Alvedon och fisar.

Okerå.

Pojken kom hem från sitt livs första kung-fu träning med blåa prickar på hela underarmarna.

Stolt som en riktig morning glory stod han i hallen och visade dom för mig.

Dom hade gjort ormen, tigern, stått på huk, hållt balans och trixat som ninjas.

Eller som kung fuare.

Fick tårar i ögonen av att se att han äntligen verkar hittat en träningsmetod han gillar.

Har testat fotboll, handboll, brottning, ishockey, löpning, cykling, simning, schack och data.

Han gillade ingenting. Jo brottning ända fram tills idiot björn kom och tog över träningen och skulle ha elittänk på allt.

För fan dom är barn! Tränas på deras nivå och ska ha sjukt kul under tiden. Tycker jag. Att sätta folk i fack och bara satsa på dom som är bra skapar ingen lagkänsla. Inte heller styrker det individerna.

Dom som inte är bäst, blir hackkycklingar och tar på sig skulden för att laget förlorade. Nej inte tar på sig, utan får höra att det är deras fel.

Den som är bäst får en jävla press på sig att alltid vara bäst. Snart kommer det någon som blir lite bättre och då är den som var bäst innan inte lika pepp. Och blir bitter.

Lagsport i all ära. Men det är inget för mig. När det gäller sport vill säga.

Jobb, insats, livet är en helt annan sak. I min skeva värld.

Vill bara säga att jag är så jävla glad för att min lille store pojk hittat någonting han tycker är kul, som dessutom gör livet lite lättare och får honom att må bättre. Thats it!

Själv har jag köpt en kass förkylning på IKEA. I deras fyndavdelning låg den i en skadad wellpapp förpackning.

Tog två dagar för den att riktigt få fäste.

Men jävlar i gatan vilket drag det är i den.

Hostar. Så jag klöks.

Snorar. Så jag klöks.

Febrar så jag skakar.

Alvedonar så jag fiser.

Jisses.

Har alltid använt Ipren innan. Men Netto saluför inte Ipren. Men Alvedon.

Skitnetto!

Fisnetto!

Alvedon och min mage är inte riktiga kompisar.

Gör så jag fiser. Alvedonen alltså. Inte du.

Som brysselkål och sås.

Ungefär.

Lär hoppa i ännu ett lite för varmt bad.

Så huden blir så där rödflammig.

Som efter smisk.

Har jag sett på teven.

Att huden blir alltså.

Snart KFÖ.

Snart jul.

Snart bröllop. Hoppas jag.

Sån är jag.

Grodhoppslik liksom...

Så hur blir det nu då?

Ska jag ta tag i det direkt?

Alltså byta däck på bilen.

Eller väntar jag tills det verkar som om snön ska ligga kvar och vinterväglag råder?

Kaffet är i alla fall varmt. Och starkt.

Lite som hulken.

Fast inte grönt.

Det är the som kan vara grönt.

Och gräs.

Och löv.

Och gröna bilar.

Upptäckte att jag är tvungen att bädda. Det hände en olycka. I sängen. Och lakanet blev alldeles smutsigt.

Snabbt ner i tvättstugan och sno en maskin.

Inte bildligt. Fattar ni vid detta laget, att jag inte snor saker.

Bara tid.

Lakanet blev nästan rent.

Björnbär och banan sätter sina spår.

Iväg och handla rosa. Ska jag någongång.

Sett på reklamen att det ska vara bra.

Och visas det på teven är det sant.

Precis lika sant som att allt som står på facebook är sant.

Sån är jag.

Trovärldig liksom...

Va? Va! Va?!

Gud vilken helg!

Bästa vädret.

Bästa känslorna.

Bästa sovning och morgon.

Eller var det tvärtom. Att jag vaknade tidigt för jag sovit så gott.

Eller vaknade jag god för jag sovit.

Eller långt? Eller snett...

Vissa drack whiskey, andra drack vin, någon drack linssoppa.

Tredje drack ur boxar med vin. Och dansade fantastiskt.

Hoppigt, smygrökande och alldeles fantastiskt.

Tittade på film. Harry potter, Stepbrothers, the game.

Ska titta på film. Predators 2010.

Och röka mindre cigaretter. Inte mindre i formen. Utan i antal.

Blev för många igår.

Känner att jag talar i tungor.

Fast trivs med det.

Och med Orion, grannar och vänner jag precis börjat känna.

Nämner inte de vänner jag redan känner.

För dom älskar jag.

Det vet dom.

Sån är jag

Iblandförklarande liksom...

Det trycker på i magen

som om jag är smågravid.

Med skitunge eller skitungar.

Kaffet gör det. Med mig.

Inte mig med barn, utan gör att magen sätter igång och hyperarbetar och vrider runt tarmarna i koffeindans.

Hittar lite skräp i tarmar och magsäck. Vissa kallar sånt för mat.

Sånt, maten alltså, verkar inte vara kompatibelt med kaffe.

Iallafall inte i min mage.

Så var uttrycket: Kaffe på maten kommer ifrån, är för mig obegripligt.

Människan som kom på det uttrycket var nog mycket bättre än vad jag är.

Eller så åt människan annan mat förr i tiden, när uttrycket myntades.

Klart att människan åt annan mat förr i tiden.

Hade den ätit samma mat som jag hade det ju varit jättekonstigt.

Då hade vi fått kräka i varandras munnar. Som fåglarna gör.

Dom äter samma mat.

Lite äckliga djur. Fåglarna alltså.

Men å andra sidan finns det något lyxigt med det.

Dom äter alltid varm mat. Alltså den som äter fågelkräket.

Vomeringen alltså.

Fast man kan äta kräk.

Typ grillad kyckling är också varm. Alltså ett fågelkräk.

Eller fä.

Ord är ganska roliga. Och lika.

Ta orden pokulera och kopulera.

Två lika långa ord.

Fast helt olika.

Hade låtit ganska kul om man tex. stod i kön i matäffären. Telefonen ringer. Och du vänder dig till kassörskan,och säger:

- Ursäkta mig, jag ska bara kopulera lite i telefonen.

Och just detta är ju det hemska.

Att vi alltid ska be om ursäkt för vad vi gör.

Om jag träffar någon som har ett fint klädesplagg, och jag säger:

- Wow! Snygg tröja.

Så svarar i nittosju procent av fallen med en ursäkt. Typ:

- Äsch, den var billig.

- Tack, men jag har haft den ett tag.

- Äh, den här gamla...

Ja. Så är det.

Nu är det präriehundning på gång.

Du vet när bajskorven tittar ut ur röven och sen åker tillbaka igen.

Alltså.

Sån är jag.

Bajsnödigast liksom...

I badkaret finns inga

känslor.

Hade en kalasdag igår.

Inte kalas som i kalas kalas, med tårta och ballonger.

Utan bra dag. Bästa på länge.

Gick maglerundan som är typ 30 mil.

Sen gick jag skogrundan som är 10 mil.

Rodde en båt. Runt runt och höll på att krocka med isberg. I grönt.

Mumsade bullar, som man visserligen gör på kalas kalas, fast nu gjorde jag det på den bra dagen.

Sen skjutsades jag i en bil. Som knappt lät. Trodde den stannade, eller dog. Så tyst var den. Fast den dog inte. Stannade bara ibland, vid rödljus å sånt.

Tittade på film, på stor skärm. Så stor att filmen blev grynig. Eller så var det min hjärna som prickades.

Hur som helst, så flöt jag bara med. Och älskade det.

Såna dagar är lyx.

Vill på spa.

Inte för att få behandlingar i ansiktet och så med lera och sånt.

Utan för att få vara blöt ett helt dygn. Och då jag inte är blöt så trippar jag runt som alla andra på spat, i vit morgonrock och vita slippers.

Går runt en sväng och tittar på tavlor, fruktfat och lampor som ser ut som pokemons.

Sen slänga av mig frotterocken och plumsa ner i ljummet vatten.

Lägga mig på rygg. Låta öronen vara under ytan, flyta omkring och höra mina hjärtslag.

Kravla mig upp på kakelgovet och krypa fram till bubbelpoolen. Treva efter mina knän och sitta i jetströmmarna och vibrera i takt.

Kan fisa i vattnet utan att någon vet vem det är.

Se allas skyldiga blickar då de tittar runt och ser oskyldiga ut. Nervositeten sprider sig.

Jag vet vem det var. Fast alla känner sig skyldiga.

Skulle kunna vara Sherlock Holmes. Och klassa alla andra detektiver. Med stil.

Eller med blöt handukssnärt.

Sån är jag.

Svidbar liksom...

Hur kommer det sig

att jag alltid saknar mer dagen efter?

Kan det vara så att jag fått fysisk mersmak, eller är det grejen att hjärnan blivit tillfredställd och kräver mer?

Laserblick, blixtrar och skakningar.

Som Star Wars på nåt vis.

Prinsessan Leia och Chewbacka glider snyggt över vintergator och hoppar över svarta hål. Duckar för röda strålar och slukar små små gröna grodor.

Luke Skywalker och Obi står och tittar på. Fattar inte hur dom överlever. Den finaste prinsessan och den långe och helt superskeva hårvarelsen.

Fast ofilmat så vet ingen att det hänt.

Finns bara i fantasin. Men hon är fin! Nynnar en stund på kalles klätterträd melodin.

Nynnat klart och känner hur det suger i magen.

Svider lite. Nere till vänster.

Doftar fortfarande.

Vägrar odofta.

Bojkotta badkaret. Trots inviter från kakelrum och handfat.

Rädd för att sluta komma ihåg. För att vakna till och faktiskt förstå.

Eller bästa valet, kunna dofta varje dag.

Utopier finns det gott om.

Gäller att våga ta det där steget in i rätt värld.

Känna sig tillräckligt bekväm för att våga ställa skorna på skohyllan och vägra ta ett steg till.

Färdigstegad.

Bästa känslan.

Lugn och bara känna att man kan lägga sig i soffan och känna sig hemma. Känna sig trygg. Inte behöva fundera mer på hur eller var man ska gå.

Får kolla tradera och blocket om det finns rymdskepp där. Som kan föra henne rätt. Med autopilot.

Gäller att hitta rätt skepp bara.

Så den kör rätt.

Och inte backar.

Borde förbjudas. Backen. På rymdskepp. Och så.

Backen i Danmark däremot borde inte det.

Inte heller backen i Halland. Eller åsen som den kallas.

Visst, det är jobbigt uppför. Men sjukt lätt på andra hållet.

Gäller även backen i Vedema.

Fast där finns det tittstopp. Men utsikter som inte ens laser kan sabba.

Och bänkar av gammeldags trä. Såna där som håller i evighet.

Som min känsla.

Och mina fantasier.

Oförstörbara. Och påfyllningsmöjliga.

Och ganska egna.

Sån är jag.

Unik liksom...

Makes fart an art!

Jisses. Havrebröd. Får fart på magen.

Superenkelt att göra.

Salt, gott bröd som passar till allt.

Skär sönder gommen så där bra, om du väljer att pensla med vatten innan du gräddar det i ugnen.

Jaja. Lägger väl ut receptet då.

Du behöver följande:

50 gram jäst.

6 dl mjöl.

6 dl havregryn.

2 tsk salt.

4 dl vatten.

Thats all.

Blanda jäst och ljummet vatten. Lös upp jästen. Häll i salt, havregryn och 5,5 dl mjöl (i den ordningen, annars blir det oordning och klumpigt)

Jäs i bunke i 45 minuter under bakhandduk eller annat jävla övertäckningsmaterial. Wellpapp, bildörr, katt om det funkar med hår i maten...

Lyft bort materialet du valt att täcka över bunken med geggan i. Släng i det sista av mjölet och knåda ihop till en ganska oklibbig grå beige massa.

Ta fram en ugnsplåt. Lägg på ett bakpapper eller om du kör oldschool, kleta smör på bakplåten.

Trixa nu till två limpliknande saker och lägg dessa på plåten.

Täck över de limpliknande sakerna igen i 45 minuter till.

Passa på att sätta på ugnen. Nej, starta ugnen menade jag. 180 grader nånting.

När de 45 minuterna har gått så väljer du om du penslar med ägg (brunaktig yta) vatten (gomskärande och krispig yta) eller strunta i att pensla (grått bröd)

Grädda i 25 minuter.

Skär upp och ha alldeles för mycket smör på mackorna.

Men detta recept är hemligt. Så sprid det inte.

Var tvungen att ha ett någorlunda seriöst blogg inlägg.

Sån är jag.

Bakglad liksom...

En sån här dag

kan man inte missa.

Onsdagar.

Vaknar sju.

Värmer mjölk och häller i ett par skedar oboy.

Brer smör på hembakt havrebröd.

Lägger på en bricka och går in till den snarkande sonen.

Skakar liv i honom och serverar frukost på sängen.

Ner i tvättstugan och fyller maskinerna med oren tvätt.

Upp igen.

Startar kaffebryggaren och lyssnar på det fantastiska bubblet och fizz ljudet.

Ut på balkongen.

Sätta sig ner med en mugg nybryggt kaffe i handen och bara lyssna.

På stressen utanför.

Snabba skoklackar som smäller i asfalten. Växlande bilar. Ska hinna först.


Titta lite på en enögd katt som dricker regnvatten som samlats i en plastlåda på balkongen.

Och dessutom har jag fått i gång datorn igen, efter blåskärmskraschen.

Och det trådlösa bredbandet funkar nästan oroväckande bra.

Gick snabbt att få hem första filmen på nya hårddisken.

Hejja TTi!

Sån är jag.

Brahumörig liksom...
Andas in höstluften och inte riktig fatta att det snart kommer snö.

Dagens visa...

Mitt skinn tycker jag är toppen
Ty det räcker runt hela kroppen.

Ända från foten och upp under håret.
Lagom kring armen och lagom kring låret.

Det skrynklar sig lite när jag skrattar.
Eller grubblar och ingenting fattar.

Det är tur att skinnet inte tar slut.
För utan skinn ser man nog äcklig ut.

Sån är jag.

Återberättande liksom...