Vissa dagar är

lättare än andra.

Undrar hur det kommer sig?

Jordens vikt borde ju alltid vara konstant.

Om vi gräver upp järnmalm och framställer rent järn, blir då jorden tyngre?

Eller om vi tar upp uran och framställer tungt vatten?

Eller om vi äter upp en ko, och sen bajsar ut resterna.

Fast nu var det inte så jag menade.

Utan lättare i tanken.

Säg såhär: Du har ett jobbigt telefonsamtal att ringa. Som du dragit dig för att ringa och som gjort sinnet mörkt och tungt. Du ringer och pratar med, ja säg en handläggare av något slag. Hon/Han är jättetrevlig emot dig. Och när du lagt på luren så inser du att du ältat detta samtal i en hel vecka helt i onödan.

Du kräks lite i munnen. Och springer in på toa och spottar ut det.

Du är lättare.

Sinnet med.

Två noll till dig.

Sen att min morgon idag var knas, är ju en helt annan sak.

Minsta flickan hade hybris och lekte tvärtomleken. Eller så var det ingen lek.

Finns inget som är så jobbigt!

När man inte hinner bli vänner innan jag lämnar henne på skolan.

Och sonen, stor och förståndig, står bredvid och försöker på sitt lite tafatta sätt hjälpa till genom att prata med lillflickan.

Detta resulterar i att han också blir den onde i hennes ögon.

Två mot en är fegt.

Så spinner det vidare.

Och blir en lavin av en snöboll.

Hej hej ångest.

Men sen kommer samtalet.

Då allt löser sig.

Vi pratar och blir vänner över telefonen.

Jag säger förlåt.

Lillflickan säger förlåt.

Men vi kan inte kramas och jag kan inte viska i hennes öra att jag älskar henne fast hon ville att jag skulle dö i morses.

Det är det som svider.

Sån är jag.

Papercutlik liksom...