När jag cyklar snabbt...

Som Lance Armstrong, fast jag aldrig haft testikelcancer, känner jag mig ändå starkare än honom.

Och snabbare.

Hade på mig en reflexväst.

Såg hur folk i bilarna jag svischade förbi bokstavligen tappade sina hakor.

Dom böjde sig fram för att plocka upp dom från bilgolven.

Vissa skrek: En blixt på tvären!

Andra skrek: Ghaaaaaaaaaa alldeles förskräckligt haklösa.

Några tittade jätteavundsjukt på mig och min otroliga spänst.

Dom ringde från olympiska kommittén och undrade om jag ville tävla för Sverige i OS.

Jag upplyste dom att jag inte hade tid, i och med att SiESTA! säkert är under samma tidsperiod.

Och dessutom har cykelmänniskorna på OS så fruktansvärt fula bonnabrännor.

När jag kom hem fick jag ett ryck. Ryckte till. Sen kissade jag lite.

Hittade en skruvdragare. En avbitartång. En hammare. Lampor.

Klippte och skruvade och hamrade lite.

Plötsligt lyste hallen upp.

Och jag blev ännu manligare.

Tog av mig t-shirten och krossade spegeln av min fantastiska fysik.

När jag stirrat på glasskärvorna med en bister min så smälte glaset ihop och blev till diamant.

Så nu ser jag mig själv i tolvkanter.

Sån är jag.

Prismalik liksom...