I badkaret finns inga

känslor.

Hade en kalasdag igår.

Inte kalas som i kalas kalas, med tårta och ballonger.

Utan bra dag. Bästa på länge.

Gick maglerundan som är typ 30 mil.

Sen gick jag skogrundan som är 10 mil.

Rodde en båt. Runt runt och höll på att krocka med isberg. I grönt.

Mumsade bullar, som man visserligen gör på kalas kalas, fast nu gjorde jag det på den bra dagen.

Sen skjutsades jag i en bil. Som knappt lät. Trodde den stannade, eller dog. Så tyst var den. Fast den dog inte. Stannade bara ibland, vid rödljus å sånt.

Tittade på film, på stor skärm. Så stor att filmen blev grynig. Eller så var det min hjärna som prickades.

Hur som helst, så flöt jag bara med. Och älskade det.

Såna dagar är lyx.

Vill på spa.

Inte för att få behandlingar i ansiktet och så med lera och sånt.

Utan för att få vara blöt ett helt dygn. Och då jag inte är blöt så trippar jag runt som alla andra på spat, i vit morgonrock och vita slippers.

Går runt en sväng och tittar på tavlor, fruktfat och lampor som ser ut som pokemons.

Sen slänga av mig frotterocken och plumsa ner i ljummet vatten.

Lägga mig på rygg. Låta öronen vara under ytan, flyta omkring och höra mina hjärtslag.

Kravla mig upp på kakelgovet och krypa fram till bubbelpoolen. Treva efter mina knän och sitta i jetströmmarna och vibrera i takt.

Kan fisa i vattnet utan att någon vet vem det är.

Se allas skyldiga blickar då de tittar runt och ser oskyldiga ut. Nervositeten sprider sig.

Jag vet vem det var. Fast alla känner sig skyldiga.

Skulle kunna vara Sherlock Holmes. Och klassa alla andra detektiver. Med stil.

Eller med blöt handukssnärt.

Sån är jag.

Svidbar liksom...