Fantastiskt hur förvånad

jag ibland kan bli.

Så där så ögonen åker bungyjump ur hålorna och smaskas tillbaka in i sina hålor med en ploff.

Hakan gungar upp och ner, ner och upp.

Armarna likt skägglavar bara hänger längs sidan av min kropp.

Förstenad stirrar jag in.

Och när ögonen väl kommit på plats igen och hittat fokus så står dom där.

I kylskåpet.

Och frestar.

Förför med gyllene kropp och själ.

Men nyklippta naglar är det lite svårare.

Att öppna.

Men skam den som ger sig.

Danska öl.

Tyska öl.

Svenska öl.

Öl typ.

Idag är det en sån dag.

MjÖLk.

Med.

En pizzaslice.

Bearnaisesås.

Hörde att någon skulle bjudas på fläskfilégryta.

Blir inte det minsta avundsjuk.

Jag har med mina ploffande ögon och lavlika armar tagit ett steg längre.

Från köket och in i badrummet.

Blött ner min kropp.

Inte blodat.

Utan vattnat den.

I hetare vatten än jag egentligen skulle klara av.

Men idag är det en sån dag.

Vi tänjer gränser och senor.

Stretchar och sjunker sakta ner i en förfärlig split på golvet.

Framför teven.

Bugar och avgudar.

Drar jag ner persiennerna och tittar på mina lår i det blåaktiga ljuset från teveskärmen så får jag för mig att jag är under ytan.

Under vattenytan.

Vrider på nacken och letar delfiner, hajar och blåstång.

Ser en enögd katt.

Motsatsen till sjöhäst ungefär.

Behöver inte hålla andan.

Då jag lätt kan andas in dofterna.

Och minnena.

Tankarna på dig kan liksom inte sluta.

En randig madrass fylld av oss.

En skrynklig hjärna fylld av hopp.

Skulle lätt kunna go bungyjump unplugged rätt in i din famn.

Sån är jag.

Hopplös liksom...