I går kväll trodde jag

att balkongen skulle slitas av husväggen.

Det blåste en hel del.

Tur jag hade tryggheten, nära.

Idag när jag vaknade, och jag vaknade alldeles underbart, hörde jag först inte regnet.

Fick morna mig en stund.

Sen hörde jag. Jättetydligt.

Önskade att jag var en kantarell då.

Som trivdes i höstrusket.

Regn, blåst och en gul hatt.

Sitta nergrävd bredvid en murken stock. Lyssna på lövens dödskamp i träden.

Bara suga näring med tårna.

Lyxliv.

Skulle vara tvungen att binda fast mig själv så jag inte flög iväg i vindpustarna.

Bäst så. Vara fast. Och bunden.

Idag är annars en sån där dag, då jag helst halvligger i soffan. Kollandes film.

Skulle hämta barn i skolan.

Den minsta for till Hästveda och lekte med en vän.

Mellanflickan ska till kusinen.

Sonen sover hos bästisen.

Ja, och jag lagar mat till mig själv.

Ska laga mycket så de får det till kvällsmat istället.

Eller så lagar jag maten senare. Tillsammans med dom.

När jag hämtat hem flickorna.

Pojken är ju i den åldern nu när vänner betyder allt.

Klart dom gör.

Sån är jag.

Förstående liksom...