Ibland när jag tittar

i hennes ögon...

Så förlorar jag allt.

Försöker spela tuff.

Eller mindre medgörlig.

Upptäcker alltförsent att det var då hon vann.

Igen.

Jag står här som den ständige förloraren.

Gillar läget.

Hemskt mycket.

Det kommer en tid då jag, ja jag kommer hämnas.

Fast lite mindre slagkraftigt.

Mer jag på nåt vis.

Lite fetare, lite mer stel i lederna.

Lite hårdare i leder och så.

Kommer inte titta in i dina ögon.

Kommer stirra mig blind på din navel.

Fast det du inte vet,

är att jag vann.

I min värld.

För sån är jag.

Ostyrbar liksom...

Idag är en tisdag

utan tanke på nästa dag.

Bacardi razz eller bowmore i mina glas.

Ont i handen har jag.

Kramade en hals en gång.

Blev orolig för blåmärken.

Inte på halsen utan på min hand.

Är späd och ganska fånig.

Har revben som står ut från min kropp.

Välter tanter på maxi med dom.

Inte på kvantum då deras hyllor står bredare isär.

Eller så gör dom inte det.

Handlar sällan på Kvantum så det känns som en ny affär varenda gång jag går dit.

Det jag vet är att en kvinna sitter i kassan.

Eller flera stycken, och några män.

Men just denna kvinnan minns jag.

Första minnet av henne är att hon var nakenmodell på krokin.

Andra minnet var att jag sa till henne att det var fullt på quizzen på den lokala baren.

Då vände hon och gick.

Vet inte om det var för att mina revben blockade vägen eller om hon trodde på min Laphroige lögn.

Fick rusa efter henne.

Slet tag i hennes jackärm, stirrade henne stint i ögonen och sa att jag bara skämtade.

Hon började gråta.

Jag med.

Inte av empati, utan för det var så hemskt kallt ute, utan jacka på mig.

Mina ögon tåras av kyla.

Och av ögon.

Eller synen rättare sagt.

Ser på henne.

Med eller utan massageolja.

Hon ser halkig ut.

Lagom för att glida lätt ner i viljan.

Viljan som vill så mycket.

Mer än mest.

Sån är jag.

Åpen, hång liksom....

Om jag skyndar mig

så kanske jag hinner sluka en hel påse ostbågar, innan Sigge vaknar.

Han fiser otroligt illa av såna.

Påsar alltså.

Vad är det med mänskligheten egentligen.

Har den helt tappat förnuftet.

Rimmet och resonen kanske gick åt till alla klappar.

Var med dottern på stan innan.

Shoppade som hon sa.

Jag kallade det för att köpa henne en jacka.

Vi smet in på ett lokalt fik.

Jag slök en semla.

Hon småslök ett wienerbröd.

Då kommer det fram en människa av kvinnligt kön.

Tittar på mig.

Skamset känner jag att jag säkerligen har hela överläppen full av vispgrädde och näsan full av florsocker.

Hon frågar om jag vill gå på en dejt.

Jag svalde innehållet i munnen, utan att tugga och fick fram: Tack men nej tack.

Min dotter tittade på mig med sina undersköna ögon.

Jag hoppas hon inte hörde vad "tanten" sa.

Fick lite knip i magen.

Antingen för att jag svalt utan att tugga.

Eller för att dottern hörde vad den rimlösa och resonlösa kvinnan frågade mig.

Hoppas på att det var ett vad hon skulle göra.

"Fråga en främling om en dejt och du vinner en resa till evigheten"

Då vann hon.

För hon frågade.

Igår var en magisk dag.

Kvällen extramagisk.

Så där så man inte ens behöver ett lakan för att dölja tricket.

För det var på sanning.

Då svalde jag, utan att tugga.

Utan att få magknip.

Ett tag.

Sån är jag.

Hungrig liksom...

Galna ögon

var det någon som sa.

Att det inte går att läsa vad jag tänker.

Tänk vad förvånad jag skulle bli om det i stället var tvärtom.

Att det stod i mina ögon, vad jag tänkte.

Om det rullade en lite teleprintertext i dom.

Det hade varit galna ögon.

I mina ögon i alla fall.

Men jag tog det som en av en finaste komplimanger jag fått.

Charles Bukowski hade galna ögon.

Genialiska texter som träffade rätt i mitt hjärta.

Dom där dikterna.

Inte hans fyllenoveller.

Eller jo.

Några.

Svaret kom via sms.

Genetaliska texter?

Nej det är bara vi som är genetaliskt genialiska.

I alla fall i min värld.

Den galna.

Oläsbara.

Ska käka printerpapper.

Och spotta ur mig skitord.

Ger er några förslag:

Analklåda.

Diarretorka.

Bajskul.

Efter det så börjar det svida i rumpan.

Gör ont att torka.

Som mina ögon.

När du åkt.

Sån är jag

Söndergråten liksom...

Idag är sista dagen

på jättelänge jag kommer vara hemma från jobbet.

Förbannade feber och smygsnuva.

Den lägger sig högst upp i näsan, under ögonen.

Spränger på när jag ligger på rygg eller böjer mig fram.

Tror snuvan snodde med sig nåt slags vattenfyllt rör.

Så den ser när jag böjer mig och inte är alldeles rak i nacken.

Vattnet blir snett och snuvan börjar dansa pogo och rave i lite för små bihålor.

Ska hämnas.

Snyta ut snoret och lägga det på balkongen.

Där är det kallt.

Och stort.

Så stort att snuvan inte riktigt förstår hur stort och imploderar av förundran.

Det är då jag står bredvid och hånler.

Så fort snuvan och jag gjort upp ska jag börja måla.

Väggarna.

I sovrummet och i hallen.

Behöver förändring här hemma.

Inte förändring som i nytt liv, nya möbler eller nya ideer.

Men ny färg på väggarna.

Blir deprimerad av kissgula sovrumsväggar och hallväggar.

Känns som man kommer hem till en urinoar.

Och om jag lyckats missa tömma kattlådan så luktar det så också.

Sigge (ja min katt) är grym på att kissa.

En gång hade vi kiss VM.

Inte jag och Sigge, utan Den lille korta kustjägaren och jag.

Vi ställde oss på ett led linje.

Drog fram snopparna.

Sa klara, färdiga gå och gick taktfast baklänges samtidigt som vi kissade.

Den som kom längst på en kiss vann.

Han hade svårt att starta.

Det hade inte jag.

Plus att jag sicksackade kisset.

12 meter kom jag.

Han fuskade och nöp av.

Så startade han igen.

När jag inte såg.

Han vann.

Ger han gärna segern.

Hade hellre vunnit VM i andra aktiviteter.

Hårdhet tillexempel.

Där hade jag vunnit.

I alla fall om man snackar hårdhet i bullbak, bad, kotlettstekning, tacokalas, Oriontrixande, tvätteri och barnagosande.

Ja just det.

Denna helgen är min helg.

Barnen barnen barnen.

Och tanken på dig.

Sån är jag.

Hårdtänkt liksom...

Idag har jag gjort

dagens andra goda gärning.

Skänkt pengar igen till Musikhjälpen.

Gör det en gång om dagen.

Inte för att vara en bättre människa.

Mer för att vara en medmänniska.

Och för att jag gillar och brinner för deras goda sak.

Fick julbonus.

I lönebeskedet.

Kul för mig.

Kul för företaget.

Kul för musikhjälpen.

I slutändan.

Får även en julkasse med mat.

Så griljera skinka, tugga klementin, smsa Musikhjälpen, krama barnen, klä julgranen, läsa bandsläppet till SiESTA! igen och igen.

Blev även förundrad över snön.

Idag flög den från vänster, om jag stod med näsan ut från balkongen.

Nån stod på näsan på gatan nedanför.

Snart kommer jag inte kunna hålla tillbaka.

Måste skrika PLOGBILSAKTIVIST!

Sån är jag.

Touretteslik liksom...

Känns sådär

att vakna på soffan.

Man toksomnar till en film.

Under duntäcke.

Småfrusen och alldeles övertrött.

Vet att jag kan somna där, för jag vaknar ändå vid ett och måste gå och kissa.

Inatt blev det inte så.

Kissade inte i soffan.

Vaknade inte vid ett.

Vaknade halv tio med blåsan full och nacken stel som en midsommarstång.

Försökte sträcka ut mig, i en lite för liten soffa.

Gick sådär.

Det snärtade till i nacken och jag såg blixtrar.

Som Flash Gordon.

Fast på svenska.

Och lite mindre marwellik.

Mer äkta lik.

Dödslik.

Sigge (ja min katt för de oinvigda) hoppade upp och ville gosas.

Stod och trampade med sina långa vassa klor.

Lite på soffan.

Lite på min arm.

Och bara sådär så vaknade jag till på riktigt.

Smärtan.

Saknaden.

Längtan tills senare.

Upptäckte då, först då att jag var jättekissenödig.

Så där kissenödig att jag inte kunde stå rakt. För blåsan höll verkligen på att explodera.

Kröp in på toaletten.

Sigge trodde jag ville busa.

Bet mig i rumpan.

Han gillar sånt.

Lek alltså.

Kravlade mig upp på toan.

Satt och kissade så där jättelänge att jag var tvungen att raka mig under tiden.

Passade på att skura toagolvet, putsa spegeln och klippte tånaglarna.

Världsmästare på att kissa.

Då kom jag på min dröm.

Drömde att jag hörde katter i trappan.

Öpnnade dörren och där var fem katter.

Prickiga.

Gråa med svarta prickar.

Man såg att dom var syskon.

Fluff, så låg en katt runt min hals, som en levande kattboa.

Blev varmt och skönt.

Gick upp på vinden, och där stod den gamle grannen.

Han som Jehova älskade, enligt honom.

Vi lagade mat och diskuterade bildäck.

På vinden.

Vid ett vitt bord.

Plötsligt befann jag mig på SiESTA!festivalen.

Dansade på scenen bakom Robyn. Och slog taktfast på d-drums med tunga tunga trumpinnar.

På något vis hade hon paus mitt i sin konsert.

Då stod jag nedanför scenen och tittade.

Hon ville ha upp ett bröllopsfölje på scenen.

Och där kom Lasse Karlsson gående.

Min gamle klasskamrat.

Vi kramades, grät lite och var allmänt minnesrika.

Och nu tror jag att jag har svamlat klart.

Lite tom i skallen.

Igen.

Behöver kaffe.

Nu.

Sån är jag.

Kaffetom liksom...

Den blicken

gör mig svag.

Så djupa.

Vill kasta mig i dina ögon och simma omkring.

Försöka hålla fast din lins.

Fokusera den på ett ställe.

Mitt ställe.

Slicka i mig dina tårar så du aldrig behöver vara ledsen mer.

Försiktigt stänga ögonlocken när du ska sova.

Fläta ihop dom där vackra fransarna så inget ljus kommer in och stör dina drömmar.

Ligga sked med din iris.

Försiktigt omfamna den.

Rulla bort morgonjoxet som samlats i ögonvrån.

Slutar aldrig fascineras av att dom sitter på dig.

I dig.

Där jag vill vara.

När jag kisar och tittar intensivt så ser jag universum.

Ser stjärnorna, galaxer och vintergator.

Så oändligt stort i små fodral.

Vackraste fodralen.

Ditt fodral.

Underbästa!

<3

Ska idag hoppa på ett ben

en stund.

Mest för att se om magmusklerna fungerar som dom ska.

Och om balanssinnet finns.

Det är halt ute.

Jätte.

Satt på balkongen och tittade på husrivningen på andra sidan gatan.

En man halkade omkring.

Skrek något om plogning.

Jag ville skrika plogbilsaktivist.

Kom på att plogbillsaktivist finns och inte alls har något med halka att göra.

Tänk om förargat honom.

Kallat han plogbillsaktivist då jag menade plogbilsaktivist.

Att ett l kan göra så mycket.

Eller ett i.

Eller en punkt.

Som stackaren som avrättades för att punkten satt på fel sida av ett ord.

Avrättas. Ej friges!

Avrättas ej. Friges!

Jobbigt läge att förklara handslintningen efteråt.

Eller handslitningen.

Där var n:et som gjordet.

Idag är det den 15:e december, vilket innebär att SiESTA! har första bandsläppet.

Lite pepp sådär.

Lite svettig och nyfiken.

Som första gången.

Då kroppen inte lydde order.

Gjorde vad den ville och jag hann inte fatta vad som hände.

Bara att det var konstigt.

Och mådde lite illa efteråt.

Hoppas att bandsläppet blir en bättre upplevelse.

Klart den blir.

Måste den bli.

För ingenting kan vara sämre än första gången.

Fast första gången är ju en mening som kan förändras.

Första gången någonsin var kass.

Det var så jag menade.

Första gången nu senast var fantastisk.

Eller senaste gången var underbar.

Vill inte ha en sista gång.

Sån är jag.

Omättlig liksom...

Kalla händer och fötter

har jag.

Och varmaste pannan.

Vaknade idag och trodde att febern hade flyttat.

Till grannen eller till Grekland.

Tappade upp ett bad och tog med en rykande varm kopp kaffe in i badrummet.

Hittade onoff reklam på golvet.

Satte mig på porslinsvännen och sket i den.

Den bara gapade och ville ha mer.

Tyvärr kompis, magen är tom tänkte jag och torkade min lilla rumpa.

Tvättade händerna, borstade tänderna och gled i hetaste vattnet.

Fick styva bröstvårtor och knottrig hud.

Tänkte på henne och bläddrade i reklamblad.

Vattnet blev konstigt kallt alldeles för fort.

Fyllde på varmvatten.

Njöt lite till. Lekte med rakhyveln. Stjärnor på magen och i tanken.

Drog ur ploppen.

Ställde mig upp.

Rös.

Och frös.

Hostade lite och snöt ut nattens feberdrömmar.

Svepte in mig i morgonrock och gick och la mig i soffan.

Kom på att barnen har julsoaré ikväll.

Hade andra planer.

Ibland är min hjärna och jag inte riktigt kompatibla.

Tanken är snabb och vill saker direkt.

Hjärnan mer fundersam och vill planera.

Då, när jag skulle resa mig och hämta nästa kopp kaffe, överföll den mig.

Med full kraft.

Gjorde att jag vinglade till och fick stödja mig på hallbyrån.

Försökte skaka av mig den. Riste som Elvis, full av knark.

Inte jag då, utan Elvis.

När han knarkade och riste på scenen.

Sån såg jag ut.

Fast utan brylcreme och hängmage.

Febern klamrade sig fast i nacken.

Kände hur den ålade sig runt halsen och slank in i örat.

Kawooooom.

Blossande öron och glansiga ögon. På en gång.

Insåg att livet är en hora. Och jag har liksom inga pengar. Att köpa min lycka.

Bara gilla läget.

Terrängen bestämmer heter det ju.

I skallen tar jag på mig överlevnadsutrustningen.

Klättrar in i sängen.

Repellerar ner för väggen och likt en covert op, slinker jag ner under täcket.

Andas väsande men ack så levande.

Somnar ett tag.

Vaknar till och känner myntfacket börjar fyllas.

Slänger ett feberöga mot plånboken.

Missar.

Tar andra ögat och siktar noga.

Hoppsan, där finns stålars.

Skumt.

Drömmer jag eller är livet inte en hora?

Förvirrad men levande så bestämmer jag mig för att överge dumma tankar och suga i mig livets alla med och motgångar.

Ur ett sugrör.

Får kämpa lite mer då.

SMS i telefonen.

Stjärnklara SMS.

Dom bästa!

Ibland får jag flera stycken. På raken.

Då ler jag.

Och skyller SMS hänget på startroopers som försöker stoppa vår konversation.

Fast sneaky vi.

Undgår allt.

Träffar rätt.

Träffas rätt.

Ibland.

Såna är vi.

Ihopblandade liksom...

Fantastiskt bakis

och med en mullrande mage, vaknade jag.

Utanför fönstret ser jag regnet falla.

Julfesten var lyckad.

Maten mättade och ölen släckte törsten.

Grymt att jag på något vis kunde byta in två öl mot två flaskor vin.

Ibland har jag tur.

Hittade två lite cola i kylen.

Ibland har jag mer tur.

Ska tappa upp ett bad och försöka bli människa igen.

Ska iväg och jobba på Markan idag. Lussevaka.

Så det så.

Ska bli skojs att lyssna på band.

Och dricka kaffe.

Och äta munkar.

Det är jag bra på.

Kakor.

Finns nog inget som kan starta en dag som 4 vaniljmunkar och ett rör ballerina.

Jo det kanske finns det.

Fast det säger jag inte.

Någonting hemligt vill jag ha.

Som för mig själv typ.

Som ingen annan vet.

Eller jo.

Hon vet.

Han med.

Sån är jag

Ohemlig liksom...

Väntans tider...

Mitt hjärta fylls av lycka.

Din mage ond av blod.

Vill pyssla, värma och tappa upp varmt bad.

Lägga dig försiktigt.

Lägra dig vilt.

När ondheten försvunnit.

Min blick ser dig i det blåa ljuset från teveskärmen.

Gör dig kusligt vacker.

Som skräckfilmsdimma.

Fast på riktigt.

Skakiga lår. Röda plastband. Plastig madrass.

Vi bärs fram på luft.

Som om vi har vingar.

Suget i magen när luften tar slut.

Jag ser dina läppar.

Inser att du skrattar.

Jag är i min värld.

Plötsligt i din.

Så jävla rätt.

Så alldeles för sällan.

I min värld.

Har aldrig gillat hår i munnen.

Men ditt hår smakar bra.

Rymdlikt.

Overkligt.

Artur Dent for till restaurangen vid världens ände.

Med dig finns oändligheten.

Just för stunden.

Restaurangen på två rum och kök.

Trixar kocklikt och bränner maten.

Kan inte koncentrera mig.

På en sak i taget.

Då du lever i mig.

I tanke och hjärta.

Vill stoppa tiden.

Pausa och betrakta.

I evighet.

Och sen lite till.

Blev arg, rätt in i

själen...

http://blondinbella.se/portobello-road/

Här står hon med sitt leende och smekt in kroppen med päls.

Fy fan!

Ett kap säger hon.

Det enda kapet som kommer fram är hur totalt jävla nonchalant hon är.

Sparade 4000 spänn.

Hejja dig Blondinbella.

I brist på kunskap så slaktar vi lite rävar och tar på oss deras hud. Känner oss vackra.

Kevin William Crompton passar i blod.

Blondinbella passar som blodig. I sitt eget blod. Inte i andras.

Så det så.

Jävla konstig känsla i magen nu.

Kär, arg och lite bajsnödig på en gång.

Sån är jag.

Kärbajsarg liksom...

Hejja fredag

Ikväll är det julfest på jobbet.

Eller fest och fest.

Det vankas julmat och lager och kontor ska korsminglas.

Krystat till en början.

Brukar det vara.

Sitta med okända människor. Titta stelt, hejja på varandra, förklara arbetsplatsinnehåll och fylla på bordsdamens glas.

Sen sådär fantastiskt magiskt så släpper allas spänningar på en gång.

Slipsar lossas, bälten spänns ut för att rymma ris ala maltan, fniss och taktklapp till dansande människor.

Fredagsmys sa någon. Jag kommenterade toamys...

Förra året lyckades några med bedriften att bedriva otukt på toaletten. Eller otukt är fel ord.

Otrohet är rätt ord.

Det lustiga i denna dödssynd var att de trodde att det skulle funka. På riktigt.

Hon kommer ut med kjolen på trekvart, trosorna högt på ena höftbenet och strumpbyxorna så där korviga vid knäna.

Han kommer ut med stort leende och skjortan halvt instoppad i byxlinningen. Bältet hänger och dinglar.

De smyger helt oberörda i takt. Som en litet men ack så nöjt luciatåg.

Alla ser. Alla förstår. Dom ser inte att att ser, och ler bak deras ryggar.

Julen är glädjens högtid sägs det.

Jävla glad att det inte var jag. Som traskade med halvt instoppad skjorta.

Så det så.

Har fått smeknamnet Axel Niklasson av vissa mer eller mindre vänliga människor på jobbet.

Frågan kommer om jag ska cykla till julfesten.

För er som undrar så är svaret nej. NEJ! Absolut inte. Definitivt stopp.

Vågar inte riskera att döpas om till Lårbensbrott Halkvarningsson.

Och dessutom har jag inget lyse på cykeln. Längre...

Sån är jag

Blindstyrlig likosm...