Hur kommer det sig

att jag alltid saknar mer dagen efter?

Kan det vara så att jag fått fysisk mersmak, eller är det grejen att hjärnan blivit tillfredställd och kräver mer?

Laserblick, blixtrar och skakningar.

Som Star Wars på nåt vis.

Prinsessan Leia och Chewbacka glider snyggt över vintergator och hoppar över svarta hål. Duckar för röda strålar och slukar små små gröna grodor.

Luke Skywalker och Obi står och tittar på. Fattar inte hur dom överlever. Den finaste prinsessan och den långe och helt superskeva hårvarelsen.

Fast ofilmat så vet ingen att det hänt.

Finns bara i fantasin. Men hon är fin! Nynnar en stund på kalles klätterträd melodin.

Nynnat klart och känner hur det suger i magen.

Svider lite. Nere till vänster.

Doftar fortfarande.

Vägrar odofta.

Bojkotta badkaret. Trots inviter från kakelrum och handfat.

Rädd för att sluta komma ihåg. För att vakna till och faktiskt förstå.

Eller bästa valet, kunna dofta varje dag.

Utopier finns det gott om.

Gäller att våga ta det där steget in i rätt värld.

Känna sig tillräckligt bekväm för att våga ställa skorna på skohyllan och vägra ta ett steg till.

Färdigstegad.

Bästa känslan.

Lugn och bara känna att man kan lägga sig i soffan och känna sig hemma. Känna sig trygg. Inte behöva fundera mer på hur eller var man ska gå.

Får kolla tradera och blocket om det finns rymdskepp där. Som kan föra henne rätt. Med autopilot.

Gäller att hitta rätt skepp bara.

Så den kör rätt.

Och inte backar.

Borde förbjudas. Backen. På rymdskepp. Och så.

Backen i Danmark däremot borde inte det.

Inte heller backen i Halland. Eller åsen som den kallas.

Visst, det är jobbigt uppför. Men sjukt lätt på andra hållet.

Gäller även backen i Vedema.

Fast där finns det tittstopp. Men utsikter som inte ens laser kan sabba.

Och bänkar av gammeldags trä. Såna där som håller i evighet.

Som min känsla.

Och mina fantasier.

Oförstörbara. Och påfyllningsmöjliga.

Och ganska egna.

Sån är jag.

Unik liksom...