Känns sådär

att vakna på soffan.

Man toksomnar till en film.

Under duntäcke.

Småfrusen och alldeles övertrött.

Vet att jag kan somna där, för jag vaknar ändå vid ett och måste gå och kissa.

Inatt blev det inte så.

Kissade inte i soffan.

Vaknade inte vid ett.

Vaknade halv tio med blåsan full och nacken stel som en midsommarstång.

Försökte sträcka ut mig, i en lite för liten soffa.

Gick sådär.

Det snärtade till i nacken och jag såg blixtrar.

Som Flash Gordon.

Fast på svenska.

Och lite mindre marwellik.

Mer äkta lik.

Dödslik.

Sigge (ja min katt för de oinvigda) hoppade upp och ville gosas.

Stod och trampade med sina långa vassa klor.

Lite på soffan.

Lite på min arm.

Och bara sådär så vaknade jag till på riktigt.

Smärtan.

Saknaden.

Längtan tills senare.

Upptäckte då, först då att jag var jättekissenödig.

Så där kissenödig att jag inte kunde stå rakt. För blåsan höll verkligen på att explodera.

Kröp in på toaletten.

Sigge trodde jag ville busa.

Bet mig i rumpan.

Han gillar sånt.

Lek alltså.

Kravlade mig upp på toan.

Satt och kissade så där jättelänge att jag var tvungen att raka mig under tiden.

Passade på att skura toagolvet, putsa spegeln och klippte tånaglarna.

Världsmästare på att kissa.

Då kom jag på min dröm.

Drömde att jag hörde katter i trappan.

Öpnnade dörren och där var fem katter.

Prickiga.

Gråa med svarta prickar.

Man såg att dom var syskon.

Fluff, så låg en katt runt min hals, som en levande kattboa.

Blev varmt och skönt.

Gick upp på vinden, och där stod den gamle grannen.

Han som Jehova älskade, enligt honom.

Vi lagade mat och diskuterade bildäck.

På vinden.

Vid ett vitt bord.

Plötsligt befann jag mig på SiESTA!festivalen.

Dansade på scenen bakom Robyn. Och slog taktfast på d-drums med tunga tunga trumpinnar.

På något vis hade hon paus mitt i sin konsert.

Då stod jag nedanför scenen och tittade.

Hon ville ha upp ett bröllopsfölje på scenen.

Och där kom Lasse Karlsson gående.

Min gamle klasskamrat.

Vi kramades, grät lite och var allmänt minnesrika.

Och nu tror jag att jag har svamlat klart.

Lite tom i skallen.

Igen.

Behöver kaffe.

Nu.

Sån är jag.

Kaffetom liksom...