Dom där orden

som kom precis när jag behövde dom!

Och de vänner som står upp för en, när man är liten och ganska ovetande. Men ändå känner att man gör rätt.

Och barnen.

Och mamma.

Och bakfylleskita.

Bara bästa sakerna.

Euforisk nu. I själen. Och pepp utav satan.

Vill måla om hela lägenheten alldeles nattblå.

Och måla orions bälte i självlysande färg.

Och sjunga knasiga kärlekssånger.

Dricka screwdrivers och singelmaltwhiskey.

Dansa utan att jag funderar på fulheten i mina osvängiga moves.

Göra musik som får kultureliten att ställa sig på knä och svälja mina melodier.

Och njuter av det. Kultureliten alltså.

Jag njöt redan innan jag skrev första bokstaven.

Innan var jag lite off.

Nu helpå!

Fest någon?

Vi dricker oss vackra och mjuka i ryggen.

Blödiga i själen.

Gråter oss pigga och sover oss obakis.

Sjunger stämsång på kärlekska.

Och rimmar anständigt oanstädigt.

Folk som inte förstår stirrar och pillar på varandras ögon för att komma ihåg att blinka.

Avundsjuka.

Sån är jag.

Avundsbar liksom...