Det trycker på i magen

som om jag är smågravid.

Med skitunge eller skitungar.

Kaffet gör det. Med mig.

Inte mig med barn, utan gör att magen sätter igång och hyperarbetar och vrider runt tarmarna i koffeindans.

Hittar lite skräp i tarmar och magsäck. Vissa kallar sånt för mat.

Sånt, maten alltså, verkar inte vara kompatibelt med kaffe.

Iallafall inte i min mage.

Så var uttrycket: Kaffe på maten kommer ifrån, är för mig obegripligt.

Människan som kom på det uttrycket var nog mycket bättre än vad jag är.

Eller så åt människan annan mat förr i tiden, när uttrycket myntades.

Klart att människan åt annan mat förr i tiden.

Hade den ätit samma mat som jag hade det ju varit jättekonstigt.

Då hade vi fått kräka i varandras munnar. Som fåglarna gör.

Dom äter samma mat.

Lite äckliga djur. Fåglarna alltså.

Men å andra sidan finns det något lyxigt med det.

Dom äter alltid varm mat. Alltså den som äter fågelkräket.

Vomeringen alltså.

Fast man kan äta kräk.

Typ grillad kyckling är också varm. Alltså ett fågelkräk.

Eller fä.

Ord är ganska roliga. Och lika.

Ta orden pokulera och kopulera.

Två lika långa ord.

Fast helt olika.

Hade låtit ganska kul om man tex. stod i kön i matäffären. Telefonen ringer. Och du vänder dig till kassörskan,och säger:

- Ursäkta mig, jag ska bara kopulera lite i telefonen.

Och just detta är ju det hemska.

Att vi alltid ska be om ursäkt för vad vi gör.

Om jag träffar någon som har ett fint klädesplagg, och jag säger:

- Wow! Snygg tröja.

Så svarar i nittosju procent av fallen med en ursäkt. Typ:

- Äsch, den var billig.

- Tack, men jag har haft den ett tag.

- Äh, den här gamla...

Ja. Så är det.

Nu är det präriehundning på gång.

Du vet när bajskorven tittar ut ur röven och sen åker tillbaka igen.

Alltså.

Sån är jag.

Bajsnödigast liksom...