Då kom den då.

Febern.

Har lyckats undvika den ett tag, trots att nästan alla nära och kära varit sjuka.

Trodde kanske jag var osårbar.

Levde i en boll. Med skyddande plast eller tegel runtomkring mig.

Den slog till igår.

Smög sig in och gjorde mig liten och skakig.

Känns sådär att bli sjuk när man som allra minst behöver det.

Har liksom inte tid att vara febrig.

Så många måsten.

Så lite ipren.

Jag tycker att det borde införas lag på när och hur man ska/kan vara sjuk.

Borgarna vill ju stänga alla försäkringskassans lokalkontor.

Smart idé?

Känns ju liksom som att skyddsnäten försvinner överallt.

Psyk i Hässleholm ska även det försvinna.

Ja, sjuk kan man ju inte vara i deras värld.

Fast å andra sidan är det inte lätt att se andras sjukdomar när man själv är sjuk i huvudet.

Och jag har rätt att klaga! Då jag gjorde min medborgerliga skyldighet och röstade i valet.

Så visst fan ska jag klaga.

Demokrati i all ära.

Men inte fan behöver man gilla läget, trots majoriteten bestämmer.

Vinnaren skriver historien, heter det ju.

Jag skriver blogg, och alldeles fantastiskt meningslösa dikter.

För andra.

Men inte för mig.

Kan vara så att borgarna kör samma race.

"Vi gör beslut som gynnar oss. Och inte andra"

Jag skriver bokstäver som gynnar mig. Och inte andra.

För att jag kan.

För att jag måste.

Annars blir jag galen.

Och kanske röstar blått nästa val.

Fast det är ju orealistiskt.

Och alldeles knasigt overkligt.

Som mina feberdrömmar.

Sån är jag.

Drömlik liksom...