Cyklar alldeles fantastiskt

fränt.

Med ledlampa fram som leder mig rätt.

Och röd, blink i bak.

Inte i rumpan.

Fast man kan vara röd där.

Snackar baklampa.

Inte babianlampa.

Som efter diarre anfall.

Eller okärleksanfallsbajseri.

För magen blir kaik av det.

Bättre med kärleksröv.

Sån där man sitter mjukt och lugnt på.

Fast inte för länge.

Då benen behöver studsa och inte vara stilla så länge.

Restless leg syndrome.

Smygonani.

Ja kallas en massa.

Jag kallar det orionkärlek.

Tre prickar.

Precis där.

Där man vill kyssa.

Lukta.

Alltid ha.

Ego.

Ha galen.

Kär.

Äh!

I min värld i alla fall.

Jo just det.

Ska cykla ner till stationen och hämta mörkrädd granne.

Det var ju det jag ville säga.

Så nu skrev jag det.

Eftersom jag inte kan prata in bloggen.

För sån är jag.

Opratbar liksom...