Hur kommer det sig att när

man tror man mår som bäst, gråter?

Inte av glädje.

Utan av förståelse.

Kräker i munnen.

Det nästan piper i öronen.

Som om förståelsen står med en ruskigt liten piccolo flöjt och visslar alldeles jättehögt rätt in på trumhinnorna.

Och med elaka nålar, sticker ganska stora hål för att kunna krypa igenom.

Åla sig längs trumhinnan, in i trumpeter och genom små stigbyglar och allt annat trams man har i öronen.

Svänger tvärt och upp genom bihålorna och flaxar ut genom tårkanalerna.

Katten är alldeles genomblöt av salta tårar.

Vägrar gå. Ligger still och spinner.

Bästa enögdskatten.

Hatar att förstå.

Inte katten, utan jag.

Att inse att drömmar kallas just drömmar för att dom är det.

Annars hade smartingen som kom på alla ord, döpt just det ordet drömmar till någonting helt annat.

Har fortfarande förståelse.

Men är egoistisk.

Och vill ha ensamt.

Inte delat.

Inte alls.

Tysta, långa, äckligt långa dagar.

Väntan.

Oro.

Klumpar i hela kroppen.

Ända från foten och upp under håret.

Allra helst i magen.

Och mellan struphuvudet och nyckelbensfästet.

Precis där det gör ont att svälja.

Klumpen alltså.

Insikt ska vara bra skit.

Just nu är insikt bara skit.

Förståelse bara skit.

Stjärnhimlen fantastisk.

Kommer alltid finnas.

Orion.

Sån är jag.

Astronomisk liksom...