Tänk om jag fick

vara kung.

Eller president.

Eller leva under matriarkatet jag önskar.

Min värld skulle vara komplett då.

Hennes med.

Om hon vågade.

Fast våglig är risklig.

Som att surfa på vågen man drömt om, fast inte vet om man har balansen.

Eller modet att hoppa på den.

Eller ligga kvar på brädan.

Och hoppas att den leder mig rätt.

Till den vågen som man klarar av att balansera på, utan att få kicken.

Ni vet, den där.

Där det gör ont i själen för att man inte vet om man reder ut den.

Där man hela tiden har hjärtat i halsen.

Kräker i munnen.

Men mår underbäst.

Som...

Underbäst.

Klurigt ord insåg jag.

Fast två bra superlativ i ett.

Som vi.

Nej, orka inte påpeka att ett är adjektiv.

Jag gör som jag vill.

Så de så.

Dricker skruvmejslar och halsar skruvar.

Lagar plåtmagen.

Pö om pö.

Västgotiska.

För dom som inte kan läsa dialekt.

Jag vill kunna läsa hennes tankar.

Och drömmar.

Och fantasier.

Då.

Först då hade jag vetat hur surfbrädan skulle surfat.

Höger, vänster, rakt fram eller bara stannat kvar.

Go with the flow, säger dom i fight club.

Visserligen är det en pingvin som pratar och säger det.

Men ändå.

En talande pingvin kan ju bara säga rätt saker.

Inte pingu.

För han/hon/den pratar pinguiska.

Blir knas.

Om man inte kan det.

Känner så nu.

Att vi inte pratar samma språk.

Fast ändå.

Önskar att det fanns kurs i mitt språk.

Skulle lätt gett det i födelsedagspresent.

Eller att jag var lingvistik mästare.

Och kunde läsa mellan rader.

Typ.

Eller fatta.

Eller våga fatta.

Eller bada.

Ja, det språket förstår jag.

Och vågar.

Bada.

Nu!

Sån är jag.

Blötdjurslik liksom...