krympte.

Som inför ett slagsmål.

Adrenalinet åkte floomeride i kroppen.

Upp i hjärnan och ner i tårna.

Hela jag var på helspänn.

Eufori på nåt vis.

Så tror jag det känns att vara riktigt kär.

Jag mår illa samtidigt som jag är ett maskrosfrö som flyger i vinden.

Lätt.

Nästan osynlig.

Och mår guld.

Slutar äta.

För vad är mat gentemot känslan av hennes hand.

Slutar andas. Så ofta.

För vad är syre gentemot hennes läppar emot mina.

Slutar bajsa.

För vad är smuts gentemot henne. Hon som sitter på min pedistal. Likt madonnan.

Slutar inte tänka däremot.

Tänka på framtid.

Tänka på semestrar.

Tänka på vilka möbler jag ska spara. Av fullägenhetens.

Tänka på vilka lakan hon skulle se bra ut på.

Tänka på vilka lakan jag skulle känna mig bra på. Som inte hade dåliga minnen.

Eller inte dåliga.

Utan mer o-vi.

Gud.

Igen så där kvasidjup och omogen.

Men va fan.

Sån är jag.

Kär liksom...