Hejja fredag

Ikväll är det julfest på jobbet.

Eller fest och fest.

Det vankas julmat och lager och kontor ska korsminglas.

Krystat till en början.

Brukar det vara.

Sitta med okända människor. Titta stelt, hejja på varandra, förklara arbetsplatsinnehåll och fylla på bordsdamens glas.

Sen sådär fantastiskt magiskt så släpper allas spänningar på en gång.

Slipsar lossas, bälten spänns ut för att rymma ris ala maltan, fniss och taktklapp till dansande människor.

Fredagsmys sa någon. Jag kommenterade toamys...

Förra året lyckades några med bedriften att bedriva otukt på toaletten. Eller otukt är fel ord.

Otrohet är rätt ord.

Det lustiga i denna dödssynd var att de trodde att det skulle funka. På riktigt.

Hon kommer ut med kjolen på trekvart, trosorna högt på ena höftbenet och strumpbyxorna så där korviga vid knäna.

Han kommer ut med stort leende och skjortan halvt instoppad i byxlinningen. Bältet hänger och dinglar.

De smyger helt oberörda i takt. Som en litet men ack så nöjt luciatåg.

Alla ser. Alla förstår. Dom ser inte att att ser, och ler bak deras ryggar.

Julen är glädjens högtid sägs det.

Jävla glad att det inte var jag. Som traskade med halvt instoppad skjorta.

Så det så.

Har fått smeknamnet Axel Niklasson av vissa mer eller mindre vänliga människor på jobbet.

Frågan kommer om jag ska cykla till julfesten.

För er som undrar så är svaret nej. NEJ! Absolut inte. Definitivt stopp.

Vågar inte riskera att döpas om till Lårbensbrott Halkvarningsson.

Och dessutom har jag inget lyse på cykeln. Längre...

Sån är jag

Blindstyrlig likosm...