Hur konstigt som helst

och jag kom ändå rätt...

Ibland ter sig livet inte alls som det ska.

Man går framåt fast hamnar alltid lite efter.

Är det inte att man försover sig till jobbet så är det att alla andra tar lite längre kliv och man hamnar på efterkälken.

Semester heter det ju. Jag våndas... Sitter som på nålar och vill jobba istället. Har liksom inte tid att slappna av. Min kropp är inte gjord för sånt.

Vet inte om jag blivit kidnappad av aliens som satt in en liten men ack så välfungerande amfetaminpump i min kropp.

Mina ben är aldrig stilla. Hoppar upp och ner och sägs vara en form av omedveten onani.

Skumt.

Känns knas att sitta i matsalen på jobbet och onanera när jag ska äta middag.

Fast i vissa kulturer kanske det är ok. Alienskulturen...

Får nog ta mig ner till resebyrån och fråga herren som gillar herrar vad det kostar att åka till Alienland. Och om dom tar kort där.

Kort på mig, på krogen, på hotellet.

Tänk om han säger så här: Ja dom tar kort. Samlar på dom. Det är den lilla magnetremsan på kortet som gör att deras värld fungerar. Håller liksom balansen mellan det högra och vänstra. Utan kort skulle deras värld rasa snett. Falla ihop som ett korthus utan kort. Alltså bara "fluff" skulle det låta. Som en minifis.

Då stannar jag nog hellre här hemma faktiskt, och ringer till jobbet och frågar om jag får jobba istället för att sitta här och vänta. Som på Godot...

Sån är jag

Oväntbar liksom...