i hennes ögon...
Så förlorar jag allt.
Försöker spela tuff.
Eller mindre medgörlig.
Upptäcker alltförsent att det var då hon vann.
Igen.
Jag står här som den ständige förloraren.
Gillar läget.
Hemskt mycket.
Det kommer en tid då jag, ja jag kommer hämnas.
Fast lite mindre slagkraftigt.
Mer jag på nåt vis.
Lite fetare, lite mer stel i lederna.
Lite hårdare i leder och så.
Kommer inte titta in i dina ögon.
Kommer stirra mig blind på din navel.
Fast det du inte vet,
är att jag vann.
I min värld.
För sån är jag.
Ostyrbar liksom...
onsdag 29 december 2010
tisdag 28 december 2010
Idag är en tisdag
utan tanke på nästa dag.
Bacardi razz eller bowmore i mina glas.
Ont i handen har jag.
Kramade en hals en gång.
Blev orolig för blåmärken.
Inte på halsen utan på min hand.
Är späd och ganska fånig.
Har revben som står ut från min kropp.
Välter tanter på maxi med dom.
Inte på kvantum då deras hyllor står bredare isär.
Eller så gör dom inte det.
Handlar sällan på Kvantum så det känns som en ny affär varenda gång jag går dit.
Det jag vet är att en kvinna sitter i kassan.
Eller flera stycken, och några män.
Men just denna kvinnan minns jag.
Första minnet av henne är att hon var nakenmodell på krokin.
Andra minnet var att jag sa till henne att det var fullt på quizzen på den lokala baren.
Då vände hon och gick.
Vet inte om det var för att mina revben blockade vägen eller om hon trodde på min Laphroige lögn.
Fick rusa efter henne.
Slet tag i hennes jackärm, stirrade henne stint i ögonen och sa att jag bara skämtade.
Hon började gråta.
Jag med.
Inte av empati, utan för det var så hemskt kallt ute, utan jacka på mig.
Mina ögon tåras av kyla.
Och av ögon.
Eller synen rättare sagt.
Ser på henne.
Med eller utan massageolja.
Hon ser halkig ut.
Lagom för att glida lätt ner i viljan.
Viljan som vill så mycket.
Mer än mest.
Sån är jag.
Åpen, hång liksom....
Bacardi razz eller bowmore i mina glas.
Ont i handen har jag.
Kramade en hals en gång.
Blev orolig för blåmärken.
Inte på halsen utan på min hand.
Är späd och ganska fånig.
Har revben som står ut från min kropp.
Välter tanter på maxi med dom.
Inte på kvantum då deras hyllor står bredare isär.
Eller så gör dom inte det.
Handlar sällan på Kvantum så det känns som en ny affär varenda gång jag går dit.
Det jag vet är att en kvinna sitter i kassan.
Eller flera stycken, och några män.
Men just denna kvinnan minns jag.
Första minnet av henne är att hon var nakenmodell på krokin.
Andra minnet var att jag sa till henne att det var fullt på quizzen på den lokala baren.
Då vände hon och gick.
Vet inte om det var för att mina revben blockade vägen eller om hon trodde på min Laphroige lögn.
Fick rusa efter henne.
Slet tag i hennes jackärm, stirrade henne stint i ögonen och sa att jag bara skämtade.
Hon började gråta.
Jag med.
Inte av empati, utan för det var så hemskt kallt ute, utan jacka på mig.
Mina ögon tåras av kyla.
Och av ögon.
Eller synen rättare sagt.
Ser på henne.
Med eller utan massageolja.
Hon ser halkig ut.
Lagom för att glida lätt ner i viljan.
Viljan som vill så mycket.
Mer än mest.
Sån är jag.
Åpen, hång liksom....
måndag 27 december 2010
Om jag skyndar mig
så kanske jag hinner sluka en hel påse ostbågar, innan Sigge vaknar.
Han fiser otroligt illa av såna.
Påsar alltså.
Vad är det med mänskligheten egentligen.
Har den helt tappat förnuftet.
Rimmet och resonen kanske gick åt till alla klappar.
Var med dottern på stan innan.
Shoppade som hon sa.
Jag kallade det för att köpa henne en jacka.
Vi smet in på ett lokalt fik.
Jag slök en semla.
Hon småslök ett wienerbröd.
Då kommer det fram en människa av kvinnligt kön.
Tittar på mig.
Skamset känner jag att jag säkerligen har hela överläppen full av vispgrädde och näsan full av florsocker.
Hon frågar om jag vill gå på en dejt.
Jag svalde innehållet i munnen, utan att tugga och fick fram: Tack men nej tack.
Min dotter tittade på mig med sina undersköna ögon.
Jag hoppas hon inte hörde vad "tanten" sa.
Fick lite knip i magen.
Antingen för att jag svalt utan att tugga.
Eller för att dottern hörde vad den rimlösa och resonlösa kvinnan frågade mig.
Hoppas på att det var ett vad hon skulle göra.
"Fråga en främling om en dejt och du vinner en resa till evigheten"
Då vann hon.
För hon frågade.
Igår var en magisk dag.
Kvällen extramagisk.
Så där så man inte ens behöver ett lakan för att dölja tricket.
För det var på sanning.
Då svalde jag, utan att tugga.
Utan att få magknip.
Ett tag.
Sån är jag.
Hungrig liksom...
Han fiser otroligt illa av såna.
Påsar alltså.
Vad är det med mänskligheten egentligen.
Har den helt tappat förnuftet.
Rimmet och resonen kanske gick åt till alla klappar.
Var med dottern på stan innan.
Shoppade som hon sa.
Jag kallade det för att köpa henne en jacka.
Vi smet in på ett lokalt fik.
Jag slök en semla.
Hon småslök ett wienerbröd.
Då kommer det fram en människa av kvinnligt kön.
Tittar på mig.
Skamset känner jag att jag säkerligen har hela överläppen full av vispgrädde och näsan full av florsocker.
Hon frågar om jag vill gå på en dejt.
Jag svalde innehållet i munnen, utan att tugga och fick fram: Tack men nej tack.
Min dotter tittade på mig med sina undersköna ögon.
Jag hoppas hon inte hörde vad "tanten" sa.
Fick lite knip i magen.
Antingen för att jag svalt utan att tugga.
Eller för att dottern hörde vad den rimlösa och resonlösa kvinnan frågade mig.
Hoppas på att det var ett vad hon skulle göra.
"Fråga en främling om en dejt och du vinner en resa till evigheten"
Då vann hon.
För hon frågade.
Igår var en magisk dag.
Kvällen extramagisk.
Så där så man inte ens behöver ett lakan för att dölja tricket.
För det var på sanning.
Då svalde jag, utan att tugga.
Utan att få magknip.
Ett tag.
Sån är jag.
Hungrig liksom...
söndag 26 december 2010
Galna ögon
var det någon som sa.
Att det inte går att läsa vad jag tänker.
Tänk vad förvånad jag skulle bli om det i stället var tvärtom.
Att det stod i mina ögon, vad jag tänkte.
Om det rullade en lite teleprintertext i dom.
Det hade varit galna ögon.
I mina ögon i alla fall.
Men jag tog det som en av en finaste komplimanger jag fått.
Charles Bukowski hade galna ögon.
Genialiska texter som träffade rätt i mitt hjärta.
Dom där dikterna.
Inte hans fyllenoveller.
Eller jo.
Några.
Svaret kom via sms.
Genetaliska texter?
Nej det är bara vi som är genetaliskt genialiska.
I alla fall i min värld.
Den galna.
Oläsbara.
Ska käka printerpapper.
Och spotta ur mig skitord.
Ger er några förslag:
Analklåda.
Diarretorka.
Bajskul.
Efter det så börjar det svida i rumpan.
Gör ont att torka.
Som mina ögon.
När du åkt.
Sån är jag
Söndergråten liksom...
Att det inte går att läsa vad jag tänker.
Tänk vad förvånad jag skulle bli om det i stället var tvärtom.
Att det stod i mina ögon, vad jag tänkte.
Om det rullade en lite teleprintertext i dom.
Det hade varit galna ögon.
I mina ögon i alla fall.
Men jag tog det som en av en finaste komplimanger jag fått.
Charles Bukowski hade galna ögon.
Genialiska texter som träffade rätt i mitt hjärta.
Dom där dikterna.
Inte hans fyllenoveller.
Eller jo.
Några.
Svaret kom via sms.
Genetaliska texter?
Nej det är bara vi som är genetaliskt genialiska.
I alla fall i min värld.
Den galna.
Oläsbara.
Ska käka printerpapper.
Och spotta ur mig skitord.
Ger er några förslag:
Analklåda.
Diarretorka.
Bajskul.
Efter det så börjar det svida i rumpan.
Gör ont att torka.
Som mina ögon.
När du åkt.
Sån är jag
Söndergråten liksom...
fredag 17 december 2010
Idag är sista dagen
på jättelänge jag kommer vara hemma från jobbet.
Förbannade feber och smygsnuva.
Den lägger sig högst upp i näsan, under ögonen.
Spränger på när jag ligger på rygg eller böjer mig fram.
Tror snuvan snodde med sig nåt slags vattenfyllt rör.
Så den ser när jag böjer mig och inte är alldeles rak i nacken.
Vattnet blir snett och snuvan börjar dansa pogo och rave i lite för små bihålor.
Ska hämnas.
Snyta ut snoret och lägga det på balkongen.
Där är det kallt.
Och stort.
Så stort att snuvan inte riktigt förstår hur stort och imploderar av förundran.
Det är då jag står bredvid och hånler.
Så fort snuvan och jag gjort upp ska jag börja måla.
Väggarna.
I sovrummet och i hallen.
Behöver förändring här hemma.
Inte förändring som i nytt liv, nya möbler eller nya ideer.
Men ny färg på väggarna.
Blir deprimerad av kissgula sovrumsväggar och hallväggar.
Känns som man kommer hem till en urinoar.
Och om jag lyckats missa tömma kattlådan så luktar det så också.
Sigge (ja min katt) är grym på att kissa.
En gång hade vi kiss VM.
Inte jag och Sigge, utan Den lille korta kustjägaren och jag.
Vi ställde oss på ett led linje.
Drog fram snopparna.
Sa klara, färdiga gå och gick taktfast baklänges samtidigt som vi kissade.
Den som kom längst på en kiss vann.
Han hade svårt att starta.
Det hade inte jag.
Plus att jag sicksackade kisset.
12 meter kom jag.
Han fuskade och nöp av.
Så startade han igen.
När jag inte såg.
Han vann.
Ger han gärna segern.
Hade hellre vunnit VM i andra aktiviteter.
Hårdhet tillexempel.
Där hade jag vunnit.
I alla fall om man snackar hårdhet i bullbak, bad, kotlettstekning, tacokalas, Oriontrixande, tvätteri och barnagosande.
Ja just det.
Denna helgen är min helg.
Barnen barnen barnen.
Och tanken på dig.
Sån är jag.
Hårdtänkt liksom...
Förbannade feber och smygsnuva.
Den lägger sig högst upp i näsan, under ögonen.
Spränger på när jag ligger på rygg eller böjer mig fram.
Tror snuvan snodde med sig nåt slags vattenfyllt rör.
Så den ser när jag böjer mig och inte är alldeles rak i nacken.
Vattnet blir snett och snuvan börjar dansa pogo och rave i lite för små bihålor.
Ska hämnas.
Snyta ut snoret och lägga det på balkongen.
Där är det kallt.
Och stort.
Så stort att snuvan inte riktigt förstår hur stort och imploderar av förundran.
Det är då jag står bredvid och hånler.
Så fort snuvan och jag gjort upp ska jag börja måla.
Väggarna.
I sovrummet och i hallen.
Behöver förändring här hemma.
Inte förändring som i nytt liv, nya möbler eller nya ideer.
Men ny färg på väggarna.
Blir deprimerad av kissgula sovrumsväggar och hallväggar.
Känns som man kommer hem till en urinoar.
Och om jag lyckats missa tömma kattlådan så luktar det så också.
Sigge (ja min katt) är grym på att kissa.
En gång hade vi kiss VM.
Inte jag och Sigge, utan Den lille korta kustjägaren och jag.
Vi ställde oss på ett led linje.
Drog fram snopparna.
Sa klara, färdiga gå och gick taktfast baklänges samtidigt som vi kissade.
Den som kom längst på en kiss vann.
Han hade svårt att starta.
Det hade inte jag.
Plus att jag sicksackade kisset.
12 meter kom jag.
Han fuskade och nöp av.
Så startade han igen.
När jag inte såg.
Han vann.
Ger han gärna segern.
Hade hellre vunnit VM i andra aktiviteter.
Hårdhet tillexempel.
Där hade jag vunnit.
I alla fall om man snackar hårdhet i bullbak, bad, kotlettstekning, tacokalas, Oriontrixande, tvätteri och barnagosande.
Ja just det.
Denna helgen är min helg.
Barnen barnen barnen.
Och tanken på dig.
Sån är jag.
Hårdtänkt liksom...
torsdag 16 december 2010
Idag har jag gjort
dagens andra goda gärning.
Skänkt pengar igen till Musikhjälpen.
Gör det en gång om dagen.
Inte för att vara en bättre människa.
Mer för att vara en medmänniska.
Och för att jag gillar och brinner för deras goda sak.
Fick julbonus.
I lönebeskedet.
Kul för mig.
Kul för företaget.
Kul för musikhjälpen.
I slutändan.
Får även en julkasse med mat.
Så griljera skinka, tugga klementin, smsa Musikhjälpen, krama barnen, klä julgranen, läsa bandsläppet till SiESTA! igen och igen.
Blev även förundrad över snön.
Idag flög den från vänster, om jag stod med näsan ut från balkongen.
Nån stod på näsan på gatan nedanför.
Snart kommer jag inte kunna hålla tillbaka.
Måste skrika PLOGBILSAKTIVIST!
Sån är jag.
Touretteslik liksom...
Skänkt pengar igen till Musikhjälpen.
Gör det en gång om dagen.
Inte för att vara en bättre människa.
Mer för att vara en medmänniska.
Och för att jag gillar och brinner för deras goda sak.
Fick julbonus.
I lönebeskedet.
Kul för mig.
Kul för företaget.
Kul för musikhjälpen.
I slutändan.
Får även en julkasse med mat.
Så griljera skinka, tugga klementin, smsa Musikhjälpen, krama barnen, klä julgranen, läsa bandsläppet till SiESTA! igen och igen.
Blev även förundrad över snön.
Idag flög den från vänster, om jag stod med näsan ut från balkongen.
Nån stod på näsan på gatan nedanför.
Snart kommer jag inte kunna hålla tillbaka.
Måste skrika PLOGBILSAKTIVIST!
Sån är jag.
Touretteslik liksom...
Känns sådär
att vakna på soffan.
Man toksomnar till en film.
Under duntäcke.
Småfrusen och alldeles övertrött.
Vet att jag kan somna där, för jag vaknar ändå vid ett och måste gå och kissa.
Inatt blev det inte så.
Kissade inte i soffan.
Vaknade inte vid ett.
Vaknade halv tio med blåsan full och nacken stel som en midsommarstång.
Försökte sträcka ut mig, i en lite för liten soffa.
Gick sådär.
Det snärtade till i nacken och jag såg blixtrar.
Som Flash Gordon.
Fast på svenska.
Och lite mindre marwellik.
Mer äkta lik.
Dödslik.
Sigge (ja min katt för de oinvigda) hoppade upp och ville gosas.
Stod och trampade med sina långa vassa klor.
Lite på soffan.
Lite på min arm.
Och bara sådär så vaknade jag till på riktigt.
Smärtan.
Saknaden.
Längtan tills senare.
Upptäckte då, först då att jag var jättekissenödig.
Så där kissenödig att jag inte kunde stå rakt. För blåsan höll verkligen på att explodera.
Kröp in på toaletten.
Sigge trodde jag ville busa.
Bet mig i rumpan.
Han gillar sånt.
Lek alltså.
Kravlade mig upp på toan.
Satt och kissade så där jättelänge att jag var tvungen att raka mig under tiden.
Passade på att skura toagolvet, putsa spegeln och klippte tånaglarna.
Världsmästare på att kissa.
Då kom jag på min dröm.
Drömde att jag hörde katter i trappan.
Öpnnade dörren och där var fem katter.
Prickiga.
Gråa med svarta prickar.
Man såg att dom var syskon.
Fluff, så låg en katt runt min hals, som en levande kattboa.
Blev varmt och skönt.
Gick upp på vinden, och där stod den gamle grannen.
Han som Jehova älskade, enligt honom.
Vi lagade mat och diskuterade bildäck.
På vinden.
Vid ett vitt bord.
Plötsligt befann jag mig på SiESTA!festivalen.
Dansade på scenen bakom Robyn. Och slog taktfast på d-drums med tunga tunga trumpinnar.
På något vis hade hon paus mitt i sin konsert.
Då stod jag nedanför scenen och tittade.
Hon ville ha upp ett bröllopsfölje på scenen.
Och där kom Lasse Karlsson gående.
Min gamle klasskamrat.
Vi kramades, grät lite och var allmänt minnesrika.
Och nu tror jag att jag har svamlat klart.
Lite tom i skallen.
Igen.
Behöver kaffe.
Nu.
Sån är jag.
Kaffetom liksom...
Man toksomnar till en film.
Under duntäcke.
Småfrusen och alldeles övertrött.
Vet att jag kan somna där, för jag vaknar ändå vid ett och måste gå och kissa.
Inatt blev det inte så.
Kissade inte i soffan.
Vaknade inte vid ett.
Vaknade halv tio med blåsan full och nacken stel som en midsommarstång.
Försökte sträcka ut mig, i en lite för liten soffa.
Gick sådär.
Det snärtade till i nacken och jag såg blixtrar.
Som Flash Gordon.
Fast på svenska.
Och lite mindre marwellik.
Mer äkta lik.
Dödslik.
Sigge (ja min katt för de oinvigda) hoppade upp och ville gosas.
Stod och trampade med sina långa vassa klor.
Lite på soffan.
Lite på min arm.
Och bara sådär så vaknade jag till på riktigt.
Smärtan.
Saknaden.
Längtan tills senare.
Upptäckte då, först då att jag var jättekissenödig.
Så där kissenödig att jag inte kunde stå rakt. För blåsan höll verkligen på att explodera.
Kröp in på toaletten.
Sigge trodde jag ville busa.
Bet mig i rumpan.
Han gillar sånt.
Lek alltså.
Kravlade mig upp på toan.
Satt och kissade så där jättelänge att jag var tvungen att raka mig under tiden.
Passade på att skura toagolvet, putsa spegeln och klippte tånaglarna.
Världsmästare på att kissa.
Då kom jag på min dröm.
Drömde att jag hörde katter i trappan.
Öpnnade dörren och där var fem katter.
Prickiga.
Gråa med svarta prickar.
Man såg att dom var syskon.
Fluff, så låg en katt runt min hals, som en levande kattboa.
Blev varmt och skönt.
Gick upp på vinden, och där stod den gamle grannen.
Han som Jehova älskade, enligt honom.
Vi lagade mat och diskuterade bildäck.
På vinden.
Vid ett vitt bord.
Plötsligt befann jag mig på SiESTA!festivalen.
Dansade på scenen bakom Robyn. Och slog taktfast på d-drums med tunga tunga trumpinnar.
På något vis hade hon paus mitt i sin konsert.
Då stod jag nedanför scenen och tittade.
Hon ville ha upp ett bröllopsfölje på scenen.
Och där kom Lasse Karlsson gående.
Min gamle klasskamrat.
Vi kramades, grät lite och var allmänt minnesrika.
Och nu tror jag att jag har svamlat klart.
Lite tom i skallen.
Igen.
Behöver kaffe.
Nu.
Sån är jag.
Kaffetom liksom...
onsdag 15 december 2010
Den blicken
gör mig svag.
Så djupa.
Vill kasta mig i dina ögon och simma omkring.
Försöka hålla fast din lins.
Fokusera den på ett ställe.
Mitt ställe.
Slicka i mig dina tårar så du aldrig behöver vara ledsen mer.
Försiktigt stänga ögonlocken när du ska sova.
Fläta ihop dom där vackra fransarna så inget ljus kommer in och stör dina drömmar.
Ligga sked med din iris.
Försiktigt omfamna den.
Rulla bort morgonjoxet som samlats i ögonvrån.
Slutar aldrig fascineras av att dom sitter på dig.
I dig.
Där jag vill vara.
När jag kisar och tittar intensivt så ser jag universum.
Ser stjärnorna, galaxer och vintergator.
Så oändligt stort i små fodral.
Vackraste fodralen.
Ditt fodral.
Underbästa!
<3
Så djupa.
Vill kasta mig i dina ögon och simma omkring.
Försöka hålla fast din lins.
Fokusera den på ett ställe.
Mitt ställe.
Slicka i mig dina tårar så du aldrig behöver vara ledsen mer.
Försiktigt stänga ögonlocken när du ska sova.
Fläta ihop dom där vackra fransarna så inget ljus kommer in och stör dina drömmar.
Ligga sked med din iris.
Försiktigt omfamna den.
Rulla bort morgonjoxet som samlats i ögonvrån.
Slutar aldrig fascineras av att dom sitter på dig.
I dig.
Där jag vill vara.
När jag kisar och tittar intensivt så ser jag universum.
Ser stjärnorna, galaxer och vintergator.
Så oändligt stort i små fodral.
Vackraste fodralen.
Ditt fodral.
Underbästa!
<3
Ska idag hoppa på ett ben
en stund.
Mest för att se om magmusklerna fungerar som dom ska.
Och om balanssinnet finns.
Det är halt ute.
Jätte.
Satt på balkongen och tittade på husrivningen på andra sidan gatan.
En man halkade omkring.
Skrek något om plogning.
Jag ville skrika plogbilsaktivist.
Kom på att plogbillsaktivist finns och inte alls har något med halka att göra.
Tänk om förargat honom.
Kallat han plogbillsaktivist då jag menade plogbilsaktivist.
Att ett l kan göra så mycket.
Eller ett i.
Eller en punkt.
Som stackaren som avrättades för att punkten satt på fel sida av ett ord.
Avrättas. Ej friges!
Avrättas ej. Friges!
Jobbigt läge att förklara handslintningen efteråt.
Eller handslitningen.
Där var n:et som gjordet.
Idag är det den 15:e december, vilket innebär att SiESTA! har första bandsläppet.
Lite pepp sådär.
Lite svettig och nyfiken.
Som första gången.
Då kroppen inte lydde order.
Gjorde vad den ville och jag hann inte fatta vad som hände.
Bara att det var konstigt.
Och mådde lite illa efteråt.
Hoppas att bandsläppet blir en bättre upplevelse.
Klart den blir.
Måste den bli.
För ingenting kan vara sämre än första gången.
Fast första gången är ju en mening som kan förändras.
Första gången någonsin var kass.
Det var så jag menade.
Första gången nu senast var fantastisk.
Eller senaste gången var underbar.
Vill inte ha en sista gång.
Sån är jag.
Omättlig liksom...
Mest för att se om magmusklerna fungerar som dom ska.
Och om balanssinnet finns.
Det är halt ute.
Jätte.
Satt på balkongen och tittade på husrivningen på andra sidan gatan.
En man halkade omkring.
Skrek något om plogning.
Jag ville skrika plogbilsaktivist.
Kom på att plogbillsaktivist finns och inte alls har något med halka att göra.
Tänk om förargat honom.
Kallat han plogbillsaktivist då jag menade plogbilsaktivist.
Att ett l kan göra så mycket.
Eller ett i.
Eller en punkt.
Som stackaren som avrättades för att punkten satt på fel sida av ett ord.
Avrättas. Ej friges!
Avrättas ej. Friges!
Jobbigt läge att förklara handslintningen efteråt.
Eller handslitningen.
Där var n:et som gjordet.
Idag är det den 15:e december, vilket innebär att SiESTA! har första bandsläppet.
Lite pepp sådär.
Lite svettig och nyfiken.
Som första gången.
Då kroppen inte lydde order.
Gjorde vad den ville och jag hann inte fatta vad som hände.
Bara att det var konstigt.
Och mådde lite illa efteråt.
Hoppas att bandsläppet blir en bättre upplevelse.
Klart den blir.
Måste den bli.
För ingenting kan vara sämre än första gången.
Fast första gången är ju en mening som kan förändras.
Första gången någonsin var kass.
Det var så jag menade.
Första gången nu senast var fantastisk.
Eller senaste gången var underbar.
Vill inte ha en sista gång.
Sån är jag.
Omättlig liksom...
tisdag 14 december 2010
Kalla händer och fötter
har jag.
Och varmaste pannan.
Vaknade idag och trodde att febern hade flyttat.
Till grannen eller till Grekland.
Tappade upp ett bad och tog med en rykande varm kopp kaffe in i badrummet.
Hittade onoff reklam på golvet.
Satte mig på porslinsvännen och sket i den.
Den bara gapade och ville ha mer.
Tyvärr kompis, magen är tom tänkte jag och torkade min lilla rumpa.
Tvättade händerna, borstade tänderna och gled i hetaste vattnet.
Fick styva bröstvårtor och knottrig hud.
Tänkte på henne och bläddrade i reklamblad.
Vattnet blev konstigt kallt alldeles för fort.
Fyllde på varmvatten.
Njöt lite till. Lekte med rakhyveln. Stjärnor på magen och i tanken.
Drog ur ploppen.
Ställde mig upp.
Rös.
Och frös.
Hostade lite och snöt ut nattens feberdrömmar.
Svepte in mig i morgonrock och gick och la mig i soffan.
Kom på att barnen har julsoaré ikväll.
Hade andra planer.
Ibland är min hjärna och jag inte riktigt kompatibla.
Tanken är snabb och vill saker direkt.
Hjärnan mer fundersam och vill planera.
Då, när jag skulle resa mig och hämta nästa kopp kaffe, överföll den mig.
Med full kraft.
Gjorde att jag vinglade till och fick stödja mig på hallbyrån.
Försökte skaka av mig den. Riste som Elvis, full av knark.
Inte jag då, utan Elvis.
När han knarkade och riste på scenen.
Sån såg jag ut.
Fast utan brylcreme och hängmage.
Febern klamrade sig fast i nacken.
Kände hur den ålade sig runt halsen och slank in i örat.
Kawooooom.
Blossande öron och glansiga ögon. På en gång.
Insåg att livet är en hora. Och jag har liksom inga pengar. Att köpa min lycka.
Bara gilla läget.
Terrängen bestämmer heter det ju.
I skallen tar jag på mig överlevnadsutrustningen.
Klättrar in i sängen.
Repellerar ner för väggen och likt en covert op, slinker jag ner under täcket.
Andas väsande men ack så levande.
Somnar ett tag.
Vaknar till och känner myntfacket börjar fyllas.
Slänger ett feberöga mot plånboken.
Missar.
Tar andra ögat och siktar noga.
Hoppsan, där finns stålars.
Skumt.
Drömmer jag eller är livet inte en hora?
Förvirrad men levande så bestämmer jag mig för att överge dumma tankar och suga i mig livets alla med och motgångar.
Ur ett sugrör.
Får kämpa lite mer då.
SMS i telefonen.
Stjärnklara SMS.
Dom bästa!
Ibland får jag flera stycken. På raken.
Då ler jag.
Och skyller SMS hänget på startroopers som försöker stoppa vår konversation.
Fast sneaky vi.
Undgår allt.
Träffar rätt.
Träffas rätt.
Ibland.
Såna är vi.
Ihopblandade liksom...
Och varmaste pannan.
Vaknade idag och trodde att febern hade flyttat.
Till grannen eller till Grekland.
Tappade upp ett bad och tog med en rykande varm kopp kaffe in i badrummet.
Hittade onoff reklam på golvet.
Satte mig på porslinsvännen och sket i den.
Den bara gapade och ville ha mer.
Tyvärr kompis, magen är tom tänkte jag och torkade min lilla rumpa.
Tvättade händerna, borstade tänderna och gled i hetaste vattnet.
Fick styva bröstvårtor och knottrig hud.
Tänkte på henne och bläddrade i reklamblad.
Vattnet blev konstigt kallt alldeles för fort.
Fyllde på varmvatten.
Njöt lite till. Lekte med rakhyveln. Stjärnor på magen och i tanken.
Drog ur ploppen.
Ställde mig upp.
Rös.
Och frös.
Hostade lite och snöt ut nattens feberdrömmar.
Svepte in mig i morgonrock och gick och la mig i soffan.
Kom på att barnen har julsoaré ikväll.
Hade andra planer.
Ibland är min hjärna och jag inte riktigt kompatibla.
Tanken är snabb och vill saker direkt.
Hjärnan mer fundersam och vill planera.
Då, när jag skulle resa mig och hämta nästa kopp kaffe, överföll den mig.
Med full kraft.
Gjorde att jag vinglade till och fick stödja mig på hallbyrån.
Försökte skaka av mig den. Riste som Elvis, full av knark.
Inte jag då, utan Elvis.
När han knarkade och riste på scenen.
Sån såg jag ut.
Fast utan brylcreme och hängmage.
Febern klamrade sig fast i nacken.
Kände hur den ålade sig runt halsen och slank in i örat.
Kawooooom.
Blossande öron och glansiga ögon. På en gång.
Insåg att livet är en hora. Och jag har liksom inga pengar. Att köpa min lycka.
Bara gilla läget.
Terrängen bestämmer heter det ju.
I skallen tar jag på mig överlevnadsutrustningen.
Klättrar in i sängen.
Repellerar ner för väggen och likt en covert op, slinker jag ner under täcket.
Andas väsande men ack så levande.
Somnar ett tag.
Vaknar till och känner myntfacket börjar fyllas.
Slänger ett feberöga mot plånboken.
Missar.
Tar andra ögat och siktar noga.
Hoppsan, där finns stålars.
Skumt.
Drömmer jag eller är livet inte en hora?
Förvirrad men levande så bestämmer jag mig för att överge dumma tankar och suga i mig livets alla med och motgångar.
Ur ett sugrör.
Får kämpa lite mer då.
SMS i telefonen.
Stjärnklara SMS.
Dom bästa!
Ibland får jag flera stycken. På raken.
Då ler jag.
Och skyller SMS hänget på startroopers som försöker stoppa vår konversation.
Fast sneaky vi.
Undgår allt.
Träffar rätt.
Träffas rätt.
Ibland.
Såna är vi.
Ihopblandade liksom...
lördag 11 december 2010
Fantastiskt bakis
och med en mullrande mage, vaknade jag.
Utanför fönstret ser jag regnet falla.
Julfesten var lyckad.
Maten mättade och ölen släckte törsten.
Grymt att jag på något vis kunde byta in två öl mot två flaskor vin.
Ibland har jag tur.
Hittade två lite cola i kylen.
Ibland har jag mer tur.
Ska tappa upp ett bad och försöka bli människa igen.
Ska iväg och jobba på Markan idag. Lussevaka.
Så det så.
Ska bli skojs att lyssna på band.
Och dricka kaffe.
Och äta munkar.
Det är jag bra på.
Kakor.
Finns nog inget som kan starta en dag som 4 vaniljmunkar och ett rör ballerina.
Jo det kanske finns det.
Fast det säger jag inte.
Någonting hemligt vill jag ha.
Som för mig själv typ.
Som ingen annan vet.
Eller jo.
Hon vet.
Han med.
Sån är jag
Ohemlig liksom...
Utanför fönstret ser jag regnet falla.
Julfesten var lyckad.
Maten mättade och ölen släckte törsten.
Grymt att jag på något vis kunde byta in två öl mot två flaskor vin.
Ibland har jag tur.
Hittade två lite cola i kylen.
Ibland har jag mer tur.
Ska tappa upp ett bad och försöka bli människa igen.
Ska iväg och jobba på Markan idag. Lussevaka.
Så det så.
Ska bli skojs att lyssna på band.
Och dricka kaffe.
Och äta munkar.
Det är jag bra på.
Kakor.
Finns nog inget som kan starta en dag som 4 vaniljmunkar och ett rör ballerina.
Jo det kanske finns det.
Fast det säger jag inte.
Någonting hemligt vill jag ha.
Som för mig själv typ.
Som ingen annan vet.
Eller jo.
Hon vet.
Han med.
Sån är jag
Ohemlig liksom...
fredag 10 december 2010
Väntans tider...
Mitt hjärta fylls av lycka.
Din mage ond av blod.
Vill pyssla, värma och tappa upp varmt bad.
Lägga dig försiktigt.
Lägra dig vilt.
När ondheten försvunnit.
Min blick ser dig i det blåa ljuset från teveskärmen.
Gör dig kusligt vacker.
Som skräckfilmsdimma.
Fast på riktigt.
Skakiga lår. Röda plastband. Plastig madrass.
Vi bärs fram på luft.
Som om vi har vingar.
Suget i magen när luften tar slut.
Jag ser dina läppar.
Inser att du skrattar.
Jag är i min värld.
Plötsligt i din.
Så jävla rätt.
Så alldeles för sällan.
I min värld.
Har aldrig gillat hår i munnen.
Men ditt hår smakar bra.
Rymdlikt.
Overkligt.
Artur Dent for till restaurangen vid världens ände.
Med dig finns oändligheten.
Just för stunden.
Restaurangen på två rum och kök.
Trixar kocklikt och bränner maten.
Kan inte koncentrera mig.
På en sak i taget.
Då du lever i mig.
I tanke och hjärta.
Vill stoppa tiden.
Pausa och betrakta.
I evighet.
Och sen lite till.
Din mage ond av blod.
Vill pyssla, värma och tappa upp varmt bad.
Lägga dig försiktigt.
Lägra dig vilt.
När ondheten försvunnit.
Min blick ser dig i det blåa ljuset från teveskärmen.
Gör dig kusligt vacker.
Som skräckfilmsdimma.
Fast på riktigt.
Skakiga lår. Röda plastband. Plastig madrass.
Vi bärs fram på luft.
Som om vi har vingar.
Suget i magen när luften tar slut.
Jag ser dina läppar.
Inser att du skrattar.
Jag är i min värld.
Plötsligt i din.
Så jävla rätt.
Så alldeles för sällan.
I min värld.
Har aldrig gillat hår i munnen.
Men ditt hår smakar bra.
Rymdlikt.
Overkligt.
Artur Dent for till restaurangen vid världens ände.
Med dig finns oändligheten.
Just för stunden.
Restaurangen på två rum och kök.
Trixar kocklikt och bränner maten.
Kan inte koncentrera mig.
På en sak i taget.
Då du lever i mig.
I tanke och hjärta.
Vill stoppa tiden.
Pausa och betrakta.
I evighet.
Och sen lite till.
Blev arg, rätt in i
själen...
http://blondinbella.se/portobello-road/
Här står hon med sitt leende och smekt in kroppen med päls.
Fy fan!
Ett kap säger hon.
Det enda kapet som kommer fram är hur totalt jävla nonchalant hon är.
Sparade 4000 spänn.
Hejja dig Blondinbella.
I brist på kunskap så slaktar vi lite rävar och tar på oss deras hud. Känner oss vackra.
Kevin William Crompton passar i blod.
Blondinbella passar som blodig. I sitt eget blod. Inte i andras.
Så det så.
Jävla konstig känsla i magen nu.
Kär, arg och lite bajsnödig på en gång.
Sån är jag.
Kärbajsarg liksom...
http://blondinbella.se/portobello-road/
Här står hon med sitt leende och smekt in kroppen med päls.
Fy fan!
Ett kap säger hon.
Det enda kapet som kommer fram är hur totalt jävla nonchalant hon är.
Sparade 4000 spänn.
Hejja dig Blondinbella.
I brist på kunskap så slaktar vi lite rävar och tar på oss deras hud. Känner oss vackra.
Kevin William Crompton passar i blod.
Blondinbella passar som blodig. I sitt eget blod. Inte i andras.
Så det så.
Jävla konstig känsla i magen nu.
Kär, arg och lite bajsnödig på en gång.
Sån är jag.
Kärbajsarg liksom...
Hejja fredag
Ikväll är det julfest på jobbet.
Eller fest och fest.
Det vankas julmat och lager och kontor ska korsminglas.
Krystat till en början.
Brukar det vara.
Sitta med okända människor. Titta stelt, hejja på varandra, förklara arbetsplatsinnehåll och fylla på bordsdamens glas.
Sen sådär fantastiskt magiskt så släpper allas spänningar på en gång.
Slipsar lossas, bälten spänns ut för att rymma ris ala maltan, fniss och taktklapp till dansande människor.
Fredagsmys sa någon. Jag kommenterade toamys...
Förra året lyckades några med bedriften att bedriva otukt på toaletten. Eller otukt är fel ord.
Otrohet är rätt ord.
Det lustiga i denna dödssynd var att de trodde att det skulle funka. På riktigt.
Hon kommer ut med kjolen på trekvart, trosorna högt på ena höftbenet och strumpbyxorna så där korviga vid knäna.
Han kommer ut med stort leende och skjortan halvt instoppad i byxlinningen. Bältet hänger och dinglar.
De smyger helt oberörda i takt. Som en litet men ack så nöjt luciatåg.
Alla ser. Alla förstår. Dom ser inte att att ser, och ler bak deras ryggar.
Julen är glädjens högtid sägs det.
Jävla glad att det inte var jag. Som traskade med halvt instoppad skjorta.
Så det så.
Har fått smeknamnet Axel Niklasson av vissa mer eller mindre vänliga människor på jobbet.
Frågan kommer om jag ska cykla till julfesten.
För er som undrar så är svaret nej. NEJ! Absolut inte. Definitivt stopp.
Vågar inte riskera att döpas om till Lårbensbrott Halkvarningsson.
Och dessutom har jag inget lyse på cykeln. Längre...
Sån är jag
Blindstyrlig likosm...
Eller fest och fest.
Det vankas julmat och lager och kontor ska korsminglas.
Krystat till en början.
Brukar det vara.
Sitta med okända människor. Titta stelt, hejja på varandra, förklara arbetsplatsinnehåll och fylla på bordsdamens glas.
Sen sådär fantastiskt magiskt så släpper allas spänningar på en gång.
Slipsar lossas, bälten spänns ut för att rymma ris ala maltan, fniss och taktklapp till dansande människor.
Fredagsmys sa någon. Jag kommenterade toamys...
Förra året lyckades några med bedriften att bedriva otukt på toaletten. Eller otukt är fel ord.
Otrohet är rätt ord.
Det lustiga i denna dödssynd var att de trodde att det skulle funka. På riktigt.
Hon kommer ut med kjolen på trekvart, trosorna högt på ena höftbenet och strumpbyxorna så där korviga vid knäna.
Han kommer ut med stort leende och skjortan halvt instoppad i byxlinningen. Bältet hänger och dinglar.
De smyger helt oberörda i takt. Som en litet men ack så nöjt luciatåg.
Alla ser. Alla förstår. Dom ser inte att att ser, och ler bak deras ryggar.
Julen är glädjens högtid sägs det.
Jävla glad att det inte var jag. Som traskade med halvt instoppad skjorta.
Så det så.
Har fått smeknamnet Axel Niklasson av vissa mer eller mindre vänliga människor på jobbet.
Frågan kommer om jag ska cykla till julfesten.
För er som undrar så är svaret nej. NEJ! Absolut inte. Definitivt stopp.
Vågar inte riskera att döpas om till Lårbensbrott Halkvarningsson.
Och dessutom har jag inget lyse på cykeln. Längre...
Sån är jag
Blindstyrlig likosm...
tisdag 9 november 2010
Snökaos eller bara
första snön som får paniken att växa?
Verkar ju vara likadant varenda år.
Åh, snö... Kaos...
Norrländsk tidning: Milt snöfall med snålblåst.
Stockholmstidning: Enorm snöstorm lamslår.
Skånsk tidning: Domedagen har kommit. (snott från fb kompis)
Och ännu ett snott citat från FB:
Mamma Lillan, irriterat traskande i snöglopet på stora parkeringen:
"VEM har beställt det här skitvädret?"
Carl, sju år:
"Det är nog Sverigedemokraterna..."
Så nu säger vi väl det?
Jag måste ta tag i städningen.
Känns så där.
Skulle behöva ett par rum till. Så barnen kan ha sina grejer på sina rum.
Slippa sätta mig på lego, barbies, usb minnen och grejer när jag sätter mig i soffan.
Fast det är väl en utopi.
Men å andra sidan kom grannen på det fantastiska konceptet att vi skulle göra en dörr mellan våra vardagsrum.
Slipper man gå upp å ner för trapporna.
Och får två barn, hund och en fru och en man på köpet tillsammans med de fyra extrarummen.
Men å andra sidan får han tre barn, en katt, två fåglar, en hög med fiskar och en ganska trött man på sitt köp.
Och dessutom måste ju golvet städas efter väggraseringen.
Och det orkar jag ju inte.
Sån är jag.
Sinnestrött liksom...
Men å andra
Verkar ju vara likadant varenda år.
Åh, snö... Kaos...
Norrländsk tidning: Milt snöfall med snålblåst.
Stockholmstidning: Enorm snöstorm lamslår.
Skånsk tidning: Domedagen har kommit. (snott från fb kompis)
Och ännu ett snott citat från FB:
Mamma Lillan, irriterat traskande i snöglopet på stora parkeringen:
"VEM har beställt det här skitvädret?"
Carl, sju år:
"Det är nog Sverigedemokraterna..."
Så nu säger vi väl det?
Jag måste ta tag i städningen.
Känns så där.
Skulle behöva ett par rum till. Så barnen kan ha sina grejer på sina rum.
Slippa sätta mig på lego, barbies, usb minnen och grejer när jag sätter mig i soffan.
Fast det är väl en utopi.
Men å andra sidan kom grannen på det fantastiska konceptet att vi skulle göra en dörr mellan våra vardagsrum.
Slipper man gå upp å ner för trapporna.
Och får två barn, hund och en fru och en man på köpet tillsammans med de fyra extrarummen.
Men å andra sidan får han tre barn, en katt, två fåglar, en hög med fiskar och en ganska trött man på sitt köp.
Och dessutom måste ju golvet städas efter väggraseringen.
Och det orkar jag ju inte.
Sån är jag.
Sinnestrött liksom...
Men å andra
söndag 7 november 2010
Använda ordet blä
vid rätt tillfälle är viktigt.
Blä för att någonting smakar fel, kan funka.
Blä för att man är arg, funkar knappt.
Blä för att man saknar sönder sig av någonting är den alldeles korrekta formen för ordet.
Försökte ta en bild av natthimlen igår. Stjärnorna lyste som facklor. Tyvärr är min telefon inte utrustad med nattkortstagningsutrustning.
Försökte fixera orion konstellationen på minneskortet. Gick sådär.
Fick med natthimlen.
Skulle lika gärna ha tagit kort under jord, på natten i en kolsvart låda.
För så blev kortet.
Fränt.
Kunna ta kort på saknaden, tomheten.
Kan jag nu.
Var på halloweenkalajs igår. Med sonen. Hos vänner. Med vänner. Med nya bekantskaper.
Sonen blev Obelix. Saknade bara bautastenen.
Själv var jag Ceasar. Han med guldlöv på pannan.
Kände mig lite kejserlig ett tag. Sen blev det varmt och jag tog av mig byxorna. Och gick och la mig, efter att världens segaste laptop blev en snabb och intrångssäker sak.
Vaknade pigg klockan åtta. I en grön sovsäck. I en bäddsoffa. Bredvid en snarkande son.
Snodde allt kaffe i termosen.
Bara för jag gillar kaffe.
Således oblä för kaffe.
Sån är jag.
Kaffesugen liksom...
Blä för att någonting smakar fel, kan funka.
Blä för att man är arg, funkar knappt.
Blä för att man saknar sönder sig av någonting är den alldeles korrekta formen för ordet.
Försökte ta en bild av natthimlen igår. Stjärnorna lyste som facklor. Tyvärr är min telefon inte utrustad med nattkortstagningsutrustning.
Försökte fixera orion konstellationen på minneskortet. Gick sådär.
Fick med natthimlen.
Skulle lika gärna ha tagit kort under jord, på natten i en kolsvart låda.
För så blev kortet.
Fränt.
Kunna ta kort på saknaden, tomheten.
Kan jag nu.
Var på halloweenkalajs igår. Med sonen. Hos vänner. Med vänner. Med nya bekantskaper.
Sonen blev Obelix. Saknade bara bautastenen.
Själv var jag Ceasar. Han med guldlöv på pannan.
Kände mig lite kejserlig ett tag. Sen blev det varmt och jag tog av mig byxorna. Och gick och la mig, efter att världens segaste laptop blev en snabb och intrångssäker sak.
Vaknade pigg klockan åtta. I en grön sovsäck. I en bäddsoffa. Bredvid en snarkande son.
Snodde allt kaffe i termosen.
Bara för jag gillar kaffe.
Således oblä för kaffe.
Sån är jag.
Kaffesugen liksom...
söndag 24 oktober 2010
Alvedon och fisar.
Okerå.
Pojken kom hem från sitt livs första kung-fu träning med blåa prickar på hela underarmarna.
Stolt som en riktig morning glory stod han i hallen och visade dom för mig.
Dom hade gjort ormen, tigern, stått på huk, hållt balans och trixat som ninjas.
Eller som kung fuare.
Fick tårar i ögonen av att se att han äntligen verkar hittat en träningsmetod han gillar.
Har testat fotboll, handboll, brottning, ishockey, löpning, cykling, simning, schack och data.
Han gillade ingenting. Jo brottning ända fram tills idiot björn kom och tog över träningen och skulle ha elittänk på allt.
För fan dom är barn! Tränas på deras nivå och ska ha sjukt kul under tiden. Tycker jag. Att sätta folk i fack och bara satsa på dom som är bra skapar ingen lagkänsla. Inte heller styrker det individerna.
Dom som inte är bäst, blir hackkycklingar och tar på sig skulden för att laget förlorade. Nej inte tar på sig, utan får höra att det är deras fel.
Den som är bäst får en jävla press på sig att alltid vara bäst. Snart kommer det någon som blir lite bättre och då är den som var bäst innan inte lika pepp. Och blir bitter.
Lagsport i all ära. Men det är inget för mig. När det gäller sport vill säga.
Jobb, insats, livet är en helt annan sak. I min skeva värld.
Vill bara säga att jag är så jävla glad för att min lille store pojk hittat någonting han tycker är kul, som dessutom gör livet lite lättare och får honom att må bättre. Thats it!
Själv har jag köpt en kass förkylning på IKEA. I deras fyndavdelning låg den i en skadad wellpapp förpackning.
Tog två dagar för den att riktigt få fäste.
Men jävlar i gatan vilket drag det är i den.
Hostar. Så jag klöks.
Snorar. Så jag klöks.
Febrar så jag skakar.
Alvedonar så jag fiser.
Jisses.
Har alltid använt Ipren innan. Men Netto saluför inte Ipren. Men Alvedon.
Skitnetto!
Fisnetto!
Alvedon och min mage är inte riktiga kompisar.
Gör så jag fiser. Alvedonen alltså. Inte du.
Som brysselkål och sås.
Ungefär.
Lär hoppa i ännu ett lite för varmt bad.
Så huden blir så där rödflammig.
Som efter smisk.
Har jag sett på teven.
Att huden blir alltså.
Snart KFÖ.
Snart jul.
Snart bröllop. Hoppas jag.
Sån är jag.
Grodhoppslik liksom...
Pojken kom hem från sitt livs första kung-fu träning med blåa prickar på hela underarmarna.
Stolt som en riktig morning glory stod han i hallen och visade dom för mig.
Dom hade gjort ormen, tigern, stått på huk, hållt balans och trixat som ninjas.
Eller som kung fuare.
Fick tårar i ögonen av att se att han äntligen verkar hittat en träningsmetod han gillar.
Har testat fotboll, handboll, brottning, ishockey, löpning, cykling, simning, schack och data.
Han gillade ingenting. Jo brottning ända fram tills idiot björn kom och tog över träningen och skulle ha elittänk på allt.
För fan dom är barn! Tränas på deras nivå och ska ha sjukt kul under tiden. Tycker jag. Att sätta folk i fack och bara satsa på dom som är bra skapar ingen lagkänsla. Inte heller styrker det individerna.
Dom som inte är bäst, blir hackkycklingar och tar på sig skulden för att laget förlorade. Nej inte tar på sig, utan får höra att det är deras fel.
Den som är bäst får en jävla press på sig att alltid vara bäst. Snart kommer det någon som blir lite bättre och då är den som var bäst innan inte lika pepp. Och blir bitter.
Lagsport i all ära. Men det är inget för mig. När det gäller sport vill säga.
Jobb, insats, livet är en helt annan sak. I min skeva värld.
Vill bara säga att jag är så jävla glad för att min lille store pojk hittat någonting han tycker är kul, som dessutom gör livet lite lättare och får honom att må bättre. Thats it!
Själv har jag köpt en kass förkylning på IKEA. I deras fyndavdelning låg den i en skadad wellpapp förpackning.
Tog två dagar för den att riktigt få fäste.
Men jävlar i gatan vilket drag det är i den.
Hostar. Så jag klöks.
Snorar. Så jag klöks.
Febrar så jag skakar.
Alvedonar så jag fiser.
Jisses.
Har alltid använt Ipren innan. Men Netto saluför inte Ipren. Men Alvedon.
Skitnetto!
Fisnetto!
Alvedon och min mage är inte riktiga kompisar.
Gör så jag fiser. Alvedonen alltså. Inte du.
Som brysselkål och sås.
Ungefär.
Lär hoppa i ännu ett lite för varmt bad.
Så huden blir så där rödflammig.
Som efter smisk.
Har jag sett på teven.
Att huden blir alltså.
Snart KFÖ.
Snart jul.
Snart bröllop. Hoppas jag.
Sån är jag.
Grodhoppslik liksom...
torsdag 21 oktober 2010
Så hur blir det nu då?
Ska jag ta tag i det direkt?
Alltså byta däck på bilen.
Eller väntar jag tills det verkar som om snön ska ligga kvar och vinterväglag råder?
Kaffet är i alla fall varmt. Och starkt.
Lite som hulken.
Fast inte grönt.
Det är the som kan vara grönt.
Och gräs.
Och löv.
Och gröna bilar.
Upptäckte att jag är tvungen att bädda. Det hände en olycka. I sängen. Och lakanet blev alldeles smutsigt.
Snabbt ner i tvättstugan och sno en maskin.
Inte bildligt. Fattar ni vid detta laget, att jag inte snor saker.
Bara tid.
Lakanet blev nästan rent.
Björnbär och banan sätter sina spår.
Iväg och handla rosa. Ska jag någongång.
Sett på reklamen att det ska vara bra.
Och visas det på teven är det sant.
Precis lika sant som att allt som står på facebook är sant.
Sån är jag.
Trovärldig liksom...
Alltså byta däck på bilen.
Eller väntar jag tills det verkar som om snön ska ligga kvar och vinterväglag råder?
Kaffet är i alla fall varmt. Och starkt.
Lite som hulken.
Fast inte grönt.
Det är the som kan vara grönt.
Och gräs.
Och löv.
Och gröna bilar.
Upptäckte att jag är tvungen att bädda. Det hände en olycka. I sängen. Och lakanet blev alldeles smutsigt.
Snabbt ner i tvättstugan och sno en maskin.
Inte bildligt. Fattar ni vid detta laget, att jag inte snor saker.
Bara tid.
Lakanet blev nästan rent.
Björnbär och banan sätter sina spår.
Iväg och handla rosa. Ska jag någongång.
Sett på reklamen att det ska vara bra.
Och visas det på teven är det sant.
Precis lika sant som att allt som står på facebook är sant.
Sån är jag.
Trovärldig liksom...
söndag 17 oktober 2010
Va? Va! Va?!
Gud vilken helg!
Bästa vädret.
Bästa känslorna.
Bästa sovning och morgon.
Eller var det tvärtom. Att jag vaknade tidigt för jag sovit så gott.
Eller vaknade jag god för jag sovit.
Eller långt? Eller snett...
Vissa drack whiskey, andra drack vin, någon drack linssoppa.
Tredje drack ur boxar med vin. Och dansade fantastiskt.
Hoppigt, smygrökande och alldeles fantastiskt.
Tittade på film. Harry potter, Stepbrothers, the game.
Ska titta på film. Predators 2010.
Och röka mindre cigaretter. Inte mindre i formen. Utan i antal.
Blev för många igår.
Känner att jag talar i tungor.
Fast trivs med det.
Och med Orion, grannar och vänner jag precis börjat känna.
Nämner inte de vänner jag redan känner.
För dom älskar jag.
Det vet dom.
Sån är jag
Iblandförklarande liksom...
Bästa vädret.
Bästa känslorna.
Bästa sovning och morgon.
Eller var det tvärtom. Att jag vaknade tidigt för jag sovit så gott.
Eller vaknade jag god för jag sovit.
Eller långt? Eller snett...
Vissa drack whiskey, andra drack vin, någon drack linssoppa.
Tredje drack ur boxar med vin. Och dansade fantastiskt.
Hoppigt, smygrökande och alldeles fantastiskt.
Tittade på film. Harry potter, Stepbrothers, the game.
Ska titta på film. Predators 2010.
Och röka mindre cigaretter. Inte mindre i formen. Utan i antal.
Blev för många igår.
Känner att jag talar i tungor.
Fast trivs med det.
Och med Orion, grannar och vänner jag precis börjat känna.
Nämner inte de vänner jag redan känner.
För dom älskar jag.
Det vet dom.
Sån är jag
Iblandförklarande liksom...
torsdag 14 oktober 2010
Det trycker på i magen
som om jag är smågravid.
Med skitunge eller skitungar.
Kaffet gör det. Med mig.
Inte mig med barn, utan gör att magen sätter igång och hyperarbetar och vrider runt tarmarna i koffeindans.
Hittar lite skräp i tarmar och magsäck. Vissa kallar sånt för mat.
Sånt, maten alltså, verkar inte vara kompatibelt med kaffe.
Iallafall inte i min mage.
Så var uttrycket: Kaffe på maten kommer ifrån, är för mig obegripligt.
Människan som kom på det uttrycket var nog mycket bättre än vad jag är.
Eller så åt människan annan mat förr i tiden, när uttrycket myntades.
Klart att människan åt annan mat förr i tiden.
Hade den ätit samma mat som jag hade det ju varit jättekonstigt.
Då hade vi fått kräka i varandras munnar. Som fåglarna gör.
Dom äter samma mat.
Lite äckliga djur. Fåglarna alltså.
Men å andra sidan finns det något lyxigt med det.
Dom äter alltid varm mat. Alltså den som äter fågelkräket.
Vomeringen alltså.
Fast man kan äta kräk.
Typ grillad kyckling är också varm. Alltså ett fågelkräk.
Eller fä.
Ord är ganska roliga. Och lika.
Ta orden pokulera och kopulera.
Två lika långa ord.
Fast helt olika.
Hade låtit ganska kul om man tex. stod i kön i matäffären. Telefonen ringer. Och du vänder dig till kassörskan,och säger:
- Ursäkta mig, jag ska bara kopulera lite i telefonen.
Och just detta är ju det hemska.
Att vi alltid ska be om ursäkt för vad vi gör.
Om jag träffar någon som har ett fint klädesplagg, och jag säger:
- Wow! Snygg tröja.
Så svarar i nittosju procent av fallen med en ursäkt. Typ:
- Äsch, den var billig.
- Tack, men jag har haft den ett tag.
- Äh, den här gamla...
Ja. Så är det.
Nu är det präriehundning på gång.
Du vet när bajskorven tittar ut ur röven och sen åker tillbaka igen.
Alltså.
Sån är jag.
Bajsnödigast liksom...
Med skitunge eller skitungar.
Kaffet gör det. Med mig.
Inte mig med barn, utan gör att magen sätter igång och hyperarbetar och vrider runt tarmarna i koffeindans.
Hittar lite skräp i tarmar och magsäck. Vissa kallar sånt för mat.
Sånt, maten alltså, verkar inte vara kompatibelt med kaffe.
Iallafall inte i min mage.
Så var uttrycket: Kaffe på maten kommer ifrån, är för mig obegripligt.
Människan som kom på det uttrycket var nog mycket bättre än vad jag är.
Eller så åt människan annan mat förr i tiden, när uttrycket myntades.
Klart att människan åt annan mat förr i tiden.
Hade den ätit samma mat som jag hade det ju varit jättekonstigt.
Då hade vi fått kräka i varandras munnar. Som fåglarna gör.
Dom äter samma mat.
Lite äckliga djur. Fåglarna alltså.
Men å andra sidan finns det något lyxigt med det.
Dom äter alltid varm mat. Alltså den som äter fågelkräket.
Vomeringen alltså.
Fast man kan äta kräk.
Typ grillad kyckling är också varm. Alltså ett fågelkräk.
Eller fä.
Ord är ganska roliga. Och lika.
Ta orden pokulera och kopulera.
Två lika långa ord.
Fast helt olika.
Hade låtit ganska kul om man tex. stod i kön i matäffären. Telefonen ringer. Och du vänder dig till kassörskan,och säger:
- Ursäkta mig, jag ska bara kopulera lite i telefonen.
Och just detta är ju det hemska.
Att vi alltid ska be om ursäkt för vad vi gör.
Om jag träffar någon som har ett fint klädesplagg, och jag säger:
- Wow! Snygg tröja.
Så svarar i nittosju procent av fallen med en ursäkt. Typ:
- Äsch, den var billig.
- Tack, men jag har haft den ett tag.
- Äh, den här gamla...
Ja. Så är det.
Nu är det präriehundning på gång.
Du vet när bajskorven tittar ut ur röven och sen åker tillbaka igen.
Alltså.
Sån är jag.
Bajsnödigast liksom...
onsdag 13 oktober 2010
I badkaret finns inga
känslor.
Hade en kalasdag igår.
Inte kalas som i kalas kalas, med tårta och ballonger.
Utan bra dag. Bästa på länge.
Gick maglerundan som är typ 30 mil.
Sen gick jag skogrundan som är 10 mil.
Rodde en båt. Runt runt och höll på att krocka med isberg. I grönt.
Mumsade bullar, som man visserligen gör på kalas kalas, fast nu gjorde jag det på den bra dagen.
Sen skjutsades jag i en bil. Som knappt lät. Trodde den stannade, eller dog. Så tyst var den. Fast den dog inte. Stannade bara ibland, vid rödljus å sånt.
Tittade på film, på stor skärm. Så stor att filmen blev grynig. Eller så var det min hjärna som prickades.
Hur som helst, så flöt jag bara med. Och älskade det.
Såna dagar är lyx.
Vill på spa.
Inte för att få behandlingar i ansiktet och så med lera och sånt.
Utan för att få vara blöt ett helt dygn. Och då jag inte är blöt så trippar jag runt som alla andra på spat, i vit morgonrock och vita slippers.
Går runt en sväng och tittar på tavlor, fruktfat och lampor som ser ut som pokemons.
Sen slänga av mig frotterocken och plumsa ner i ljummet vatten.
Lägga mig på rygg. Låta öronen vara under ytan, flyta omkring och höra mina hjärtslag.
Kravla mig upp på kakelgovet och krypa fram till bubbelpoolen. Treva efter mina knän och sitta i jetströmmarna och vibrera i takt.
Kan fisa i vattnet utan att någon vet vem det är.
Se allas skyldiga blickar då de tittar runt och ser oskyldiga ut. Nervositeten sprider sig.
Jag vet vem det var. Fast alla känner sig skyldiga.
Skulle kunna vara Sherlock Holmes. Och klassa alla andra detektiver. Med stil.
Eller med blöt handukssnärt.
Sån är jag.
Svidbar liksom...
Hade en kalasdag igår.
Inte kalas som i kalas kalas, med tårta och ballonger.
Utan bra dag. Bästa på länge.
Gick maglerundan som är typ 30 mil.
Sen gick jag skogrundan som är 10 mil.
Rodde en båt. Runt runt och höll på att krocka med isberg. I grönt.
Mumsade bullar, som man visserligen gör på kalas kalas, fast nu gjorde jag det på den bra dagen.
Sen skjutsades jag i en bil. Som knappt lät. Trodde den stannade, eller dog. Så tyst var den. Fast den dog inte. Stannade bara ibland, vid rödljus å sånt.
Tittade på film, på stor skärm. Så stor att filmen blev grynig. Eller så var det min hjärna som prickades.
Hur som helst, så flöt jag bara med. Och älskade det.
Såna dagar är lyx.
Vill på spa.
Inte för att få behandlingar i ansiktet och så med lera och sånt.
Utan för att få vara blöt ett helt dygn. Och då jag inte är blöt så trippar jag runt som alla andra på spat, i vit morgonrock och vita slippers.
Går runt en sväng och tittar på tavlor, fruktfat och lampor som ser ut som pokemons.
Sen slänga av mig frotterocken och plumsa ner i ljummet vatten.
Lägga mig på rygg. Låta öronen vara under ytan, flyta omkring och höra mina hjärtslag.
Kravla mig upp på kakelgovet och krypa fram till bubbelpoolen. Treva efter mina knän och sitta i jetströmmarna och vibrera i takt.
Kan fisa i vattnet utan att någon vet vem det är.
Se allas skyldiga blickar då de tittar runt och ser oskyldiga ut. Nervositeten sprider sig.
Jag vet vem det var. Fast alla känner sig skyldiga.
Skulle kunna vara Sherlock Holmes. Och klassa alla andra detektiver. Med stil.
Eller med blöt handukssnärt.
Sån är jag.
Svidbar liksom...
torsdag 7 oktober 2010
Hur kommer det sig
att jag alltid saknar mer dagen efter?
Kan det vara så att jag fått fysisk mersmak, eller är det grejen att hjärnan blivit tillfredställd och kräver mer?
Laserblick, blixtrar och skakningar.
Som Star Wars på nåt vis.
Prinsessan Leia och Chewbacka glider snyggt över vintergator och hoppar över svarta hål. Duckar för röda strålar och slukar små små gröna grodor.
Luke Skywalker och Obi står och tittar på. Fattar inte hur dom överlever. Den finaste prinsessan och den långe och helt superskeva hårvarelsen.
Fast ofilmat så vet ingen att det hänt.
Finns bara i fantasin. Men hon är fin! Nynnar en stund på kalles klätterträd melodin.
Nynnat klart och känner hur det suger i magen.
Svider lite. Nere till vänster.
Doftar fortfarande.
Vägrar odofta.
Bojkotta badkaret. Trots inviter från kakelrum och handfat.
Rädd för att sluta komma ihåg. För att vakna till och faktiskt förstå.
Eller bästa valet, kunna dofta varje dag.
Utopier finns det gott om.
Gäller att våga ta det där steget in i rätt värld.
Känna sig tillräckligt bekväm för att våga ställa skorna på skohyllan och vägra ta ett steg till.
Färdigstegad.
Bästa känslan.
Lugn och bara känna att man kan lägga sig i soffan och känna sig hemma. Känna sig trygg. Inte behöva fundera mer på hur eller var man ska gå.
Får kolla tradera och blocket om det finns rymdskepp där. Som kan föra henne rätt. Med autopilot.
Gäller att hitta rätt skepp bara.
Så den kör rätt.
Och inte backar.
Borde förbjudas. Backen. På rymdskepp. Och så.
Backen i Danmark däremot borde inte det.
Inte heller backen i Halland. Eller åsen som den kallas.
Visst, det är jobbigt uppför. Men sjukt lätt på andra hållet.
Gäller även backen i Vedema.
Fast där finns det tittstopp. Men utsikter som inte ens laser kan sabba.
Och bänkar av gammeldags trä. Såna där som håller i evighet.
Som min känsla.
Och mina fantasier.
Oförstörbara. Och påfyllningsmöjliga.
Och ganska egna.
Sån är jag.
Unik liksom...
Kan det vara så att jag fått fysisk mersmak, eller är det grejen att hjärnan blivit tillfredställd och kräver mer?
Laserblick, blixtrar och skakningar.
Som Star Wars på nåt vis.
Prinsessan Leia och Chewbacka glider snyggt över vintergator och hoppar över svarta hål. Duckar för röda strålar och slukar små små gröna grodor.
Luke Skywalker och Obi står och tittar på. Fattar inte hur dom överlever. Den finaste prinsessan och den långe och helt superskeva hårvarelsen.
Fast ofilmat så vet ingen att det hänt.
Finns bara i fantasin. Men hon är fin! Nynnar en stund på kalles klätterträd melodin.
Nynnat klart och känner hur det suger i magen.
Svider lite. Nere till vänster.
Doftar fortfarande.
Vägrar odofta.
Bojkotta badkaret. Trots inviter från kakelrum och handfat.
Rädd för att sluta komma ihåg. För att vakna till och faktiskt förstå.
Eller bästa valet, kunna dofta varje dag.
Utopier finns det gott om.
Gäller att våga ta det där steget in i rätt värld.
Känna sig tillräckligt bekväm för att våga ställa skorna på skohyllan och vägra ta ett steg till.
Färdigstegad.
Bästa känslan.
Lugn och bara känna att man kan lägga sig i soffan och känna sig hemma. Känna sig trygg. Inte behöva fundera mer på hur eller var man ska gå.
Får kolla tradera och blocket om det finns rymdskepp där. Som kan föra henne rätt. Med autopilot.
Gäller att hitta rätt skepp bara.
Så den kör rätt.
Och inte backar.
Borde förbjudas. Backen. På rymdskepp. Och så.
Backen i Danmark däremot borde inte det.
Inte heller backen i Halland. Eller åsen som den kallas.
Visst, det är jobbigt uppför. Men sjukt lätt på andra hållet.
Gäller även backen i Vedema.
Fast där finns det tittstopp. Men utsikter som inte ens laser kan sabba.
Och bänkar av gammeldags trä. Såna där som håller i evighet.
Som min känsla.
Och mina fantasier.
Oförstörbara. Och påfyllningsmöjliga.
Och ganska egna.
Sån är jag.
Unik liksom...
Makes fart an art!
Jisses. Havrebröd. Får fart på magen.
Superenkelt att göra.
Salt, gott bröd som passar till allt.
Skär sönder gommen så där bra, om du väljer att pensla med vatten innan du gräddar det i ugnen.
Jaja. Lägger väl ut receptet då.
Du behöver följande:
50 gram jäst.
6 dl mjöl.
6 dl havregryn.
2 tsk salt.
4 dl vatten.
Thats all.
Blanda jäst och ljummet vatten. Lös upp jästen. Häll i salt, havregryn och 5,5 dl mjöl (i den ordningen, annars blir det oordning och klumpigt)
Jäs i bunke i 45 minuter under bakhandduk eller annat jävla övertäckningsmaterial. Wellpapp, bildörr, katt om det funkar med hår i maten...
Lyft bort materialet du valt att täcka över bunken med geggan i. Släng i det sista av mjölet och knåda ihop till en ganska oklibbig grå beige massa.
Ta fram en ugnsplåt. Lägg på ett bakpapper eller om du kör oldschool, kleta smör på bakplåten.
Trixa nu till två limpliknande saker och lägg dessa på plåten.
Täck över de limpliknande sakerna igen i 45 minuter till.
Passa på att sätta på ugnen. Nej, starta ugnen menade jag. 180 grader nånting.
När de 45 minuterna har gått så väljer du om du penslar med ägg (brunaktig yta) vatten (gomskärande och krispig yta) eller strunta i att pensla (grått bröd)
Grädda i 25 minuter.
Skär upp och ha alldeles för mycket smör på mackorna.
Men detta recept är hemligt. Så sprid det inte.
Var tvungen att ha ett någorlunda seriöst blogg inlägg.
Sån är jag.
Bakglad liksom...
Superenkelt att göra.
Salt, gott bröd som passar till allt.
Skär sönder gommen så där bra, om du väljer att pensla med vatten innan du gräddar det i ugnen.
Jaja. Lägger väl ut receptet då.
Du behöver följande:
50 gram jäst.
6 dl mjöl.
6 dl havregryn.
2 tsk salt.
4 dl vatten.
Thats all.
Blanda jäst och ljummet vatten. Lös upp jästen. Häll i salt, havregryn och 5,5 dl mjöl (i den ordningen, annars blir det oordning och klumpigt)
Jäs i bunke i 45 minuter under bakhandduk eller annat jävla övertäckningsmaterial. Wellpapp, bildörr, katt om det funkar med hår i maten...
Lyft bort materialet du valt att täcka över bunken med geggan i. Släng i det sista av mjölet och knåda ihop till en ganska oklibbig grå beige massa.
Ta fram en ugnsplåt. Lägg på ett bakpapper eller om du kör oldschool, kleta smör på bakplåten.
Trixa nu till två limpliknande saker och lägg dessa på plåten.
Täck över de limpliknande sakerna igen i 45 minuter till.
Passa på att sätta på ugnen. Nej, starta ugnen menade jag. 180 grader nånting.
När de 45 minuterna har gått så väljer du om du penslar med ägg (brunaktig yta) vatten (gomskärande och krispig yta) eller strunta i att pensla (grått bröd)
Grädda i 25 minuter.
Skär upp och ha alldeles för mycket smör på mackorna.
Men detta recept är hemligt. Så sprid det inte.
Var tvungen att ha ett någorlunda seriöst blogg inlägg.
Sån är jag.
Bakglad liksom...
onsdag 6 oktober 2010
En sån här dag
kan man inte missa.
Onsdagar.
Vaknar sju.
Värmer mjölk och häller i ett par skedar oboy.
Brer smör på hembakt havrebröd.
Lägger på en bricka och går in till den snarkande sonen.
Skakar liv i honom och serverar frukost på sängen.
Ner i tvättstugan och fyller maskinerna med oren tvätt.
Upp igen.
Startar kaffebryggaren och lyssnar på det fantastiska bubblet och fizz ljudet.
Ut på balkongen.
Sätta sig ner med en mugg nybryggt kaffe i handen och bara lyssna.
På stressen utanför.
Snabba skoklackar som smäller i asfalten. Växlande bilar. Ska hinna först.
Titta lite på en enögd katt som dricker regnvatten som samlats i en plastlåda på balkongen.
Och dessutom har jag fått i gång datorn igen, efter blåskärmskraschen.
Och det trådlösa bredbandet funkar nästan oroväckande bra.
Gick snabbt att få hem första filmen på nya hårddisken.
Hejja TTi!
Sån är jag.
Brahumörig liksom...
Andas in höstluften och inte riktig fatta att det snart kommer snö.
Onsdagar.
Vaknar sju.
Värmer mjölk och häller i ett par skedar oboy.
Brer smör på hembakt havrebröd.
Lägger på en bricka och går in till den snarkande sonen.
Skakar liv i honom och serverar frukost på sängen.
Ner i tvättstugan och fyller maskinerna med oren tvätt.
Upp igen.
Startar kaffebryggaren och lyssnar på det fantastiska bubblet och fizz ljudet.
Ut på balkongen.
Sätta sig ner med en mugg nybryggt kaffe i handen och bara lyssna.
På stressen utanför.
Snabba skoklackar som smäller i asfalten. Växlande bilar. Ska hinna först.
Titta lite på en enögd katt som dricker regnvatten som samlats i en plastlåda på balkongen.
Och dessutom har jag fått i gång datorn igen, efter blåskärmskraschen.
Och det trådlösa bredbandet funkar nästan oroväckande bra.
Gick snabbt att få hem första filmen på nya hårddisken.
Hejja TTi!
Sån är jag.
Brahumörig liksom...
Andas in höstluften och inte riktig fatta att det snart kommer snö.
söndag 3 oktober 2010
Dagens visa...
Mitt skinn tycker jag är toppen
Ty det räcker runt hela kroppen.
Ända från foten och upp under håret.
Lagom kring armen och lagom kring låret.
Det skrynklar sig lite när jag skrattar.
Eller grubblar och ingenting fattar.
Det är tur att skinnet inte tar slut.
För utan skinn ser man nog äcklig ut.
Sån är jag.
Återberättande liksom...
Ty det räcker runt hela kroppen.
Ända från foten och upp under håret.
Lagom kring armen och lagom kring låret.
Det skrynklar sig lite när jag skrattar.
Eller grubblar och ingenting fattar.
Det är tur att skinnet inte tar slut.
För utan skinn ser man nog äcklig ut.
Sån är jag.
Återberättande liksom...
torsdag 30 september 2010
Nålar i axel och skulderblad
som "klickar"
Inte ligger riktigt rätt, sa hon. Kvinnan på sjukgymnastiken.
Log och tryckte nålar i axel, överarm och armbåge.
Det pirrade och stacks lite.
Axeln blev röd som ett hallon, fast lite större.
Fick pensionärsgymnastik jag skulle göra.
Vicka på axlar, svänga lite lätt med armen.
Mitt ena skulderblad klickade inte riktigt in som det skulle.
Hade en liten änglavinge där bak.
Ja liten.
Men ändå.
Första gången jag blivit kallad ängel.
Varm i själen och glad i sinnet.
Så nu flaxar jag så mycket jag kan med armarna.
Kanske lyfter snart.
Om än bara ytterst lite, så ändå. Lättar. Smygflyger. Utomhus.
Inomhus är det lätt. Då tar taket emot. Och kommer inte så högt.
Annat äre på balkongen. Sitter ner och röker. Vickar lite på axlarna och vips...
Plötsligt är jag ovanför vedema skogen och tittar ut över utsikten.
Eller rättare sagt ner på bänken. Bänken. BÄNKEN!
Den där. Bruna, murkna men gjord av ek och oförstörbar.
Som fantasierna.
Sån är jag.
Sagoboksänglalik liksom...
Inte ligger riktigt rätt, sa hon. Kvinnan på sjukgymnastiken.
Log och tryckte nålar i axel, överarm och armbåge.
Det pirrade och stacks lite.
Axeln blev röd som ett hallon, fast lite större.
Fick pensionärsgymnastik jag skulle göra.
Vicka på axlar, svänga lite lätt med armen.
Mitt ena skulderblad klickade inte riktigt in som det skulle.
Hade en liten änglavinge där bak.
Ja liten.
Men ändå.
Första gången jag blivit kallad ängel.
Varm i själen och glad i sinnet.
Så nu flaxar jag så mycket jag kan med armarna.
Kanske lyfter snart.
Om än bara ytterst lite, så ändå. Lättar. Smygflyger. Utomhus.
Inomhus är det lätt. Då tar taket emot. Och kommer inte så högt.
Annat äre på balkongen. Sitter ner och röker. Vickar lite på axlarna och vips...
Plötsligt är jag ovanför vedema skogen och tittar ut över utsikten.
Eller rättare sagt ner på bänken. Bänken. BÄNKEN!
Den där. Bruna, murkna men gjord av ek och oförstörbar.
Som fantasierna.
Sån är jag.
Sagoboksänglalik liksom...
Gick en skogspromenad igår
och upptäckte nya grejer.
Jag har kass kondition...
Jag har ögon som ser långt...
Jag smutsar ner tröjor...
Älskar doften av skog och mossa. Känns så fritt. Och levande på nåt vis.
Med skakiga ben och mätt sinne kom jag då hem.
Tog av mig kläderna och slängde dom i tvättpåsen.
Tog på mig flanellpyjamas, la fram madrass framför teven, två tjocka täcken och gjorde mig en gigantisk kopp the.
Frös och kände mig febrig.
Somnade ifrån filmen och vaknade efter en och en halv timme och skskade.
In och hämta ett täcke till.
Plötsligt upptäckte jag att jag inte kunde röra mig.
Tre tjocka täcken, och jag satt fast.
Svagast i världen.
Bara gilla läget.
Trixade och fick efter ett tag ut ena armen ur täcktyngden.
Pillade på fjärrkontrollen och fick igång dvd spelaren igen.
Såg samma film fyra gånger.
Kan den nu. Typ.
Vaknade i morses och upptäckte att jag inte frös längre.
Däremot var pyjamasen alldeles jätteblöt. Av svett.
Och den misstänkta febern hade flytt sin kos. Förmodligen av ren skräck då fisarna under täcket inte lyckades ta sig ut.
Och täckena vägde inte alls lika mycket idag som i går kväll.
Skumt det där.
Kaffe, cigg och en gratistidning på balkongen gjorde denna dag till en riktigt bra dag.
Vinkande på cyklande mamma med barn i cykelsadel. Överlycklig för hon skulle på dagis.
Sån är jag.
Överlyckligsbar liksom...
Jag har kass kondition...
Jag har ögon som ser långt...
Jag smutsar ner tröjor...
Älskar doften av skog och mossa. Känns så fritt. Och levande på nåt vis.
Med skakiga ben och mätt sinne kom jag då hem.
Tog av mig kläderna och slängde dom i tvättpåsen.
Tog på mig flanellpyjamas, la fram madrass framför teven, två tjocka täcken och gjorde mig en gigantisk kopp the.
Frös och kände mig febrig.
Somnade ifrån filmen och vaknade efter en och en halv timme och skskade.
In och hämta ett täcke till.
Plötsligt upptäckte jag att jag inte kunde röra mig.
Tre tjocka täcken, och jag satt fast.
Svagast i världen.
Bara gilla läget.
Trixade och fick efter ett tag ut ena armen ur täcktyngden.
Pillade på fjärrkontrollen och fick igång dvd spelaren igen.
Såg samma film fyra gånger.
Kan den nu. Typ.
Vaknade i morses och upptäckte att jag inte frös längre.
Däremot var pyjamasen alldeles jätteblöt. Av svett.
Och den misstänkta febern hade flytt sin kos. Förmodligen av ren skräck då fisarna under täcket inte lyckades ta sig ut.
Och täckena vägde inte alls lika mycket idag som i går kväll.
Skumt det där.
Kaffe, cigg och en gratistidning på balkongen gjorde denna dag till en riktigt bra dag.
Vinkande på cyklande mamma med barn i cykelsadel. Överlycklig för hon skulle på dagis.
Sån är jag.
Överlyckligsbar liksom...
tisdag 28 september 2010
Hejja mig och min totalt
skeva axel!
Var på maxi idag och handlade.
Ja jag vet, konkurrenten å allt, men var tvungen att ha snabba kolhydrater.
Förvåningen var stor i butiken då min axel tog emot hyllplan och klädsnurror.
Dessa välte ju såklart.
Tanter med sån där häftiga väskor på hjul kastade sig åt sidorna och män med hockeyklubbspolisonger tittade förundrat.
Är han verkligen så bredaxlad på riktigt? viskades det.
Jag kände mig manlig och större än normalt.
Att jag blödde invärtes och kvävde mina ajajajskrik var ju helt ovesäntligt då jag såg tanternas lystna blickar på min skeva lekamen.
Det var särkilt en tant, låt oss kalla henne Gudrun, som glodde länge. Jättelänge.
Jag böjde mig fram och plockade upp bröd från hyllplanen längst ner, så hon fick en fin blick på min lilla rumpa. Svankade lite extra och letade bröd längst in.
Gudrun riste så löständerna skallrade.
Nu hade jag henne på halster, tänkte jag.
Vände mig om snabbt för att möta hennes blick.
Tjoff. Hon flög in bland tomaterna.
Kommit lite för nära, hade hon. Och när jag vände mig om så där manligt sexigt råkade hennes panna komma lite för när min axel.
Hon flög snyggt får jag säga.
Passade på att ta ett rör ballerina, då kolhydraterna i dom är ruskigt snabba.
Ungefär som jag när jag rusade ur butiken.
Kontentan av detta är att jag inte kommer handla mer på maxi då tanterna där inte kan reda av mig.
Sån är jag.
Maizenalik liksom...
Var på maxi idag och handlade.
Ja jag vet, konkurrenten å allt, men var tvungen att ha snabba kolhydrater.
Förvåningen var stor i butiken då min axel tog emot hyllplan och klädsnurror.
Dessa välte ju såklart.
Tanter med sån där häftiga väskor på hjul kastade sig åt sidorna och män med hockeyklubbspolisonger tittade förundrat.
Är han verkligen så bredaxlad på riktigt? viskades det.
Jag kände mig manlig och större än normalt.
Att jag blödde invärtes och kvävde mina ajajajskrik var ju helt ovesäntligt då jag såg tanternas lystna blickar på min skeva lekamen.
Det var särkilt en tant, låt oss kalla henne Gudrun, som glodde länge. Jättelänge.
Jag böjde mig fram och plockade upp bröd från hyllplanen längst ner, så hon fick en fin blick på min lilla rumpa. Svankade lite extra och letade bröd längst in.
Gudrun riste så löständerna skallrade.
Nu hade jag henne på halster, tänkte jag.
Vände mig om snabbt för att möta hennes blick.
Tjoff. Hon flög in bland tomaterna.
Kommit lite för nära, hade hon. Och när jag vände mig om så där manligt sexigt råkade hennes panna komma lite för när min axel.
Hon flög snyggt får jag säga.
Passade på att ta ett rör ballerina, då kolhydraterna i dom är ruskigt snabba.
Ungefär som jag när jag rusade ur butiken.
Kontentan av detta är att jag inte kommer handla mer på maxi då tanterna där inte kan reda av mig.
Sån är jag.
Maizenalik liksom...
måndag 27 september 2010
Åkerå. Måndag betydde vänta
på ortoped, röntgen, ortoped, rödljus och allt annat.
Nu kom dom fram till att nyckelbenet också hoppat ur led. Nyckelbens luxation på proffspråk.
Hade grad tre av fem.
Så det var väl bra. Väl? Eller?
Doktorn sa att om detta hade upptäckts i samband med akutbesöket då axeln hoppat ur led och benbrotten röntgades hade dom opererat fast det.
Nu hade det ju gått tre veckor.
Jaha? Är det mitt jävla fel att klåpiga, pillerhöga läkare inte kan se klart på röntgenbilder?
Visseligen var axeln ganska knas då jag var inne sist. Och kanske inte så lätt att se, men va fan. Dom jobbar som läkare. Inte som videoflmsuthyrare.
Handlar ju om människor.
Funderar på att söka läkarlinjen och ta jobb på nån akutmottagning.
En vanlig lördag kunde ha gått till nåt sånt här: (vill bra förtydliga att jag kallar mig själv doktor nu. Inte så att jag är schizo på riktigt.)
Tut tut tut (ambulansen kommer in med trafikskada. Typ någon som cyklar in i en stolpe då han/hon väjt för en bil som bröt mot väjningsplikten)
Doktorn: Jaha, vad har hänt här?
Patienten: Vet inte.
Doktorn: Jaha varför vet du inte?
Patienten: Öhhh, minns faktiskt inte. Jag vet att jag väjde för en bil. Har ont i axeln och knät.
Doktorn: Hmmm. Trauma! Sätt på patienten nackkrage och klipp upp hans kläder. Svimmade du?
Patienten: Vet inte.
Doktorn: Vem ringde ambulansen?
Patienten: Vet inte. Du, jag har inte tid med det här. Vi har firmakonferens idag. Jag måste hem och byta kläder.
Doktorn: (till sköterskan) Har han fått smärtlindring?
Sköterskan: Nej.
Doktorn: Ge honom 50 mlgram morfin.
Tre minuter senare...
Doktorn: Du, vi ska röntga dig nu. Skikt och magnet.
Patienten: Ajjjj. Gör skitont i axeln.
Doktorn: Ge honom 50 mlgram till!
Tre minuter senare...
Doktorn: Nu kör vi upp dig på röntgen.
Patienten: Hmmpffff dreggel mmmm rumpa!
Doktorn: Så, låt honom ligga där. Jag kollar honom om ett par timmar. NÄSTA!
Så tror jag det funkar. Och dom tjänar bra dom där doktorerna. Plus att dom får ha vita rockar och vita mjukisträskor på sig, såna utan stålhätta med mjuk sula. Och prata in i små bandspelare. Verka vikiga och gå supersnabbt i korridorerna så rocken fladdrar som stålmannens mantel, fast i vitt.
Sen kallar dom en på återbesök och inkasserar 300 kronor till.
Och jag blir sjukskriven en månad till. Till att börja med.
Fan!
Jag har ju snart inga filmer kvar att titta på.
Sån är jag.
Filmsugen liksom...
Nu kom dom fram till att nyckelbenet också hoppat ur led. Nyckelbens luxation på proffspråk.
Hade grad tre av fem.
Så det var väl bra. Väl? Eller?
Doktorn sa att om detta hade upptäckts i samband med akutbesöket då axeln hoppat ur led och benbrotten röntgades hade dom opererat fast det.
Nu hade det ju gått tre veckor.
Jaha? Är det mitt jävla fel att klåpiga, pillerhöga läkare inte kan se klart på röntgenbilder?
Visseligen var axeln ganska knas då jag var inne sist. Och kanske inte så lätt att se, men va fan. Dom jobbar som läkare. Inte som videoflmsuthyrare.
Handlar ju om människor.
Funderar på att söka läkarlinjen och ta jobb på nån akutmottagning.
En vanlig lördag kunde ha gått till nåt sånt här: (vill bra förtydliga att jag kallar mig själv doktor nu. Inte så att jag är schizo på riktigt.)
Tut tut tut (ambulansen kommer in med trafikskada. Typ någon som cyklar in i en stolpe då han/hon väjt för en bil som bröt mot väjningsplikten)
Doktorn: Jaha, vad har hänt här?
Patienten: Vet inte.
Doktorn: Jaha varför vet du inte?
Patienten: Öhhh, minns faktiskt inte. Jag vet att jag väjde för en bil. Har ont i axeln och knät.
Doktorn: Hmmm. Trauma! Sätt på patienten nackkrage och klipp upp hans kläder. Svimmade du?
Patienten: Vet inte.
Doktorn: Vem ringde ambulansen?
Patienten: Vet inte. Du, jag har inte tid med det här. Vi har firmakonferens idag. Jag måste hem och byta kläder.
Doktorn: (till sköterskan) Har han fått smärtlindring?
Sköterskan: Nej.
Doktorn: Ge honom 50 mlgram morfin.
Tre minuter senare...
Doktorn: Du, vi ska röntga dig nu. Skikt och magnet.
Patienten: Ajjjj. Gör skitont i axeln.
Doktorn: Ge honom 50 mlgram till!
Tre minuter senare...
Doktorn: Nu kör vi upp dig på röntgen.
Patienten: Hmmpffff dreggel mmmm rumpa!
Doktorn: Så, låt honom ligga där. Jag kollar honom om ett par timmar. NÄSTA!
Så tror jag det funkar. Och dom tjänar bra dom där doktorerna. Plus att dom får ha vita rockar och vita mjukisträskor på sig, såna utan stålhätta med mjuk sula. Och prata in i små bandspelare. Verka vikiga och gå supersnabbt i korridorerna så rocken fladdrar som stålmannens mantel, fast i vitt.
Sen kallar dom en på återbesök och inkasserar 300 kronor till.
Och jag blir sjukskriven en månad till. Till att börja med.
Fan!
Jag har ju snart inga filmer kvar att titta på.
Sån är jag.
Filmsugen liksom...
söndag 26 september 2010
Myssöndag!
Vaknade i morses med hysterisk värk i axeln.
Försökte byta bort den på facebook. Utan framgång.
Barnen hade spring i benen, och kom på fenomenala ideen om att åka till badhuset.
Efter lite tänk så förkastades den ideen.
Istället gjordes det varm choklad, breddes mackor, packades ryggsäckar.
I med allt packande i bilen.
Körde till Hovdala slott. För söndagsutflykt.
Väl framme visade det sig att det var skördemarknad.
Således, tusentals människor, hundratals bilar, ett hundratal hundar och stånd med diverse mat som såldes.
Vi slalomade oss igenom människor, hästar, hundar, potatisförsäljare och hittade en plats där vi bredde ut filten. Fram med muggar, varm choklad, mackor, bullar och choclate chips cookies.
Frossa och läska de som gick förbi och tittade förundrat på oss.
Sen bar det av hemåt och flickornas nya påhitt. Hemmaspa.
Badsalt och badbomb i badkar.
Närproducerade hallon inköpta på skördemarknaden tillsammans med vaniljglass. Ätandes i badkaret.
Levande ljus i nersläckt badrum.
Blev lite avundsjuk. Ville med, fast fick inte plats...
Sen bäddades flickorna ner i soffa, bland täcken och kuddar. Men de två största skålarna popcorn och läsk.
Ska det sockerkickas så gör vi det ordentligt.
För såna är vi.
Söndagsälskande liksom...
fredag 24 september 2010
Är det inte härligt
när morgonen börjar bajs?
Minsta flickan var obstinat och kunde inte tänka sig annan frukt än melon eller hallon att ha med sig till fruktstunden i skolan.
Lite jobbigt läge när äpple, päron eller banan finns här och alltid har funkat innan.
Råkade trampa på kattens tass när jag skulle ta på mig skorna.
Vaknade med magknip i natt och fick sitta på toaletten en stund.
Alltså, tre skitsaker på mindre än fem timmar.
Minus plus minus plus minus, vad blir det? Blir det ett minus eller tre? Eller kvittas alla minus klockan nio på morgonen?
Har i så fall tjugo minuter till när det kan bli knas.
Kaffet är inte ens klart.
Inte vädret heller.
Molningt så jag fick vattendroppar på ögonfransarna när jag gick från bilen innan.
Ögonlocken blev så tunga att de var på väg att falla ihop.
Stötte emot sophus och buskar.
Cyklar och dörrar. Och snubblade till lite på trappstegen.
Fick skaka loss lite.
Moshpitta ljudlöst.
Mitt ansikte var fullt av droppar. Såg nog ut som jag gråtit.
Väntar på energikicken jag får då jag gråtit.
Eller kaffet.
Ger fejkad kick.
Men bra som substitut.
Sån är jag.
Fejkad liskom...
Minsta flickan var obstinat och kunde inte tänka sig annan frukt än melon eller hallon att ha med sig till fruktstunden i skolan.
Lite jobbigt läge när äpple, päron eller banan finns här och alltid har funkat innan.
Råkade trampa på kattens tass när jag skulle ta på mig skorna.
Vaknade med magknip i natt och fick sitta på toaletten en stund.
Alltså, tre skitsaker på mindre än fem timmar.
Minus plus minus plus minus, vad blir det? Blir det ett minus eller tre? Eller kvittas alla minus klockan nio på morgonen?
Har i så fall tjugo minuter till när det kan bli knas.
Kaffet är inte ens klart.
Inte vädret heller.
Molningt så jag fick vattendroppar på ögonfransarna när jag gick från bilen innan.
Ögonlocken blev så tunga att de var på väg att falla ihop.
Stötte emot sophus och buskar.
Cyklar och dörrar. Och snubblade till lite på trappstegen.
Fick skaka loss lite.
Moshpitta ljudlöst.
Mitt ansikte var fullt av droppar. Såg nog ut som jag gråtit.
Väntar på energikicken jag får då jag gråtit.
Eller kaffet.
Ger fejkad kick.
Men bra som substitut.
Sån är jag.
Fejkad liskom...
torsdag 23 september 2010
Ålrajt! Då har jag fått hem tevebänken
som ska installeras i sovrummet.
Svart som synden.
Och lång som en Falcon Crest serie.
För er som inte fanns då Falcon Crest gick på tjockteven eller för er som missat det så fanns det en elak tant med i den. Angela Channing. Och en kines betjänt. Och Lorenzo Magrutorna Lamaz.
Har för mig att den handlade om vin. Och maktspel. Och elaka tanter och Lorenzos magrutor.
Men jag kan ha fel.
Var mer intresserad av tjejer än teveprogram på den tiden.
Och fiske.
Med Jens.
Inte fiska ligg.
Inte heller finska pinnar.
Utan fiska riktiga fiskar.
Såna som lever i vattnet. Kissar där, älskar där om nu fiskar älskar. Jo dom älskar maggot. Såna där fluglarver, som man satte fast på kroken för att fånga fisken med.
Inte själva larven utan kroken gjorde ju att fisken fastnade på linan. Eller på kroken som linan var knuten på.
Äh.
Kom av mig.
Ska möblera strax.
Så snart feberkillen fått väck berget av lego som ligger på golvet.
Gissar att det är jag som plockar upp det, då han ju faktiskt är sjuk...
Och jag får bannor sen för att jag blandat legot helt galet.
Men det är det värt.
Feberskäll är skitkul. Allra helst när han feberyrar.
Skäller på febriska och gnäller över att det ligger hallon innanför knäskålarna.
Naturligt flödder. Feber alltså.
Så jädra pepp på att koppla in xbox och dra sladdar.
Fast det värker i axeln.
Men det är det värt.
Guldvärt.
Sån är jag.
Glänsande liksom...
Svart som synden.
Och lång som en Falcon Crest serie.
För er som inte fanns då Falcon Crest gick på tjockteven eller för er som missat det så fanns det en elak tant med i den. Angela Channing. Och en kines betjänt. Och Lorenzo Magrutorna Lamaz.
Har för mig att den handlade om vin. Och maktspel. Och elaka tanter och Lorenzos magrutor.
Men jag kan ha fel.
Var mer intresserad av tjejer än teveprogram på den tiden.
Och fiske.
Med Jens.
Inte fiska ligg.
Inte heller finska pinnar.
Utan fiska riktiga fiskar.
Såna som lever i vattnet. Kissar där, älskar där om nu fiskar älskar. Jo dom älskar maggot. Såna där fluglarver, som man satte fast på kroken för att fånga fisken med.
Inte själva larven utan kroken gjorde ju att fisken fastnade på linan. Eller på kroken som linan var knuten på.
Äh.
Kom av mig.
Ska möblera strax.
Så snart feberkillen fått väck berget av lego som ligger på golvet.
Gissar att det är jag som plockar upp det, då han ju faktiskt är sjuk...
Och jag får bannor sen för att jag blandat legot helt galet.
Men det är det värt.
Feberskäll är skitkul. Allra helst när han feberyrar.
Skäller på febriska och gnäller över att det ligger hallon innanför knäskålarna.
Naturligt flödder. Feber alltså.
Så jädra pepp på att koppla in xbox och dra sladdar.
Fast det värker i axeln.
Men det är det värt.
Guldvärt.
Sån är jag.
Glänsande liksom...
onsdag 22 september 2010
Gud vilken hysterisk
dag.
Har nerverna utanpå kroppen.
Gör dödsont att springa in i saker då.
Hjärnan rycker och skickar ut signaler hela tiden.
Ögon tåras.
I ren frustration gick jag in i sovrummet och flyttade möbler.
Och jättetung tjockteve.
Lyfte så det knakade i axeln och hoppades på att den skulle hoppa rätt igen.
Gjorde den inte.
Fan me.
Positivt i alla fall att det dammsögs under sängarna, så jag slipper vakna av dammråttor i näsan. Eller riktiga råttor då katten inte är så haj på att fånga såna.
Har i och för sig inte haft råttbesök i lägenheten. Vad jag vet. Så kanske är det så i alla fall att han är grym på just råttfångst.
Nu ska det trixas med dvd, datorer och tjockteve. För att få ett rum med rörliga bilder. Till barnen. Och till mig när inte barnen är här och jag inte orkar ligga i soffan och se på film.
Bara kunna somna framför teven, i min säng.
Världen finns bara ett knappklick bort.
Ögonblick däremot, kan förändra världen.
Som min väns.
Deras värld.
Min värld.
Tankarna går dit nu.
Sån är jag.
Tårtänkt liksom...
Har nerverna utanpå kroppen.
Gör dödsont att springa in i saker då.
Hjärnan rycker och skickar ut signaler hela tiden.
Ögon tåras.
I ren frustration gick jag in i sovrummet och flyttade möbler.
Och jättetung tjockteve.
Lyfte så det knakade i axeln och hoppades på att den skulle hoppa rätt igen.
Gjorde den inte.
Fan me.
Positivt i alla fall att det dammsögs under sängarna, så jag slipper vakna av dammråttor i näsan. Eller riktiga råttor då katten inte är så haj på att fånga såna.
Har i och för sig inte haft råttbesök i lägenheten. Vad jag vet. Så kanske är det så i alla fall att han är grym på just råttfångst.
Nu ska det trixas med dvd, datorer och tjockteve. För att få ett rum med rörliga bilder. Till barnen. Och till mig när inte barnen är här och jag inte orkar ligga i soffan och se på film.
Bara kunna somna framför teven, i min säng.
Världen finns bara ett knappklick bort.
Ögonblick däremot, kan förändra världen.
Som min väns.
Deras värld.
Min värld.
Tankarna går dit nu.
Sån är jag.
Tårtänkt liksom...
tisdag 21 september 2010
Denna dag började
fantastiskt.
Fast sonen ligger med feberfrossa under tjockaste täcke i soffan och klagar.
Han är ju trots allt av manligt kön.
Således klagklar från födseln vid förkylning.
Flickorna studsade upp alldeles knasigt pigga.
Kan vara så att de gått i sömnen och druckit oboy.
Kopiösa mängder.
Blev förvånad över hur lätt det gick att få i dom frukost, få på dom kläder, få ner dom till bilen, få in dom i skolsalen.
Sen hade jag ett mycket vuxet och moget samtal med exfrun.
Diskuterade relationer och upptäckte att min lycka faktiskt var hennes lycka med.
Alltså, mår jag bra så mår hon bra för att jag mår bra. Hon mår även bra för att jag mår bra och således får barnen att må bra över min bramåighet.
Win win igen.
Jag förklarade att jag tänkte lika.
Fast med mindre antal ord, då hon är mer verbal än vad jag är.
Fast menar samma.
Jaja.
Känner att jag börjar bli beroende.
Av stjärnskåderi.
Mår kasst när det är molningt.
När armar och teleskop inte räcker till.
Eller stjärnorna är onåbara.
Håller andan då.
Och blir skakig av syrebrist.
Det är kasst.
Sen kan jag bli skakig av för mycket syre. Eller för mycket rörelseenergi.
Eller av för mycket kaffe.
Fast den bra effekten av mitt kaffeintag är att magen kommer igång.
Och som en vän sa till mig: En bra daglig avföring är den bästa huvudkudden.
Fast jag håller inte riktigt med där.
Inge mys att somna med huvudet i bajs.
Sån är jag.
Obajskuddig liksom...
Fast sonen ligger med feberfrossa under tjockaste täcke i soffan och klagar.
Han är ju trots allt av manligt kön.
Således klagklar från födseln vid förkylning.
Flickorna studsade upp alldeles knasigt pigga.
Kan vara så att de gått i sömnen och druckit oboy.
Kopiösa mängder.
Blev förvånad över hur lätt det gick att få i dom frukost, få på dom kläder, få ner dom till bilen, få in dom i skolsalen.
Sen hade jag ett mycket vuxet och moget samtal med exfrun.
Diskuterade relationer och upptäckte att min lycka faktiskt var hennes lycka med.
Alltså, mår jag bra så mår hon bra för att jag mår bra. Hon mår även bra för att jag mår bra och således får barnen att må bra över min bramåighet.
Win win igen.
Jag förklarade att jag tänkte lika.
Fast med mindre antal ord, då hon är mer verbal än vad jag är.
Fast menar samma.
Jaja.
Känner att jag börjar bli beroende.
Av stjärnskåderi.
Mår kasst när det är molningt.
När armar och teleskop inte räcker till.
Eller stjärnorna är onåbara.
Håller andan då.
Och blir skakig av syrebrist.
Det är kasst.
Sen kan jag bli skakig av för mycket syre. Eller för mycket rörelseenergi.
Eller av för mycket kaffe.
Fast den bra effekten av mitt kaffeintag är att magen kommer igång.
Och som en vän sa till mig: En bra daglig avföring är den bästa huvudkudden.
Fast jag håller inte riktigt med där.
Inge mys att somna med huvudet i bajs.
Sån är jag.
Obajskuddig liksom...
måndag 20 september 2010
Oj. En lite mindre bra dag
idag.
Blä 1
Blä 2
Mår illa över att nazister och rasister kommer in i demokratins korridorer.
Tänk om man kunde ha en sån där suddaknapp.
Så man bara kunde sudda bort dom från resultaten.
Visst har människan ett val. Och således bör kunna tycka som den vill.
Men i min värld tillhör inte nazister och rasister demokratin.
Passar liksom inte in att ha en sån människosyn. Eller ska man säga omännisksyn som dom.
Nu blev jag rasist och blockar många människor.
Heil mig.
Får börja klä mig i brunt, med bälte över bröst. Och en liten lustig armbindel på armen.
Roligt det skulle se ut.
Jag med trasig högerarm försöker flaxa och vifta till publiken.
Kommer typ till navelhöjd.
Eller lite lägre.
Kukhöjd.
Passar bra till den äckliga färgen, det äckliga kopplet och den äckliga armbindeln.
Heil kuk.
För så är det.
Eller heil bajs.
Bättre färg. Där.
Bajsbrunt är inte rätt färg.
Men rätt doft, och smak.
För äckelpartierna.
Sån är jag.
Bajspolitisk liksom...
Blä 1
Blä 2
Mår illa över att nazister och rasister kommer in i demokratins korridorer.
Tänk om man kunde ha en sån där suddaknapp.
Så man bara kunde sudda bort dom från resultaten.
Visst har människan ett val. Och således bör kunna tycka som den vill.
Men i min värld tillhör inte nazister och rasister demokratin.
Passar liksom inte in att ha en sån människosyn. Eller ska man säga omännisksyn som dom.
Nu blev jag rasist och blockar många människor.
Heil mig.
Får börja klä mig i brunt, med bälte över bröst. Och en liten lustig armbindel på armen.
Roligt det skulle se ut.
Jag med trasig högerarm försöker flaxa och vifta till publiken.
Kommer typ till navelhöjd.
Eller lite lägre.
Kukhöjd.
Passar bra till den äckliga färgen, det äckliga kopplet och den äckliga armbindeln.
Heil kuk.
För så är det.
Eller heil bajs.
Bättre färg. Där.
Bajsbrunt är inte rätt färg.
Men rätt doft, och smak.
För äckelpartierna.
Sån är jag.
Bajspolitisk liksom...
lördag 18 september 2010
En lördag som denna
hoppas jag kommer stanna kvar länge i mitt minne.
Sov alldeles för lite.
Det är tufft.
Var och tittade på MMA träning.
Det verkade tufft.
Ville hoppa in bland deltagarna och veva loss lite.
Verka tuff.
Men axeln sa nej redan på ditresan.
Svängde tvärt höger, in på en liten väg. Skulle göra lastbilssvängade med bägge händerna på ratten.
Säger bara: Gör inte det.
Visst det är så som dom tydligen lär ut på bilskolor.
Men för det första är det inte tufft.
För det andra så ilar det värk i axeln.
Fast å andra sidan är tufft ganska otufft i min fula och lite småbuckliga silverbil.
Fast å tredje sidan är jag inte alls tuff. I verkligheten.
Men här. Är jag. Jisses.
Tuffare finns knappt.
Jo, fast inte på denna blogg.
Skönt att vara Gud. Kung. President. Och envåldhärskare.
Om än över ett micro imperium.
Men trots allt. Någonstans.
Vill dra någon i håret. På nåt vis.
För att hämnas. Eller för att jag är så kass på att visa ömhet.
Eller så är jag ruskigt bra på att visa det, och vågar dra folk i håret. För att jag gillar det. Eller för att den jag drar i håret gillar det. Eller för tt jag är så dödligt snäll och gör som jag blir tillsagd.
Sån är jag ibland.
Dumsnäll liksom...
Sov alldeles för lite.
Det är tufft.
Var och tittade på MMA träning.
Det verkade tufft.
Ville hoppa in bland deltagarna och veva loss lite.
Verka tuff.
Men axeln sa nej redan på ditresan.
Svängde tvärt höger, in på en liten väg. Skulle göra lastbilssvängade med bägge händerna på ratten.
Säger bara: Gör inte det.
Visst det är så som dom tydligen lär ut på bilskolor.
Men för det första är det inte tufft.
För det andra så ilar det värk i axeln.
Fast å andra sidan är tufft ganska otufft i min fula och lite småbuckliga silverbil.
Fast å tredje sidan är jag inte alls tuff. I verkligheten.
Men här. Är jag. Jisses.
Tuffare finns knappt.
Jo, fast inte på denna blogg.
Skönt att vara Gud. Kung. President. Och envåldhärskare.
Om än över ett micro imperium.
Men trots allt. Någonstans.
Vill dra någon i håret. På nåt vis.
För att hämnas. Eller för att jag är så kass på att visa ömhet.
Eller så är jag ruskigt bra på att visa det, och vågar dra folk i håret. För att jag gillar det. Eller för att den jag drar i håret gillar det. Eller för tt jag är så dödligt snäll och gör som jag blir tillsagd.
Sån är jag ibland.
Dumsnäll liksom...
fredag 17 september 2010
Det är dax för
fredagsbad.
Tvätta av sig veckan som gått.
Eller i mitt fall tillbringats i soffan eller sängen tittandes på alldeles för mycket film.
Finns nån löjlig reklam för telia, om nån man som sett 2000 filmer.
Mes.
Jag såg typ 10, samtidigt.
Synkronsåg.
På dator, platt och tjockteve. Sen såg jag nån på iPhonen.
Fick typ flugögon.
Nej spindelögon.
I pannan och på halsen.
Eller om det var rakfinnar jag fick på halsen.
Och tonårsfinnar i pannan.
Whatever.
Såg mycket film.
Nu helg.
Vilket innebär... Filmtittande.
Tror jag.
Sån är jag.
Siarlik liksom...
Tvätta av sig veckan som gått.
Eller i mitt fall tillbringats i soffan eller sängen tittandes på alldeles för mycket film.
Finns nån löjlig reklam för telia, om nån man som sett 2000 filmer.
Mes.
Jag såg typ 10, samtidigt.
Synkronsåg.
På dator, platt och tjockteve. Sen såg jag nån på iPhonen.
Fick typ flugögon.
Nej spindelögon.
I pannan och på halsen.
Eller om det var rakfinnar jag fick på halsen.
Och tonårsfinnar i pannan.
Whatever.
Såg mycket film.
Nu helg.
Vilket innebär... Filmtittande.
Tror jag.
Sån är jag.
Siarlik liksom...
torsdag 16 september 2010
I går kväll trodde jag
att balkongen skulle slitas av husväggen.
Det blåste en hel del.
Tur jag hade tryggheten, nära.
Idag när jag vaknade, och jag vaknade alldeles underbart, hörde jag först inte regnet.
Fick morna mig en stund.
Sen hörde jag. Jättetydligt.
Önskade att jag var en kantarell då.
Som trivdes i höstrusket.
Regn, blåst och en gul hatt.
Sitta nergrävd bredvid en murken stock. Lyssna på lövens dödskamp i träden.
Bara suga näring med tårna.
Lyxliv.
Skulle vara tvungen att binda fast mig själv så jag inte flög iväg i vindpustarna.
Bäst så. Vara fast. Och bunden.
Idag är annars en sån där dag, då jag helst halvligger i soffan. Kollandes film.
Skulle hämta barn i skolan.
Den minsta for till Hästveda och lekte med en vän.
Mellanflickan ska till kusinen.
Sonen sover hos bästisen.
Ja, och jag lagar mat till mig själv.
Ska laga mycket så de får det till kvällsmat istället.
Eller så lagar jag maten senare. Tillsammans med dom.
När jag hämtat hem flickorna.
Pojken är ju i den åldern nu när vänner betyder allt.
Klart dom gör.
Sån är jag.
Förstående liksom...
Det blåste en hel del.
Tur jag hade tryggheten, nära.
Idag när jag vaknade, och jag vaknade alldeles underbart, hörde jag först inte regnet.
Fick morna mig en stund.
Sen hörde jag. Jättetydligt.
Önskade att jag var en kantarell då.
Som trivdes i höstrusket.
Regn, blåst och en gul hatt.
Sitta nergrävd bredvid en murken stock. Lyssna på lövens dödskamp i träden.
Bara suga näring med tårna.
Lyxliv.
Skulle vara tvungen att binda fast mig själv så jag inte flög iväg i vindpustarna.
Bäst så. Vara fast. Och bunden.
Idag är annars en sån där dag, då jag helst halvligger i soffan. Kollandes film.
Skulle hämta barn i skolan.
Den minsta for till Hästveda och lekte med en vän.
Mellanflickan ska till kusinen.
Sonen sover hos bästisen.
Ja, och jag lagar mat till mig själv.
Ska laga mycket så de får det till kvällsmat istället.
Eller så lagar jag maten senare. Tillsammans med dom.
När jag hämtat hem flickorna.
Pojken är ju i den åldern nu när vänner betyder allt.
Klart dom gör.
Sån är jag.
Förstående liksom...
onsdag 15 september 2010
Sjukt skönt med mitt badkar.
Just känslan av att jag blir genomvarm.
Efter att ha badat lite för länge i lite för varmt vatten.
Nu känner jag hur benen, ja dom där hårda jag har inuti kroppen, är varma.
Och värmer utåt.
Huden är ju lite kall.
Blöt hud kontra luften.
Och varma ben.
Och vetskapen om vad som komma skall värmer hjärnan.
Var hos Kristian i två dagar.
Försökte skapa musik.
Med Mac dator.
Kollade massa film.
Varvade ner. Mådde bra. Blir så i Kristianland.
Glömde bort min onda axel och skulle slå väck en geting som valde att landa på min vänstra hand.
Satt på huk ett tag sen, med tårar i ögonen och blixtrar i axeln.
Vaknade på morgonen och mirakulöst nog kunde jag lyfta armen lite mer uppåt.
Kristianland.
The land of possibilities.
The land in the middle of nowhere.
My kind of land.
Sån är jag.
Flerspråkig liksom...
Efter att ha badat lite för länge i lite för varmt vatten.
Nu känner jag hur benen, ja dom där hårda jag har inuti kroppen, är varma.
Och värmer utåt.
Huden är ju lite kall.
Blöt hud kontra luften.
Och varma ben.
Och vetskapen om vad som komma skall värmer hjärnan.
Var hos Kristian i två dagar.
Försökte skapa musik.
Med Mac dator.
Kollade massa film.
Varvade ner. Mådde bra. Blir så i Kristianland.
Glömde bort min onda axel och skulle slå väck en geting som valde att landa på min vänstra hand.
Satt på huk ett tag sen, med tårar i ögonen och blixtrar i axeln.
Vaknade på morgonen och mirakulöst nog kunde jag lyfta armen lite mer uppåt.
Kristianland.
The land of possibilities.
The land in the middle of nowhere.
My kind of land.
Sån är jag.
Flerspråkig liksom...
måndag 13 september 2010
En måndag helt olik
alla andra.
Igår skulle jag och min vän softa, titta på en film och ha mansbonding.
Det började fantastiskt bra.
Gick och la flickorna i sängen. Sa till en gång om att dom skulle lugna sig och vara lite tysta, då det för det första bor en liten tvååring vägg i vägg med deras sovrum.
Denna tvååring är i den fasen då hon inte vill sova i sin egen säng, utan har lärt sig att mamma och pappas säng är den trygga. Där man kan sova. Väljer att skrika och gråta till mamman och pappan ger upp och lägger henne i sin säng. Jobbig tid det där.
För det andra så om dom inte lugnar sig och är tysta kommer dom inte (mina flickor alltså) att somna, utan vaknar dagen efter alldeles för sent och morgonen blir stressig. Således helknas.
Jag och min vän tog fram whiskeyglasen och laddade dvd'n med "Man on fire"
Tittade på filmen sisådär tre minuter.
Fick för andra gången gå in och be flickorna lugna ner sig.
Kan tilläggas att varje gång jag reser mig ur soffan gör det lite ont i axeln. (blä)
Tillbaka i soffan hittade jag det perfekta läget. Halvliggande på sidan, med den onda armen lite så där snett vilande på höften. Sippade på whiskeyn och fann filmen kalasbra.
Fick efter en kvart gå in till flickorna igen. Nu lite småirriterad, och flytta dom från min säng till varsin bädd i våningssängen. Förklarade att de faktiskt på riktigt var tvugna att vara tysta. Både för grannflickans, deras egen och för min och Jonas (ja min vän) skull.
Halvlade mig i soffan igen.
Plötsligt blev det tyst i sovrummet.
Och jag kunde höra vad dom sa, inta bara läsa vad som skedde i filmen.
Jag somnade.
Vaknade vid halv sex i morses av att både dvd'n, teven och lamporna var släckta.
Jonas var försvunnen.
Skum känsla.
Att å ena sekunden legat intresserad och nyfiken på hur filmen skulle sluta, för att i nästa stund vakna av en värkande axel och hela lägenheten tom och tyst och alldeles mörk.
Gäller att inte spilla tid nu, kom jag på.
Samla ihop smutstvätt, ner i tvättstugan. Mata maskiner med tvätt och myntbox med femmor. Upp och brygga kaffe. Skaka lite på sovande flickebarn i våningssäng. Trixa nesquicks och havrefras. Rosta mackor och skiva tomat. Hejja på flickor som borstar tänder och hår. Packa gympapåse och hushållspapper till blöta cykelsadlar. Mata en enögd katt. Hetsdricka en mugg kaffe. Skylla bajslukten på den enögde katten när jag kommer ut från toan och den största flickan rynkar på näsan. Sen highfiva med den minsta flickan över att vi lyckades lura den största flickan. Fast det var hon som lurade oss då hon låtsades gå på mitt lur. Hej hej och iväg på cyklar till skolan, i regn. Hej dåa och pussa och krama och sen se dom försvinna in i skolan och skratta med sina vänner. Hjärtat mjuknar och jag saknar dom redan.
Ska nog iväg på sjukgymnastik idag.
Sträcka ut axel och vråla manligt åt smärta.
Eller så blir det tvärtom.
Att jag vrålar åt axeln och sträcker en benhinna.
Eller så benar jag ut vrålet och axlar bördan.
Det visar sig under dagen.
Då jag är vaken.
För sån är jag.
Ovampyrisk liksom...
Igår skulle jag och min vän softa, titta på en film och ha mansbonding.
Det började fantastiskt bra.
Gick och la flickorna i sängen. Sa till en gång om att dom skulle lugna sig och vara lite tysta, då det för det första bor en liten tvååring vägg i vägg med deras sovrum.
Denna tvååring är i den fasen då hon inte vill sova i sin egen säng, utan har lärt sig att mamma och pappas säng är den trygga. Där man kan sova. Väljer att skrika och gråta till mamman och pappan ger upp och lägger henne i sin säng. Jobbig tid det där.
För det andra så om dom inte lugnar sig och är tysta kommer dom inte (mina flickor alltså) att somna, utan vaknar dagen efter alldeles för sent och morgonen blir stressig. Således helknas.
Jag och min vän tog fram whiskeyglasen och laddade dvd'n med "Man on fire"
Tittade på filmen sisådär tre minuter.
Fick för andra gången gå in och be flickorna lugna ner sig.
Kan tilläggas att varje gång jag reser mig ur soffan gör det lite ont i axeln. (blä)
Tillbaka i soffan hittade jag det perfekta läget. Halvliggande på sidan, med den onda armen lite så där snett vilande på höften. Sippade på whiskeyn och fann filmen kalasbra.
Fick efter en kvart gå in till flickorna igen. Nu lite småirriterad, och flytta dom från min säng till varsin bädd i våningssängen. Förklarade att de faktiskt på riktigt var tvugna att vara tysta. Både för grannflickans, deras egen och för min och Jonas (ja min vän) skull.
Halvlade mig i soffan igen.
Plötsligt blev det tyst i sovrummet.
Och jag kunde höra vad dom sa, inta bara läsa vad som skedde i filmen.
Jag somnade.
Vaknade vid halv sex i morses av att både dvd'n, teven och lamporna var släckta.
Jonas var försvunnen.
Skum känsla.
Att å ena sekunden legat intresserad och nyfiken på hur filmen skulle sluta, för att i nästa stund vakna av en värkande axel och hela lägenheten tom och tyst och alldeles mörk.
Gäller att inte spilla tid nu, kom jag på.
Samla ihop smutstvätt, ner i tvättstugan. Mata maskiner med tvätt och myntbox med femmor. Upp och brygga kaffe. Skaka lite på sovande flickebarn i våningssäng. Trixa nesquicks och havrefras. Rosta mackor och skiva tomat. Hejja på flickor som borstar tänder och hår. Packa gympapåse och hushållspapper till blöta cykelsadlar. Mata en enögd katt. Hetsdricka en mugg kaffe. Skylla bajslukten på den enögde katten när jag kommer ut från toan och den största flickan rynkar på näsan. Sen highfiva med den minsta flickan över att vi lyckades lura den största flickan. Fast det var hon som lurade oss då hon låtsades gå på mitt lur. Hej hej och iväg på cyklar till skolan, i regn. Hej dåa och pussa och krama och sen se dom försvinna in i skolan och skratta med sina vänner. Hjärtat mjuknar och jag saknar dom redan.
Ska nog iväg på sjukgymnastik idag.
Sträcka ut axel och vråla manligt åt smärta.
Eller så blir det tvärtom.
Att jag vrålar åt axeln och sträcker en benhinna.
Eller så benar jag ut vrålet och axlar bördan.
Det visar sig under dagen.
Då jag är vaken.
För sån är jag.
Ovampyrisk liksom...
söndag 12 september 2010
Trodde att dagen idag
lätt skulle bli den bästa dagen.
Började bra.
Vaknade med ett leende på läpparna.
Och verkade faktiskt sovit en del i natt.
Fick bra sms på telefonen.
Log lite.
Dog lite.
Sen vände det.
Det blev svart på himlen.
Och i hjärtat.
Och leendet kastade jag ut från balkongen och såg till att sikta så det landade i spåret där bildäcken träffar.
Drack upp en flaska vodka.
Kräkte på prick på fotgängarna som gick under balkongen.
Träffade rätt flertalet gånger.
Tillslut hade jag turen att en av de nerkräkta promenerarna sprang upp för trappan och slog mig fantastiskt hårt på axeln. Den aviga.
Jag kräkte igen. Denna gång av smärta.
Och snyggare än innan.
Vann liksom.
Hann inte filma det innan jag svimmade.
Men jag garanterar att det var den snyggaste spyan på länge.
Nyktrade till och kom på att det inte alls var vodka i flaskan.
Mer gult.
Inte whiskey heller. Och inte urin.
Således apelsinjuice.
Och jag kräkte inte alls.
Fick inte ens stryk.
Överdrev lite.
Men det är svart i sinne och i himmel.
Sån är jag.
Ofärgglad liksom...
Började bra.
Vaknade med ett leende på läpparna.
Och verkade faktiskt sovit en del i natt.
Fick bra sms på telefonen.
Log lite.
Dog lite.
Sen vände det.
Det blev svart på himlen.
Och i hjärtat.
Och leendet kastade jag ut från balkongen och såg till att sikta så det landade i spåret där bildäcken träffar.
Drack upp en flaska vodka.
Kräkte på prick på fotgängarna som gick under balkongen.
Träffade rätt flertalet gånger.
Tillslut hade jag turen att en av de nerkräkta promenerarna sprang upp för trappan och slog mig fantastiskt hårt på axeln. Den aviga.
Jag kräkte igen. Denna gång av smärta.
Och snyggare än innan.
Vann liksom.
Hann inte filma det innan jag svimmade.
Men jag garanterar att det var den snyggaste spyan på länge.
Nyktrade till och kom på att det inte alls var vodka i flaskan.
Mer gult.
Inte whiskey heller. Och inte urin.
Således apelsinjuice.
Och jag kräkte inte alls.
Fick inte ens stryk.
Överdrev lite.
Men det är svart i sinne och i himmel.
Sån är jag.
Ofärgglad liksom...
fredag 10 september 2010
Inatt fick jag för mig
att jag blev slängd i havet...
Minns du?
Det var så det började.
Jag flöt omkring där i flera år.
Min kropp täcktes av sjöstjärnor och små blå maneter.
Jag minns.
Som om det var igår.
Nej som det var nyss. Alldeles nyss.
När jag till slut nådde land, visste jag inte på vilken kontinent jag befann mig.
Konstigt det där med minnet.
Och tre prickar.
Minnen kan vara askassa. Som dom man trängt undan, och faktiskt nästan glömt.
Sen är det dom där minnena som gör sig påminda hela tiden.
Och sen är det du.
Dom bästa minnena man minns jämt. Hela tiden.
Som morfars lukt.
Som barnens små steg.
Som mamma.
Som den hysteriska färgexplosionen då vinter blir vår.
Som orden som kommer när man behöver dom mest.
Som igår.
Sån är jag.
Minnesbanklik liksom...
Minns du?
Det var så det började.
Jag flöt omkring där i flera år.
Min kropp täcktes av sjöstjärnor och små blå maneter.
Jag minns.
Som om det var igår.
Nej som det var nyss. Alldeles nyss.
När jag till slut nådde land, visste jag inte på vilken kontinent jag befann mig.
Konstigt det där med minnet.
Och tre prickar.
Minnen kan vara askassa. Som dom man trängt undan, och faktiskt nästan glömt.
Sen är det dom där minnena som gör sig påminda hela tiden.
Och sen är det du.
Dom bästa minnena man minns jämt. Hela tiden.
Som morfars lukt.
Som barnens små steg.
Som mamma.
Som den hysteriska färgexplosionen då vinter blir vår.
Som orden som kommer när man behöver dom mest.
Som igår.
Sån är jag.
Minnesbanklik liksom...
torsdag 9 september 2010
Dom där orden
som kom precis när jag behövde dom!
Och de vänner som står upp för en, när man är liten och ganska ovetande. Men ändå känner att man gör rätt.
Och barnen.
Och mamma.
Och bakfylleskita.
Bara bästa sakerna.
Euforisk nu. I själen. Och pepp utav satan.
Vill måla om hela lägenheten alldeles nattblå.
Och måla orions bälte i självlysande färg.
Och sjunga knasiga kärlekssånger.
Dricka screwdrivers och singelmaltwhiskey.
Dansa utan att jag funderar på fulheten i mina osvängiga moves.
Göra musik som får kultureliten att ställa sig på knä och svälja mina melodier.
Och njuter av det. Kultureliten alltså.
Jag njöt redan innan jag skrev första bokstaven.
Innan var jag lite off.
Nu helpå!
Fest någon?
Vi dricker oss vackra och mjuka i ryggen.
Blödiga i själen.
Gråter oss pigga och sover oss obakis.
Sjunger stämsång på kärlekska.
Och rimmar anständigt oanstädigt.
Folk som inte förstår stirrar och pillar på varandras ögon för att komma ihåg att blinka.
Avundsjuka.
Sån är jag.
Avundsbar liksom...
Och de vänner som står upp för en, när man är liten och ganska ovetande. Men ändå känner att man gör rätt.
Och barnen.
Och mamma.
Och bakfylleskita.
Bara bästa sakerna.
Euforisk nu. I själen. Och pepp utav satan.
Vill måla om hela lägenheten alldeles nattblå.
Och måla orions bälte i självlysande färg.
Och sjunga knasiga kärlekssånger.
Dricka screwdrivers och singelmaltwhiskey.
Dansa utan att jag funderar på fulheten i mina osvängiga moves.
Göra musik som får kultureliten att ställa sig på knä och svälja mina melodier.
Och njuter av det. Kultureliten alltså.
Jag njöt redan innan jag skrev första bokstaven.
Innan var jag lite off.
Nu helpå!
Fest någon?
Vi dricker oss vackra och mjuka i ryggen.
Blödiga i själen.
Gråter oss pigga och sover oss obakis.
Sjunger stämsång på kärlekska.
Och rimmar anständigt oanstädigt.
Folk som inte förstår stirrar och pillar på varandras ögon för att komma ihåg att blinka.
Avundsjuka.
Sån är jag.
Avundsbar liksom...
Fränt det där med att
somna på soffan.
Den är lite för kort att sova i.
Eller så är det jag som är lite för lång.
Har inte tänkt i dom banorna innan.
Soffbanorna alltså.
Eller banor utanför mitt perspektiv överhuvudtaget.
Min toalett måste ju älska att bo här i denna lägenhet.
Med tre barn som sover här titt som tätt så används den flitigt.
Toan måste ju känna att den gör ett bra jobb och att den uppskattas.
Samma sak med badkaret.
Har sett badkar som stått i stort sett oanvända i flera år.
Stackars.
Okej. Saker som används maximalt i min lägenhet är:
Kylen, kaffebryggaren, datorn, teven, badkar, toastol, soffa, säng, diskbänken.
Saker jag har men inte behöver längre:
Skrivaren/scannern, min favoritbas liggandes i sitt hardcase, dammråttorna, högen med räkningar.
Skönt när man rensat ut sin lilla ångest för det materialistiska.
Det luktar kaffe i hela lägenheten.
En av de bästa favoritdofter som finns på morgonen.
Så det så.
Nu ska jag tvaga bort döda hudceller i ett lite för varmt bad.
Sån är jag.
Självspäkande liksom...
Den är lite för kort att sova i.
Eller så är det jag som är lite för lång.
Har inte tänkt i dom banorna innan.
Soffbanorna alltså.
Eller banor utanför mitt perspektiv överhuvudtaget.
Min toalett måste ju älska att bo här i denna lägenhet.
Med tre barn som sover här titt som tätt så används den flitigt.
Toan måste ju känna att den gör ett bra jobb och att den uppskattas.
Samma sak med badkaret.
Har sett badkar som stått i stort sett oanvända i flera år.
Stackars.
Okej. Saker som används maximalt i min lägenhet är:
Kylen, kaffebryggaren, datorn, teven, badkar, toastol, soffa, säng, diskbänken.
Saker jag har men inte behöver längre:
Skrivaren/scannern, min favoritbas liggandes i sitt hardcase, dammråttorna, högen med räkningar.
Skönt när man rensat ut sin lilla ångest för det materialistiska.
Det luktar kaffe i hela lägenheten.
En av de bästa favoritdofter som finns på morgonen.
Så det så.
Nu ska jag tvaga bort döda hudceller i ett lite för varmt bad.
Sån är jag.
Självspäkande liksom...
onsdag 8 september 2010
Ambidextriös är något
jag är alldeles för sällan.
Jo när jag är med henne.
Eller när jag drömmer.
Fast å andra sidan är det en dröm att vara med henne.
Win win på nåt vis.
Vet inte riktigt hur öppen jag kan vara här.
Jag menar, några känner ju faktiskt mig.
Och om jag skulle börja berätta saker som några, många inte kan hantera.
Eller acceptera.
Då blir det knas.
Hade velat berätta om den perfekta ölbakisskiten, som lämnar röven som en korv. Men när den träffar vattnet i toaletten så löses den upp direkt.
Och doften. På den perfekta ölbakisskiten.
Sånt kan tolkas fel.
Eller tipset jag fick om att sitta naken på golvet och fisa. Grannarna under blir tydligen förvånade.
Och nu när jag har fått grannar under blir jag ju sugen på att förvåna dom.
Eller VM i ollning.
www.ollning.com (tysnadsplikt så avslöjar inget)
Är duktig på sånt.
Och på att drömma om framtiden.
Sån är jag.
Hoppfull liksom...
Jo när jag är med henne.
Eller när jag drömmer.
Fast å andra sidan är det en dröm att vara med henne.
Win win på nåt vis.
Vet inte riktigt hur öppen jag kan vara här.
Jag menar, några känner ju faktiskt mig.
Och om jag skulle börja berätta saker som några, många inte kan hantera.
Eller acceptera.
Då blir det knas.
Hade velat berätta om den perfekta ölbakisskiten, som lämnar röven som en korv. Men när den träffar vattnet i toaletten så löses den upp direkt.
Och doften. På den perfekta ölbakisskiten.
Sånt kan tolkas fel.
Eller tipset jag fick om att sitta naken på golvet och fisa. Grannarna under blir tydligen förvånade.
Och nu när jag har fått grannar under blir jag ju sugen på att förvåna dom.
Eller VM i ollning.
www.ollning.com (tysnadsplikt så avslöjar inget)
Är duktig på sånt.
Och på att drömma om framtiden.
Sån är jag.
Hoppfull liksom...
Extremt högerhänt
är jag.
Har jag insett nu i alla fall.
Sjukt svårt att borsta tänderna med tandborsten i vänsterhanden.
Blir mer att jag håller i tandborsten och skakar på huvudet.
Rakningen ska jag inte ens ta upp.
Ja jag rakar mig med hyvel.
Och blöder lätt från haka och kinder. Tydligen...
Torka sig efter toabesök är ett projekt för sig. Tur att jag har duschen nära till hands.
Fast ganska fränt. Tanken på onani. Eller fasan kanske man ska säga.
Själv är bäste dräng my ass...
Kaffe...
Åh denna gudadryck.
Suget är enormt. Har inte gjort det än.
Kaffet alltså.
Men vetskapen om att jag strax ska göra det gör mig pepp.
Och sätta mig på balkongen och titta lidande på de döende träden.
Nästan som i en Ivar Lo bok.
Han blandade alltid liv och död i samma kapitel.
I boken bara en mor födde en kvinna barn samtidig som drängen sparkade på en katt så dennes ofödda killingar dog.
Grymt. Men fanns en baktanke. Med död kontra liv.
Ivar Lo dog.
Och marken han begravdes i sög i sig näringsämnen från hans multnande kropp och gav liv till växter som en mus åt utav. Vilken senare fångades av en katt, som fick killingar vilken en gudasöt liten parvel fick som husdjur senare.
Parveln växte upp och hittade botemedel mot cancer och extrem högerhänthet.
Bästa parvel.
Nu, precis nu måste jag ha kaffe.
Sån är jag.
Koffeinistisk liksom...
Har jag insett nu i alla fall.
Sjukt svårt att borsta tänderna med tandborsten i vänsterhanden.
Blir mer att jag håller i tandborsten och skakar på huvudet.
Rakningen ska jag inte ens ta upp.
Ja jag rakar mig med hyvel.
Och blöder lätt från haka och kinder. Tydligen...
Torka sig efter toabesök är ett projekt för sig. Tur att jag har duschen nära till hands.
Fast ganska fränt. Tanken på onani. Eller fasan kanske man ska säga.
Själv är bäste dräng my ass...
Kaffe...
Åh denna gudadryck.
Suget är enormt. Har inte gjort det än.
Kaffet alltså.
Men vetskapen om att jag strax ska göra det gör mig pepp.
Och sätta mig på balkongen och titta lidande på de döende träden.
Nästan som i en Ivar Lo bok.
Han blandade alltid liv och död i samma kapitel.
I boken bara en mor födde en kvinna barn samtidig som drängen sparkade på en katt så dennes ofödda killingar dog.
Grymt. Men fanns en baktanke. Med död kontra liv.
Ivar Lo dog.
Och marken han begravdes i sög i sig näringsämnen från hans multnande kropp och gav liv till växter som en mus åt utav. Vilken senare fångades av en katt, som fick killingar vilken en gudasöt liten parvel fick som husdjur senare.
Parveln växte upp och hittade botemedel mot cancer och extrem högerhänthet.
Bästa parvel.
Nu, precis nu måste jag ha kaffe.
Sån är jag.
Koffeinistisk liksom...
tisdag 7 september 2010
Hur många filmer
kan jag titta på utan att bli skadad?
Videovåld fanns när jag var ung.
Idag är det ingen som pratar om videovåld över huvud taget.
Kan det bero på att det inte finns så många videos kvar?
Som man kan ha våld med?
Ingen som spöar upp en video på parkeringen, eller i bussen, eller i kön till baren.
Inte heller några videos som går i gäng och rånar folk.
Eller hänger i rektangulära klungor på stan.
Undrar var alla tog vägen?
Jag vet att jag har en kartong videos i källaren.
Fast det får man väl?
Eller räknas det som olovligt bortförande? Övergrepp? Kidnappning?
Gör det det, så skojjade jag bara om att jag har en kartong i källaren.
Känns som höst ute.
Kallt, blåsigt, grått och alla träd bara dör.
Släpper sina löv.
Orkar inte hålla kvar dom längre.
Tycker synd om träden.
Gett så mycket liv, så intensivt.
Så kommer hösten och bara snor.
Dödar.
Så står träden där, nakna och ensamma i fem, sex månader och fryser.
Och vinden, den iskalla slinker lätt igenom de tomma trädkronorna och gör själen alldeles kall.
Man längtar efter värmen redan nu.
Och efter dig.
Du är mitt element. Min handvärmare. Min pacemaker som låter hjärtat slå rätt.
Sån är jag.
Orionberoende liksom...
Videovåld fanns när jag var ung.
Idag är det ingen som pratar om videovåld över huvud taget.
Kan det bero på att det inte finns så många videos kvar?
Som man kan ha våld med?
Ingen som spöar upp en video på parkeringen, eller i bussen, eller i kön till baren.
Inte heller några videos som går i gäng och rånar folk.
Eller hänger i rektangulära klungor på stan.
Undrar var alla tog vägen?
Jag vet att jag har en kartong videos i källaren.
Fast det får man väl?
Eller räknas det som olovligt bortförande? Övergrepp? Kidnappning?
Gör det det, så skojjade jag bara om att jag har en kartong i källaren.
Känns som höst ute.
Kallt, blåsigt, grått och alla träd bara dör.
Släpper sina löv.
Orkar inte hålla kvar dom längre.
Tycker synd om träden.
Gett så mycket liv, så intensivt.
Så kommer hösten och bara snor.
Dödar.
Så står träden där, nakna och ensamma i fem, sex månader och fryser.
Och vinden, den iskalla slinker lätt igenom de tomma trädkronorna och gör själen alldeles kall.
Man längtar efter värmen redan nu.
Och efter dig.
Du är mitt element. Min handvärmare. Min pacemaker som låter hjärtat slå rätt.
Sån är jag.
Orionberoende liksom...
måndag 6 september 2010
Så hysteriskt kul
att cykla.
Ja på riktigt.
Någonting som är ännu lite roligare är att väja för bilar som kör ut mitt framför min cykel, med mig på.
På cykelöverfart.
Jag cyklade nästan med övercyklingshastighet.
Skulle hem och byta om till lite mer festaktiga kläder.
Hade lagerkonferens i lördags.
Upp och hoppa. Lyssna på chefer om framtiden.
Hej och iväg till fotbollsmatchen mellan lagret och kontoret. Vilken vi (lagret) vann med 4-4.
Hej och iväg för att ta på byxor med pressveck, skjorta och en slips eller två.
Bråttom, bråttom. Skulle ju hem till David för att inmundiga alkoholhaltiga drycker och bli lagom mjuka i ryggen.
Planerar, längtar, älskar och cyklar.
Då kommer den blåa bilen.
Oj!
Jag svängde höger.
Och försökte knäcka en cykelledsskyltstång med axeln.
Gick sådär...
Så medans mina arbetskollegor dansade, åt, skrattade, smyghånglade och hade jobbets bästa lagerkonferens någonsin, låg jag på en brits med halskrage och nål i armen.
Men jag fick i och för sig lite morfin innan dom drog axeln i led igen.
Nåt ben i axeln är av och min axel har en kula av ben som står rätt upp. Som en golfboll.
Sjukskriven en månad.
Sjukgymnastik börjar nästa vecka.
Och jag som är extremt högerhänt upptäckte idag att det är riktigt svårt att torka sig med vänstran. Ja klart jag har papper i handen också.
Annars hade det varit lite äckligt.
Men kaffe kan jag göra.
Men inte diska.
Men det kunde Orion <3
Jag tittade på.
Sån är jag.
Tittlycklig liksom...
Ja på riktigt.
Någonting som är ännu lite roligare är att väja för bilar som kör ut mitt framför min cykel, med mig på.
På cykelöverfart.
Jag cyklade nästan med övercyklingshastighet.
Skulle hem och byta om till lite mer festaktiga kläder.
Hade lagerkonferens i lördags.
Upp och hoppa. Lyssna på chefer om framtiden.
Hej och iväg till fotbollsmatchen mellan lagret och kontoret. Vilken vi (lagret) vann med 4-4.
Hej och iväg för att ta på byxor med pressveck, skjorta och en slips eller två.
Bråttom, bråttom. Skulle ju hem till David för att inmundiga alkoholhaltiga drycker och bli lagom mjuka i ryggen.
Planerar, längtar, älskar och cyklar.
Då kommer den blåa bilen.
Oj!
Jag svängde höger.
Och försökte knäcka en cykelledsskyltstång med axeln.
Gick sådär...
Så medans mina arbetskollegor dansade, åt, skrattade, smyghånglade och hade jobbets bästa lagerkonferens någonsin, låg jag på en brits med halskrage och nål i armen.
Men jag fick i och för sig lite morfin innan dom drog axeln i led igen.
Nåt ben i axeln är av och min axel har en kula av ben som står rätt upp. Som en golfboll.
Sjukskriven en månad.
Sjukgymnastik börjar nästa vecka.
Och jag som är extremt högerhänt upptäckte idag att det är riktigt svårt att torka sig med vänstran. Ja klart jag har papper i handen också.
Annars hade det varit lite äckligt.
Men kaffe kan jag göra.
Men inte diska.
Men det kunde Orion <3
Jag tittade på.
Sån är jag.
Tittlycklig liksom...
lördag 4 september 2010
torsdag 2 september 2010
Åkerå. Bra versus bajs.
Bra: Mina grannar.
Som väljer att gå tillbaka med sverigedemokraternas lustiga (läs bajs) valsedlar och reklam.
I morgon ska dom lämna tillbaka detta till SD's valstuga.
Jag passade på att kissa på detta, när jag var på toa.
Inte på grannarna eller deras manifestation.
Utan på reklamen.
Från SD.
Nu ska jag vara lite äcklig.
I någras ögon.
Kommer ni ihåg lukterna?
Dom där intima.
Känslosamma.
Minnesvärda.
När man tar av sig boxershortsen, och sätter sig och kissar.
Ja jag sitter ner.
Kalla mig kärring. Men jag trivs bäst då.
Hursomhelt.
Lukter.
Minnen.
Av intima möten.
ja det behöver inte vara boxers.
Men i mitt fall har jag det.
Inte haft trosor på mig.
Än.
Skulle jag ha trosor hade jag valt the grannymodel.
Dom där breda bekväma.
Har inte förstått susningen med att ha ett snöre i rumpan.
Men å andra sidan är jag gammal.
Jätte.
Sån är jag
Svårsutten liksom
Som väljer att gå tillbaka med sverigedemokraternas lustiga (läs bajs) valsedlar och reklam.
I morgon ska dom lämna tillbaka detta till SD's valstuga.
Jag passade på att kissa på detta, när jag var på toa.
Inte på grannarna eller deras manifestation.
Utan på reklamen.
Från SD.
Nu ska jag vara lite äcklig.
I någras ögon.
Kommer ni ihåg lukterna?
Dom där intima.
Känslosamma.
Minnesvärda.
När man tar av sig boxershortsen, och sätter sig och kissar.
Ja jag sitter ner.
Kalla mig kärring. Men jag trivs bäst då.
Hursomhelt.
Lukter.
Minnen.
Av intima möten.
ja det behöver inte vara boxers.
Men i mitt fall har jag det.
Inte haft trosor på mig.
Än.
Skulle jag ha trosor hade jag valt the grannymodel.
Dom där breda bekväma.
Har inte förstått susningen med att ha ett snöre i rumpan.
Men å andra sidan är jag gammal.
Jätte.
Sån är jag
Svårsutten liksom
Det här med snus är en vetenskap.
En gång snusade jag ett snus som jag mig elefantläpp.
Inte så att den blev grå och stor med en snabel.
Utan alldeles skrynklig på insidan.
Som när man äter popcorn.
Saltet gör att huden drar ihop sig. I munnen alltså.
Kallas det hud?
Det där köttiga, röda som är på insidan av munnen.
Åkerå, jag kallar den för hud.
Hur som helst.
Gjorde ont.
I läppen.
Stakt snus.
Eller svag läpp.
Jag har kyssts en gång.
Jättelänge.
Fick inte ont i läppen.
En gång hade jag oralsex.
Jättelänge.
Fick lite ont i tungan.
Undertill.
I strängen.
Snusar inte där.
Kanske bör börja med det.
För att härda tungan.
Kanske blir rapp och fräck i munnen då med.
Och kan bita tillbaka verbalt direkt.
Och inte som nu.
När jag kommer på typ tre sekunder för sent.
Dräpar kommentaren.
Och således fölorar igen.
Och igen.
Någongång ska jag helgardera allt!
Betala dyrt, för att vinna lite.
Fast det är ju vinsten som räknas, tydligen.
Säger dom. Som kan.
Vinster.
För jag har inte koll alls.
På tabeller.
Eller sport.
Jag har koll på mitt hjärta.
Måste ha det.
Annars hoppar det ur kroppen på mig.
Sån är jag.
Hållik liksom...
Inte så att den blev grå och stor med en snabel.
Utan alldeles skrynklig på insidan.
Som när man äter popcorn.
Saltet gör att huden drar ihop sig. I munnen alltså.
Kallas det hud?
Det där köttiga, röda som är på insidan av munnen.
Åkerå, jag kallar den för hud.
Hur som helst.
Gjorde ont.
I läppen.
Stakt snus.
Eller svag läpp.
Jag har kyssts en gång.
Jättelänge.
Fick inte ont i läppen.
En gång hade jag oralsex.
Jättelänge.
Fick lite ont i tungan.
Undertill.
I strängen.
Snusar inte där.
Kanske bör börja med det.
För att härda tungan.
Kanske blir rapp och fräck i munnen då med.
Och kan bita tillbaka verbalt direkt.
Och inte som nu.
När jag kommer på typ tre sekunder för sent.
Dräpar kommentaren.
Och således fölorar igen.
Och igen.
Någongång ska jag helgardera allt!
Betala dyrt, för att vinna lite.
Fast det är ju vinsten som räknas, tydligen.
Säger dom. Som kan.
Vinster.
För jag har inte koll alls.
På tabeller.
Eller sport.
Jag har koll på mitt hjärta.
Måste ha det.
Annars hoppar det ur kroppen på mig.
Sån är jag.
Hållik liksom...
En gång valde jag att
cykla i nerförsbacke.
I Huskvarna.
I en jättebacke.
Plötsligt började styret att vobbla.
Och nästan slet styret ur händerna på mig.
Kändes surrealistiskt.
Men samtidigt jättefränt.
Jag var rädd. Rädd. RÄDD!!!
Och fick gåshud.
Och bröstvårtorna styvnade.
Pungen krympte.
Som inför ett slagsmål.
Adrenalinet åkte floomeride i kroppen.
Upp i hjärnan och ner i tårna.
Hela jag var på helspänn.
Eufori på nåt vis.
Så tror jag det känns att vara riktigt kär.
Jag mår illa samtidigt som jag är ett maskrosfrö som flyger i vinden.
Lätt.
Nästan osynlig.
Och mår guld.
Slutar äta.
För vad är mat gentemot känslan av hennes hand.
Slutar andas. Så ofta.
För vad är syre gentemot hennes läppar emot mina.
Slutar bajsa.
För vad är smuts gentemot henne. Hon som sitter på min pedistal. Likt madonnan.
Slutar inte tänka däremot.
Tänka på framtid.
Tänka på semestrar.
Tänka på vilka möbler jag ska spara. Av fullägenhetens.
Tänka på vilka lakan hon skulle se bra ut på.
Tänka på vilka lakan jag skulle känna mig bra på. Som inte hade dåliga minnen.
Eller inte dåliga.
Utan mer o-vi.
Gud.
Igen så där kvasidjup och omogen.
Men va fan.
Sån är jag.
Kär liksom...
I Huskvarna.
I en jättebacke.
Plötsligt började styret att vobbla.
Och nästan slet styret ur händerna på mig.
Kändes surrealistiskt.
Men samtidigt jättefränt.
Jag var rädd. Rädd. RÄDD!!!
Och fick gåshud.
Och bröstvårtorna styvnade.
Pungen krympte.
Som inför ett slagsmål.
Adrenalinet åkte floomeride i kroppen.
Upp i hjärnan och ner i tårna.
Hela jag var på helspänn.
Eufori på nåt vis.
Så tror jag det känns att vara riktigt kär.
Jag mår illa samtidigt som jag är ett maskrosfrö som flyger i vinden.
Lätt.
Nästan osynlig.
Och mår guld.
Slutar äta.
För vad är mat gentemot känslan av hennes hand.
Slutar andas. Så ofta.
För vad är syre gentemot hennes läppar emot mina.
Slutar bajsa.
För vad är smuts gentemot henne. Hon som sitter på min pedistal. Likt madonnan.
Slutar inte tänka däremot.
Tänka på framtid.
Tänka på semestrar.
Tänka på vilka möbler jag ska spara. Av fullägenhetens.
Tänka på vilka lakan hon skulle se bra ut på.
Tänka på vilka lakan jag skulle känna mig bra på. Som inte hade dåliga minnen.
Eller inte dåliga.
Utan mer o-vi.
Gud.
Igen så där kvasidjup och omogen.
Men va fan.
Sån är jag.
Kär liksom...
onsdag 1 september 2010
Från att ha varit löjligt ärlig
ska jag nu bli obstinat.
Och skriva strunt.
För jag har fått för mig att det är roligare att läsa.
Än egosnack.
Och modet att våga visa sig svag.
Okerå.
Håll i kalsongerna, trosona eller i det du har på dig.
För nu kör jag.
Kan kanske låta som skoj, eller skämt i era öron.
Men jag svär. Det är dagen sanning.
Ska börja träna.
Sån där ajaj-fan-vad-ont-det-gör sport.
Där folk kommer kasta omkring mig.
Bryta sönder mina leder.
Och axlar.
Och knän.
Och tjuvslå mig på njurar, lever och säker smygklämma alldeles jättehårt på min pung.
Dom gångerna jag hamnar i överläge vill säga.
MMA.
Hette det visst.
Är som brottning.
Fast man får mer stryk.
Och jag gillar det.
Att få stryk.
Och bli asdominerad.
Alltså.
En sport för mig.
Hoppas jag får jätteblåa blåmärken.
Över hela armarna.
Och lårkakor som meloner.
Så jag går som John Wayne.
I sitt esse.
Eller Zebulon Macahan.
I sitt esse.
Kommer bli så jävla ägd.
Pwnd hade sonen sagt.
Fet pwnd.
Jag ryser på tanken.
Får gåshud över hela kroppen.
Jo, jag är visserligen lite stark.
Men kommer låssassvaga mig.
För att få duktigt med smörj.
Ska inte värma upp innan.
Inte heller stretcha efteråt.
Och jag ska säga till tränaren och motståndaren att jag faktiskt har suspensoar.
Om dom säger att man ska ha det vill säga.
Och jag ska komma nyrakad.
Och spara lite hår på huvudet, som dom kan slita i.
Vara vänlig.
Och timid.
Eller så exploderar jag.
Och äger.
Alla.
Som när den läskiga mannen skulle sno min bilstereo.
Blev en ogrön hulk.
Och jättestark.
Sa tjyven.
I alla fall.
Så var han.
Tjackärlig liksom...
Och skriva strunt.
För jag har fått för mig att det är roligare att läsa.
Än egosnack.
Och modet att våga visa sig svag.
Okerå.
Håll i kalsongerna, trosona eller i det du har på dig.
För nu kör jag.
Kan kanske låta som skoj, eller skämt i era öron.
Men jag svär. Det är dagen sanning.
Ska börja träna.
Sån där ajaj-fan-vad-ont-det-gör sport.
Där folk kommer kasta omkring mig.
Bryta sönder mina leder.
Och axlar.
Och knän.
Och tjuvslå mig på njurar, lever och säker smygklämma alldeles jättehårt på min pung.
Dom gångerna jag hamnar i överläge vill säga.
MMA.
Hette det visst.
Är som brottning.
Fast man får mer stryk.
Och jag gillar det.
Att få stryk.
Och bli asdominerad.
Alltså.
En sport för mig.
Hoppas jag får jätteblåa blåmärken.
Över hela armarna.
Och lårkakor som meloner.
Så jag går som John Wayne.
I sitt esse.
Eller Zebulon Macahan.
I sitt esse.
Kommer bli så jävla ägd.
Pwnd hade sonen sagt.
Fet pwnd.
Jag ryser på tanken.
Får gåshud över hela kroppen.
Jo, jag är visserligen lite stark.
Men kommer låssassvaga mig.
För att få duktigt med smörj.
Ska inte värma upp innan.
Inte heller stretcha efteråt.
Och jag ska säga till tränaren och motståndaren att jag faktiskt har suspensoar.
Om dom säger att man ska ha det vill säga.
Och jag ska komma nyrakad.
Och spara lite hår på huvudet, som dom kan slita i.
Vara vänlig.
Och timid.
Eller så exploderar jag.
Och äger.
Alla.
Som när den läskiga mannen skulle sno min bilstereo.
Blev en ogrön hulk.
Och jättestark.
Sa tjyven.
I alla fall.
Så var han.
Tjackärlig liksom...
När jag ska vara äckligt ärlig
emot mig själv.
Inser jag saker.
Som jag inte vill.
Har säkerligen diskuterat detta tidigare.
Alltså konstaterar jag att det är ett faktum.
I min värld.
Funderade ett tag på att gå tillbaka till mitt gamla jag.
Där jag kunde stänga ute saker.
Och förvrida sanningen.
Alldeles förskräckligt mycket.
Så att jag till slut själv trodde på det.
Sen kom jag på att det inte alls skulle göras.
Då dödade jag saker.
Nu, när jag är egoärlig ger jag liv.
Åt mig själv.
Till min hjärna.
Upptäcker att det inte alls är knas att säga det jag menar, eller vill.
Visserligen får jag konstiga blickar och menande pekfingrar av folk.
Som enligt dom själva redan kan det som jag försöker hitta.
Men å andra sidan, skickar jag inte sms till kvinnor fast jag lever i äktenskap och väntar barn.
Inte heller skickar jag mail till kvinnor där jag upplyser dom om att jag ska på husvagnssemester med barnen och önskar att hon hade kommit på besök.
Inte heller är jag chef och försöker utyttja min chefsroll för att få ligga med kvinnor.
Inte heller skickar jag sms till kvinnor och säger att jag vill ha dom på jobbets julfester, konferenser, fast jag lever i ett förhållande.
Fast jag hade kunnat.
Då.
Gjorde jag inte det.
Fast dom med blickarna och pekfingrarna gör det.
Nu.
Kräker på dom.
Äcklen!
Jag är kanske också lite äcklig, då jag smsar och mailar en kvinna.
KVINNAN!
Enhörningen som sprider ljus i en alldeles för mörk värld.
Ouppnåelig.
Fast jag är ärlig med det.
Har ingen jag behöver gå bakom ryggen på.
Det är det som gör att jag vill skrika ut det jag redan skrikit inombords.
Länge.
Vill visa.
Våga vara kär.
Fullt ut.
Och det ska jag.
Sen.
När stormen lagt sig.
Och hon förstår.
Det jag förstått alldeles för länge för att vara mentalt bra.
Oj.
Djup och nybadad.
Nyäten med.
Mätt och väntar på kalaskulan.
Som inte verkar gilla mig.
Den heller.
Sån är jag.
Förförförförståndig liksom...
Inser jag saker.
Som jag inte vill.
Har säkerligen diskuterat detta tidigare.
Alltså konstaterar jag att det är ett faktum.
I min värld.
Funderade ett tag på att gå tillbaka till mitt gamla jag.
Där jag kunde stänga ute saker.
Och förvrida sanningen.
Alldeles förskräckligt mycket.
Så att jag till slut själv trodde på det.
Sen kom jag på att det inte alls skulle göras.
Då dödade jag saker.
Nu, när jag är egoärlig ger jag liv.
Åt mig själv.
Till min hjärna.
Upptäcker att det inte alls är knas att säga det jag menar, eller vill.
Visserligen får jag konstiga blickar och menande pekfingrar av folk.
Som enligt dom själva redan kan det som jag försöker hitta.
Men å andra sidan, skickar jag inte sms till kvinnor fast jag lever i äktenskap och väntar barn.
Inte heller skickar jag mail till kvinnor där jag upplyser dom om att jag ska på husvagnssemester med barnen och önskar att hon hade kommit på besök.
Inte heller är jag chef och försöker utyttja min chefsroll för att få ligga med kvinnor.
Inte heller skickar jag sms till kvinnor och säger att jag vill ha dom på jobbets julfester, konferenser, fast jag lever i ett förhållande.
Fast jag hade kunnat.
Då.
Gjorde jag inte det.
Fast dom med blickarna och pekfingrarna gör det.
Nu.
Kräker på dom.
Äcklen!
Jag är kanske också lite äcklig, då jag smsar och mailar en kvinna.
KVINNAN!
Enhörningen som sprider ljus i en alldeles för mörk värld.
Ouppnåelig.
Fast jag är ärlig med det.
Har ingen jag behöver gå bakom ryggen på.
Det är det som gör att jag vill skrika ut det jag redan skrikit inombords.
Länge.
Vill visa.
Våga vara kär.
Fullt ut.
Och det ska jag.
Sen.
När stormen lagt sig.
Och hon förstår.
Det jag förstått alldeles för länge för att vara mentalt bra.
Oj.
Djup och nybadad.
Nyäten med.
Mätt och väntar på kalaskulan.
Som inte verkar gilla mig.
Den heller.
Sån är jag.
Förförförförståndig liksom...
Förkortningar är roliga saker.
Tittar just nu på logitech volymgrejen till ljudsystemet.
THX, DTS 96/24.
Okeyrå.
Låter fränt men fattar ingenting.
Som vanligt då med andra ord.
Med tredje ord vill jag bara informera om att jag badat precis.
Synnerligen länge.
Synneligen bekvämt.
Synnerligen jätteren.
Kan man skriva så?
Tydligen.
Jobb.
I morgon med.
Två då.
Jobb alltså.
Snart konferens på jobbet.
Med fotbollseftermiddag.
Och kvällsdansande.
Fick erbjudande om att vara cheerleader.
På fotbollen.
Fast jag fick inte vara full.
Sket i det då.
Fick vara ful däremot.
Och det är jag bra på.
Sån är jag.
Oestetisk liksom...
THX, DTS 96/24.
Okeyrå.
Låter fränt men fattar ingenting.
Som vanligt då med andra ord.
Med tredje ord vill jag bara informera om att jag badat precis.
Synnerligen länge.
Synneligen bekvämt.
Synnerligen jätteren.
Kan man skriva så?
Tydligen.
Jobb.
I morgon med.
Två då.
Jobb alltså.
Snart konferens på jobbet.
Med fotbollseftermiddag.
Och kvällsdansande.
Fick erbjudande om att vara cheerleader.
På fotbollen.
Fast jag fick inte vara full.
Sket i det då.
Fick vara ful däremot.
Och det är jag bra på.
Sån är jag.
Oestetisk liksom...
tisdag 31 augusti 2010
Cyklar alldeles fantastiskt
fränt.
Med ledlampa fram som leder mig rätt.
Och röd, blink i bak.
Inte i rumpan.
Fast man kan vara röd där.
Snackar baklampa.
Inte babianlampa.
Som efter diarre anfall.
Eller okärleksanfallsbajseri.
För magen blir kaik av det.
Bättre med kärleksröv.
Sån där man sitter mjukt och lugnt på.
Fast inte för länge.
Då benen behöver studsa och inte vara stilla så länge.
Restless leg syndrome.
Smygonani.
Ja kallas en massa.
Jag kallar det orionkärlek.
Tre prickar.
Precis där.
Där man vill kyssa.
Lukta.
Alltid ha.
Ego.
Ha galen.
Kär.
Äh!
I min värld i alla fall.
Jo just det.
Ska cykla ner till stationen och hämta mörkrädd granne.
Det var ju det jag ville säga.
Så nu skrev jag det.
Eftersom jag inte kan prata in bloggen.
För sån är jag.
Opratbar liksom...
Med ledlampa fram som leder mig rätt.
Och röd, blink i bak.
Inte i rumpan.
Fast man kan vara röd där.
Snackar baklampa.
Inte babianlampa.
Som efter diarre anfall.
Eller okärleksanfallsbajseri.
För magen blir kaik av det.
Bättre med kärleksröv.
Sån där man sitter mjukt och lugnt på.
Fast inte för länge.
Då benen behöver studsa och inte vara stilla så länge.
Restless leg syndrome.
Smygonani.
Ja kallas en massa.
Jag kallar det orionkärlek.
Tre prickar.
Precis där.
Där man vill kyssa.
Lukta.
Alltid ha.
Ego.
Ha galen.
Kär.
Äh!
I min värld i alla fall.
Jo just det.
Ska cykla ner till stationen och hämta mörkrädd granne.
Det var ju det jag ville säga.
Så nu skrev jag det.
Eftersom jag inte kan prata in bloggen.
För sån är jag.
Opratbar liksom...
Hur är det egentligen med utrycket
vakna på fel sida?
Idag vaknade jag.
Igen.
I min säng.
Igen.
Har hör att någon sagt: Du har nog vaknat på fel sida idag.
Jaha, tänker jag.
Vaknade jag på sidan tolv, femtioåtta eller vilken sida då?
Brukar oftast vakna i ryggläge.
Någongång har jag vaknat på magen.
Eller på någons mage.
Vaknade nog i någons mage med.
Fast det var jättelänge sedan.
Så det minns jag inte.
Okej. Låt oss säga att jag skulle vakna på sidan.
Vilken sida är den rätta då?
För att kunna säga att man vaknat på fel sida bör ju någon veta vilken sida som är ofel.
Den högra eller vänstra?
Om man ligger framför en spegel då?
Då är ju höger vänster.
Och såklart tvärtom med.
Då blir det jobbigt.
Säkert.
Nu valde jag att vakna.
Tar det som ett framsteg.
Eller ett baksteg.
Eller felsidosteg.
Sån är jag.
Vakglad liksom...
Idag vaknade jag.
Igen.
I min säng.
Igen.
Har hör att någon sagt: Du har nog vaknat på fel sida idag.
Jaha, tänker jag.
Vaknade jag på sidan tolv, femtioåtta eller vilken sida då?
Brukar oftast vakna i ryggläge.
Någongång har jag vaknat på magen.
Eller på någons mage.
Vaknade nog i någons mage med.
Fast det var jättelänge sedan.
Så det minns jag inte.
Okej. Låt oss säga att jag skulle vakna på sidan.
Vilken sida är den rätta då?
För att kunna säga att man vaknat på fel sida bör ju någon veta vilken sida som är ofel.
Den högra eller vänstra?
Om man ligger framför en spegel då?
Då är ju höger vänster.
Och såklart tvärtom med.
Då blir det jobbigt.
Säkert.
Nu valde jag att vakna.
Tar det som ett framsteg.
Eller ett baksteg.
Eller felsidosteg.
Sån är jag.
Vakglad liksom...
måndag 30 augusti 2010
Ibland blir det ett sug
efter olika saker.
Just nu har jag sug efter:
Barnen.
Bowmore.
Orion.
Bad.
En Gin och Tonic.
Kebabrulle.
Åhh falafel. Den på Röingkiosken. The numero uno!
Vitlök.
Kramar.
Övertidsjobb.
Extrajobb.
Inget jobb. Således semester. Typ.
Grannarna. Kollektivet alltså. Dom bästa grannarna. Träffar dom för sällan.
Ligga sked. I soffa och säng.
Makaroner med ostbågar.
SiESTA!
Sleeves. The evil kontra the good.
Kaffe.
Och då följer jag mitt behov.
Och gör kaffe.
Sån är jag.
Bistrolik likosm...
Just nu har jag sug efter:
Barnen.
Bowmore.
Orion.
Bad.
En Gin och Tonic.
Kebabrulle.
Åhh falafel. Den på Röingkiosken. The numero uno!
Vitlök.
Kramar.
Övertidsjobb.
Extrajobb.
Inget jobb. Således semester. Typ.
Grannarna. Kollektivet alltså. Dom bästa grannarna. Träffar dom för sällan.
Ligga sked. I soffa och säng.
Makaroner med ostbågar.
SiESTA!
Sleeves. The evil kontra the good.
Kaffe.
Och då följer jag mitt behov.
Och gör kaffe.
Sån är jag.
Bistrolik likosm...
fredag 27 augusti 2010
Förlorade bowling mästerskapet
i storstilad stil.
Mellanflickan förnedrade mig.
Jag fick två strikes.
Hon typ 18.
Skyller på att hon hade lättare klot och såna där skydd som fälldes upp längs sidorna.
Plus han hon moonwalkade grymt snyggt varje gång hon kastade iväg klotet.
Minsta flickan hade finaste tofsen i håret och gjorde spinning backs ala breakdansare på det hala golvet.
Jag tappade mest klotet.
Med stil då.
Sockerhöga och fulla av läsk sjöng vi fränaste sångerna i bilen på väg hem.
Pizza, disneyfilm och barn som somnade i soffan.
Alltså vann jag.
Smälter lätt när jag ser dom sova.
Knas det där att man kan vara på gränsen till att bli galen på dom.
Sen sover dom.
Man står där och tittar, och ögonen fylls av finsikt.
Smälter och får dåligt samvete.
Hur kunde man vara arg på dom där änglarna?
Det är då man tar fram iPhonen och lyssnar på röstmemo som man spelat in i smyg.
När dom var som mest galenframkallande.
Minns och blir genast irriterad igen.
För glad och lycklig ska man ju inte vara.
Än.
Har jag förstått rätt?
Sån är jag.
Undrande liksom...
Mellanflickan förnedrade mig.
Jag fick två strikes.
Hon typ 18.
Skyller på att hon hade lättare klot och såna där skydd som fälldes upp längs sidorna.
Plus han hon moonwalkade grymt snyggt varje gång hon kastade iväg klotet.
Minsta flickan hade finaste tofsen i håret och gjorde spinning backs ala breakdansare på det hala golvet.
Jag tappade mest klotet.
Med stil då.
Sockerhöga och fulla av läsk sjöng vi fränaste sångerna i bilen på väg hem.
Pizza, disneyfilm och barn som somnade i soffan.
Alltså vann jag.
Smälter lätt när jag ser dom sova.
Knas det där att man kan vara på gränsen till att bli galen på dom.
Sen sover dom.
Man står där och tittar, och ögonen fylls av finsikt.
Smälter och får dåligt samvete.
Hur kunde man vara arg på dom där änglarna?
Det är då man tar fram iPhonen och lyssnar på röstmemo som man spelat in i smyg.
När dom var som mest galenframkallande.
Minns och blir genast irriterad igen.
För glad och lycklig ska man ju inte vara.
Än.
Har jag förstått rätt?
Sån är jag.
Undrande liksom...
torsdag 26 augusti 2010
Hur kommer det sig att när
man tror man mår som bäst, gråter?
Inte av glädje.
Utan av förståelse.
Kräker i munnen.
Det nästan piper i öronen.
Som om förståelsen står med en ruskigt liten piccolo flöjt och visslar alldeles jättehögt rätt in på trumhinnorna.
Och med elaka nålar, sticker ganska stora hål för att kunna krypa igenom.
Åla sig längs trumhinnan, in i trumpeter och genom små stigbyglar och allt annat trams man har i öronen.
Svänger tvärt och upp genom bihålorna och flaxar ut genom tårkanalerna.
Katten är alldeles genomblöt av salta tårar.
Vägrar gå. Ligger still och spinner.
Bästa enögdskatten.
Hatar att förstå.
Inte katten, utan jag.
Att inse att drömmar kallas just drömmar för att dom är det.
Annars hade smartingen som kom på alla ord, döpt just det ordet drömmar till någonting helt annat.
Har fortfarande förståelse.
Men är egoistisk.
Och vill ha ensamt.
Inte delat.
Inte alls.
Tysta, långa, äckligt långa dagar.
Väntan.
Oro.
Klumpar i hela kroppen.
Ända från foten och upp under håret.
Allra helst i magen.
Och mellan struphuvudet och nyckelbensfästet.
Precis där det gör ont att svälja.
Klumpen alltså.
Insikt ska vara bra skit.
Just nu är insikt bara skit.
Förståelse bara skit.
Stjärnhimlen fantastisk.
Kommer alltid finnas.
Orion.
Sån är jag.
Astronomisk liksom...
Inte av glädje.
Utan av förståelse.
Kräker i munnen.
Det nästan piper i öronen.
Som om förståelsen står med en ruskigt liten piccolo flöjt och visslar alldeles jättehögt rätt in på trumhinnorna.
Och med elaka nålar, sticker ganska stora hål för att kunna krypa igenom.
Åla sig längs trumhinnan, in i trumpeter och genom små stigbyglar och allt annat trams man har i öronen.
Svänger tvärt och upp genom bihålorna och flaxar ut genom tårkanalerna.
Katten är alldeles genomblöt av salta tårar.
Vägrar gå. Ligger still och spinner.
Bästa enögdskatten.
Hatar att förstå.
Inte katten, utan jag.
Att inse att drömmar kallas just drömmar för att dom är det.
Annars hade smartingen som kom på alla ord, döpt just det ordet drömmar till någonting helt annat.
Har fortfarande förståelse.
Men är egoistisk.
Och vill ha ensamt.
Inte delat.
Inte alls.
Tysta, långa, äckligt långa dagar.
Väntan.
Oro.
Klumpar i hela kroppen.
Ända från foten och upp under håret.
Allra helst i magen.
Och mellan struphuvudet och nyckelbensfästet.
Precis där det gör ont att svälja.
Klumpen alltså.
Insikt ska vara bra skit.
Just nu är insikt bara skit.
Förståelse bara skit.
Stjärnhimlen fantastisk.
Kommer alltid finnas.
Orion.
Sån är jag.
Astronomisk liksom...
Finns det någonting värre än
ordet kanske?
Kanske det kanske.
Kanske det finns.
Krig.
Svält.
Våld.
Mobbing.
Otrohet.
Utnyttjande.
Ja, några.
Men fan!
Ordet kanske.
Vad betyder det egentligen?
Eventuellt?
Förmodligen?
Vi får se?
Nej!
Orden kanske skulle kunna stavas: Nej till nittio procent.
För så är det.
I min värld.
De gånger jag fått höra kanske har nittio procent betytt blankt nej.
Om det är för att folk trott att jag inte orkat höra sanningen, kan jag inte svara på.
Men från och med nu är ordet kanske bannlyst från mina öron.
Om någon skulle säga, skriva, skrika, rista in det på min hud så kommer jag nonchalera det.
Nu var det sagt.
Andra erfarenheten jag upptäckt idag är att jag känner exakt likadant som igår.
Till och med lite mer idag.
Här skulle jag kunna skriva ett ord som jag bannlyst.
Således står det så här i stället.
Förmodligen inte lite mer än i går.
Eventuellt inte mer än i går.
Fattar?
Nittio procents chans till att det är ja där.
I och med inte.
Gud, nu snurrar jag till det.
3.
Orion.
Jag.
Världsherravälde.
Ja lite internt.
Men så ska det vara.
I en hemlighet.
Sån är jag.
Tungotalsskrivande liksom...
Kanske det kanske.
Kanske det finns.
Krig.
Svält.
Våld.
Mobbing.
Otrohet.
Utnyttjande.
Ja, några.
Men fan!
Ordet kanske.
Vad betyder det egentligen?
Eventuellt?
Förmodligen?
Vi får se?
Nej!
Orden kanske skulle kunna stavas: Nej till nittio procent.
För så är det.
I min värld.
De gånger jag fått höra kanske har nittio procent betytt blankt nej.
Om det är för att folk trott att jag inte orkat höra sanningen, kan jag inte svara på.
Men från och med nu är ordet kanske bannlyst från mina öron.
Om någon skulle säga, skriva, skrika, rista in det på min hud så kommer jag nonchalera det.
Nu var det sagt.
Andra erfarenheten jag upptäckt idag är att jag känner exakt likadant som igår.
Till och med lite mer idag.
Här skulle jag kunna skriva ett ord som jag bannlyst.
Således står det så här i stället.
Förmodligen inte lite mer än i går.
Eventuellt inte mer än i går.
Fattar?
Nittio procents chans till att det är ja där.
I och med inte.
Gud, nu snurrar jag till det.
3.
Orion.
Jag.
Världsherravälde.
Ja lite internt.
Men så ska det vara.
I en hemlighet.
Sån är jag.
Tungotalsskrivande liksom...
onsdag 25 augusti 2010
Regnkläder ska tydligen vara
någonting som ska vara bra.
För att skydda mot regnet.
For iväg, alldeles nyss och köpte två set.
Till flickorna.
Hjälpte ju ingenting.
Det ösregnade när jag kom ut från sportaffären.
Ja, köpte sportiga, svindyra men färgglada regnset.
Så om jag från och med nu döper om mig till Didrikson i efternamn har jag ett eget klädmärke.
Eller kanske kan sponsras med regnkläder.
Ahh. Insåg nu.
Regnkläder.
Likamed regn. Och kläder.
Skulle köpt solkläder.
Fan att jag är så fruktansvärt eftersmart.
Kanske kan söka för det.
Och få dom av välutbildad läkare.
Hur störd är jag?
På en skala från ett till tio, gissar jag på rätt så störd.
Eller störig.
Eller störst.
Böjer ord igen.
Sån är jag.
Böjelselik liksom...
För att skydda mot regnet.
For iväg, alldeles nyss och köpte två set.
Till flickorna.
Hjälpte ju ingenting.
Det ösregnade när jag kom ut från sportaffären.
Ja, köpte sportiga, svindyra men färgglada regnset.
Så om jag från och med nu döper om mig till Didrikson i efternamn har jag ett eget klädmärke.
Eller kanske kan sponsras med regnkläder.
Ahh. Insåg nu.
Regnkläder.
Likamed regn. Och kläder.
Skulle köpt solkläder.
Fan att jag är så fruktansvärt eftersmart.
Kanske kan söka för det.
Och få dom av välutbildad läkare.
Hur störd är jag?
På en skala från ett till tio, gissar jag på rätt så störd.
Eller störig.
Eller störst.
Böjer ord igen.
Sån är jag.
Böjelselik liksom...
tisdag 24 augusti 2010
Tänk om jag fick
vara kung.
Eller president.
Eller leva under matriarkatet jag önskar.
Min värld skulle vara komplett då.
Hennes med.
Om hon vågade.
Fast våglig är risklig.
Som att surfa på vågen man drömt om, fast inte vet om man har balansen.
Eller modet att hoppa på den.
Eller ligga kvar på brädan.
Och hoppas att den leder mig rätt.
Till den vågen som man klarar av att balansera på, utan att få kicken.
Ni vet, den där.
Där det gör ont i själen för att man inte vet om man reder ut den.
Där man hela tiden har hjärtat i halsen.
Kräker i munnen.
Men mår underbäst.
Som...
Underbäst.
Klurigt ord insåg jag.
Fast två bra superlativ i ett.
Som vi.
Nej, orka inte påpeka att ett är adjektiv.
Jag gör som jag vill.
Så de så.
Dricker skruvmejslar och halsar skruvar.
Lagar plåtmagen.
Pö om pö.
Västgotiska.
För dom som inte kan läsa dialekt.
Jag vill kunna läsa hennes tankar.
Och drömmar.
Och fantasier.
Då.
Först då hade jag vetat hur surfbrädan skulle surfat.
Höger, vänster, rakt fram eller bara stannat kvar.
Go with the flow, säger dom i fight club.
Visserligen är det en pingvin som pratar och säger det.
Men ändå.
En talande pingvin kan ju bara säga rätt saker.
Inte pingu.
För han/hon/den pratar pinguiska.
Blir knas.
Om man inte kan det.
Känner så nu.
Att vi inte pratar samma språk.
Fast ändå.
Önskar att det fanns kurs i mitt språk.
Skulle lätt gett det i födelsedagspresent.
Eller att jag var lingvistik mästare.
Och kunde läsa mellan rader.
Typ.
Eller fatta.
Eller våga fatta.
Eller bada.
Ja, det språket förstår jag.
Och vågar.
Bada.
Nu!
Sån är jag.
Blötdjurslik liksom...
Eller president.
Eller leva under matriarkatet jag önskar.
Min värld skulle vara komplett då.
Hennes med.
Om hon vågade.
Fast våglig är risklig.
Som att surfa på vågen man drömt om, fast inte vet om man har balansen.
Eller modet att hoppa på den.
Eller ligga kvar på brädan.
Och hoppas att den leder mig rätt.
Till den vågen som man klarar av att balansera på, utan att få kicken.
Ni vet, den där.
Där det gör ont i själen för att man inte vet om man reder ut den.
Där man hela tiden har hjärtat i halsen.
Kräker i munnen.
Men mår underbäst.
Som...
Underbäst.
Klurigt ord insåg jag.
Fast två bra superlativ i ett.
Som vi.
Nej, orka inte påpeka att ett är adjektiv.
Jag gör som jag vill.
Så de så.
Dricker skruvmejslar och halsar skruvar.
Lagar plåtmagen.
Pö om pö.
Västgotiska.
För dom som inte kan läsa dialekt.
Jag vill kunna läsa hennes tankar.
Och drömmar.
Och fantasier.
Då.
Först då hade jag vetat hur surfbrädan skulle surfat.
Höger, vänster, rakt fram eller bara stannat kvar.
Go with the flow, säger dom i fight club.
Visserligen är det en pingvin som pratar och säger det.
Men ändå.
En talande pingvin kan ju bara säga rätt saker.
Inte pingu.
För han/hon/den pratar pinguiska.
Blir knas.
Om man inte kan det.
Känner så nu.
Att vi inte pratar samma språk.
Fast ändå.
Önskar att det fanns kurs i mitt språk.
Skulle lätt gett det i födelsedagspresent.
Eller att jag var lingvistik mästare.
Och kunde läsa mellan rader.
Typ.
Eller fatta.
Eller våga fatta.
Eller bada.
Ja, det språket förstår jag.
Och vågar.
Bada.
Nu!
Sån är jag.
Blötdjurslik liksom...
Med en medelhastighet på
sex komma nio kilometer i timmen gick jag i fjorton och en halv minut.
Gud ser allt.
iPhonen med...
Finns hur många apps som helst.
Hittade endomondo.
Var tvungen att prova.
Fast. Limmad. Hooked.
Eller vad det heter.
Betagen kanske.
Nu litar jag inte riktigt på hastigheten, då den läses av via gps. Och jag gick inte rakt fram.
Utan lite snett.
Stannade vid övergångsställen, tuffa vägskyltar, kollade in en båt. En stor fan.
Med gigantisk motor.
Större än i silverbilen.
Och med större fläkt.
Fast det hette tydligen propeller på båtspråk.
Kom i munhuggeri med mannen och kvinnan som tydligen ägde båten.
Jag ifrågasatte hur dom kan skuldsätta sig för en båt?
Han menade på att dom inte var skuldsatta.
Jag hånlog och pekade på schabraket.
Den, båten alltså, var ju större än min lägenhet.
Jag såg att kvinnan började pilla i handväskan.
Kvinnors handväskor har ett eget liv.
I dom finns allt.
Har jag hört.
Är inte ägare av en sådan.
Handväska.
Inte kvinna heller för den delen.
Tillbaka till båtstoryn.
Mannen erkände att han vunnit pengar.
Väldigt osvenskt.
Jag slutade ifrågasätta.
Antingen var det en superb lögn eller en hysteriskt dålig sanning.
Han vann.
Kvinnan fiskade upp sin mobiltelefon.
Visade semesterbilder hon tagit med den.
Dom öppnade sig.
Jag smälte.
Trodde inte det fanns människor, annat än på televisionen, som betedde sig så.
Det var nästan så att vi kom varandra så nära att vi snackade swingers.
Nej inte riktigt.
Men semestrar.
Jag berättade stolt och tydligt att jag minsann varit på High Chapparall med barnen i år.
Och hos Kristian.
Och hos Jimmie.
Och att sonen sovit typ en månad hos sin bästa kompis.
Dom berättade att dom tagit båten till Franska rivieran och var på Cannes filmfestival.
Tror dom ljög.
För man kan ju inte ha en filmfestival i en båt.
Fast dom kunde haft en liten i den gigantiska båten.
En privat.
Med amatörfilmer.
Om laxar. Eller moln. Eller om spöken.
Dom är läskiga.
Laxarna alltså.
Dom hade i alla fall råd att äta lax varje dag.
Med den fläkten på motorn skulle dom inte haft problem med dom där små ettriga flugorna som bor i soppåsen.
Kanske så dom fixat stålarna till schabraket.
Blåst väck flugor hela sommaren.
Vill uppfinna en sug.
En bra sug.
Som kan ta hit Orion när man saknar det som mest.
Kalla den Oriosug.
Eller Gusoiro.
Baklänges.
Som Plusgiro nästan.
Rimmeri igen.
Eller i yen.
Exportstålar.
Sån är jag.
Utrikisk liksom...
Gud ser allt.
iPhonen med...
Finns hur många apps som helst.
Hittade endomondo.
Var tvungen att prova.
Fast. Limmad. Hooked.
Eller vad det heter.
Betagen kanske.
Nu litar jag inte riktigt på hastigheten, då den läses av via gps. Och jag gick inte rakt fram.
Utan lite snett.
Stannade vid övergångsställen, tuffa vägskyltar, kollade in en båt. En stor fan.
Med gigantisk motor.
Större än i silverbilen.
Och med större fläkt.
Fast det hette tydligen propeller på båtspråk.
Kom i munhuggeri med mannen och kvinnan som tydligen ägde båten.
Jag ifrågasatte hur dom kan skuldsätta sig för en båt?
Han menade på att dom inte var skuldsatta.
Jag hånlog och pekade på schabraket.
Den, båten alltså, var ju större än min lägenhet.
Jag såg att kvinnan började pilla i handväskan.
Kvinnors handväskor har ett eget liv.
I dom finns allt.
Har jag hört.
Är inte ägare av en sådan.
Handväska.
Inte kvinna heller för den delen.
Tillbaka till båtstoryn.
Mannen erkände att han vunnit pengar.
Väldigt osvenskt.
Jag slutade ifrågasätta.
Antingen var det en superb lögn eller en hysteriskt dålig sanning.
Han vann.
Kvinnan fiskade upp sin mobiltelefon.
Visade semesterbilder hon tagit med den.
Dom öppnade sig.
Jag smälte.
Trodde inte det fanns människor, annat än på televisionen, som betedde sig så.
Det var nästan så att vi kom varandra så nära att vi snackade swingers.
Nej inte riktigt.
Men semestrar.
Jag berättade stolt och tydligt att jag minsann varit på High Chapparall med barnen i år.
Och hos Kristian.
Och hos Jimmie.
Och att sonen sovit typ en månad hos sin bästa kompis.
Dom berättade att dom tagit båten till Franska rivieran och var på Cannes filmfestival.
Tror dom ljög.
För man kan ju inte ha en filmfestival i en båt.
Fast dom kunde haft en liten i den gigantiska båten.
En privat.
Med amatörfilmer.
Om laxar. Eller moln. Eller om spöken.
Dom är läskiga.
Laxarna alltså.
Dom hade i alla fall råd att äta lax varje dag.
Med den fläkten på motorn skulle dom inte haft problem med dom där små ettriga flugorna som bor i soppåsen.
Kanske så dom fixat stålarna till schabraket.
Blåst väck flugor hela sommaren.
Vill uppfinna en sug.
En bra sug.
Som kan ta hit Orion när man saknar det som mest.
Kalla den Oriosug.
Eller Gusoiro.
Baklänges.
Som Plusgiro nästan.
Rimmeri igen.
Eller i yen.
Exportstålar.
Sån är jag.
Utrikisk liksom...
måndag 23 augusti 2010
Någonsin tänkt på att tre ord
kan betyda så mycket.
Tre enkla ord som var för sig inte betyder så speciellt mycket.
Men i en mening betyder allt.
- Jag är hungrig.
- Du är dum.
- Jag älskar dig.
- Jag vågar inte.
- Önskar mig bort.
- Gillar hårda klappar.
- Vi köper den.
- Jag gjorde abort.
- Högre lön tack.
- Sväng vänster, VÄNSTER!!!
- Inte i röven!
- Sov gott underbästa.
Tre ord.
Orions bälte består av tre stjärnor. Den lilla vid sidan är bara plusmaterial.
Jag har tre barn.
Min lägenhet har tre rum.
Jag har jobbat tre skift.
Tre ackord kan göra en låt.
Tre människor kan älska tillsammans.
Tre kan vara en för mycket.
Bara så ni vet.
Men tre ord äger.
Sån är jag.
Ägd liksom...
Tre enkla ord som var för sig inte betyder så speciellt mycket.
Men i en mening betyder allt.
- Jag är hungrig.
- Du är dum.
- Jag älskar dig.
- Jag vågar inte.
- Önskar mig bort.
- Gillar hårda klappar.
- Vi köper den.
- Jag gjorde abort.
- Högre lön tack.
- Sväng vänster, VÄNSTER!!!
- Inte i röven!
- Sov gott underbästa.
Tre ord.
Orions bälte består av tre stjärnor. Den lilla vid sidan är bara plusmaterial.
Jag har tre barn.
Min lägenhet har tre rum.
Jag har jobbat tre skift.
Tre ackord kan göra en låt.
Tre människor kan älska tillsammans.
Tre kan vara en för mycket.
Bara så ni vet.
Men tre ord äger.
Sån är jag.
Ägd liksom...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
