Regnkläder ska tydligen vara

någonting som ska vara bra.

För att skydda mot regnet.

For iväg, alldeles nyss och köpte två set.

Till flickorna.

Hjälpte ju ingenting.

Det ösregnade när jag kom ut från sportaffären.

Ja, köpte sportiga, svindyra men färgglada regnset.

Så om jag från och med nu döper om mig till Didrikson i efternamn har jag ett eget klädmärke.

Eller kanske kan sponsras med regnkläder.

Ahh. Insåg nu.

Regnkläder.

Likamed regn. Och kläder.

Skulle köpt solkläder.

Fan att jag är så fruktansvärt eftersmart.

Kanske kan söka för det.

Och få dom av välutbildad läkare.

Hur störd är jag?

På en skala från ett till tio, gissar jag på rätt så störd.

Eller störig.

Eller störst.

Böjer ord igen.

Sån är jag.

Böjelselik liksom...

Tänk om jag fick

vara kung.

Eller president.

Eller leva under matriarkatet jag önskar.

Min värld skulle vara komplett då.

Hennes med.

Om hon vågade.

Fast våglig är risklig.

Som att surfa på vågen man drömt om, fast inte vet om man har balansen.

Eller modet att hoppa på den.

Eller ligga kvar på brädan.

Och hoppas att den leder mig rätt.

Till den vågen som man klarar av att balansera på, utan att få kicken.

Ni vet, den där.

Där det gör ont i själen för att man inte vet om man reder ut den.

Där man hela tiden har hjärtat i halsen.

Kräker i munnen.

Men mår underbäst.

Som...

Underbäst.

Klurigt ord insåg jag.

Fast två bra superlativ i ett.

Som vi.

Nej, orka inte påpeka att ett är adjektiv.

Jag gör som jag vill.

Så de så.

Dricker skruvmejslar och halsar skruvar.

Lagar plåtmagen.

Pö om pö.

Västgotiska.

För dom som inte kan läsa dialekt.

Jag vill kunna läsa hennes tankar.

Och drömmar.

Och fantasier.

Då.

Först då hade jag vetat hur surfbrädan skulle surfat.

Höger, vänster, rakt fram eller bara stannat kvar.

Go with the flow, säger dom i fight club.

Visserligen är det en pingvin som pratar och säger det.

Men ändå.

En talande pingvin kan ju bara säga rätt saker.

Inte pingu.

För han/hon/den pratar pinguiska.

Blir knas.

Om man inte kan det.

Känner så nu.

Att vi inte pratar samma språk.

Fast ändå.

Önskar att det fanns kurs i mitt språk.

Skulle lätt gett det i födelsedagspresent.

Eller att jag var lingvistik mästare.

Och kunde läsa mellan rader.

Typ.

Eller fatta.

Eller våga fatta.

Eller bada.

Ja, det språket förstår jag.

Och vågar.

Bada.

Nu!

Sån är jag.

Blötdjurslik liksom...

Med en medelhastighet på

sex komma nio kilometer i timmen gick jag i fjorton och en halv minut.

Gud ser allt.

iPhonen med...

Finns hur många apps som helst.

Hittade endomondo.

Var tvungen att prova.

Fast. Limmad. Hooked.

Eller vad det heter.

Betagen kanske.

Nu litar jag inte riktigt på hastigheten, då den läses av via gps. Och jag gick inte rakt fram.

Utan lite snett.

Stannade vid övergångsställen, tuffa vägskyltar, kollade in en båt. En stor fan.

Med gigantisk motor.

Större än i silverbilen.

Och med större fläkt.

Fast det hette tydligen propeller på båtspråk.

Kom i munhuggeri med mannen och kvinnan som tydligen ägde båten.

Jag ifrågasatte hur dom kan skuldsätta sig för en båt?

Han menade på att dom inte var skuldsatta.

Jag hånlog och pekade på schabraket.

Den, båten alltså, var ju större än min lägenhet.

Jag såg att kvinnan började pilla i handväskan.

Kvinnors handväskor har ett eget liv.

I dom finns allt.

Har jag hört.

Är inte ägare av en sådan.

Handväska.

Inte kvinna heller för den delen.

Tillbaka till båtstoryn.

Mannen erkände att han vunnit pengar.

Väldigt osvenskt.

Jag slutade ifrågasätta.

Antingen var det en superb lögn eller en hysteriskt dålig sanning.

Han vann.

Kvinnan fiskade upp sin mobiltelefon.

Visade semesterbilder hon tagit med den.

Dom öppnade sig.

Jag smälte.

Trodde inte det fanns människor, annat än på televisionen, som betedde sig så.

Det var nästan så att vi kom varandra så nära att vi snackade swingers.

Nej inte riktigt.

Men semestrar.

Jag berättade stolt och tydligt att jag minsann varit på High Chapparall med barnen i år.

Och hos Kristian.

Och hos Jimmie.

Och att sonen sovit typ en månad hos sin bästa kompis.

Dom berättade att dom tagit båten till Franska rivieran och var på Cannes filmfestival.

Tror dom ljög.

För man kan ju inte ha en filmfestival i en båt.

Fast dom kunde haft en liten i den gigantiska båten.

En privat.

Med amatörfilmer.

Om laxar. Eller moln. Eller om spöken.

Dom är läskiga.

Laxarna alltså.

Dom hade i alla fall råd att äta lax varje dag.

Med den fläkten på motorn skulle dom inte haft problem med dom där små ettriga flugorna som bor i soppåsen.

Kanske så dom fixat stålarna till schabraket.

Blåst väck flugor hela sommaren.

Vill uppfinna en sug.

En bra sug.

Som kan ta hit Orion när man saknar det som mest.

Kalla den Oriosug.

Eller Gusoiro.

Baklänges.

Som Plusgiro nästan.

Rimmeri igen.

Eller i yen.

Exportstålar.

Sån är jag.

Utrikisk liksom...

Någonsin tänkt på att tre ord

kan betyda så mycket.

Tre enkla ord som var för sig inte betyder så speciellt mycket.

Men i en mening betyder allt.

- Jag är hungrig.

- Du är dum.

- Jag älskar dig.

- Jag vågar inte.

- Önskar mig bort.

- Gillar hårda klappar.

- Vi köper den.

- Jag gjorde abort.

- Högre lön tack.

- Sväng vänster, VÄNSTER!!!

- Inte i röven!

- Sov gott underbästa.

Tre ord.

Orions bälte består av tre stjärnor. Den lilla vid sidan är bara plusmaterial.

Jag har tre barn.

Min lägenhet har tre rum.

Jag har jobbat tre skift.

Tre ackord kan göra en låt.

Tre människor kan älska tillsammans.

Tre kan vara en för mycket.

Bara så ni vet.

Men tre ord äger.

Sån är jag.

Ägd liksom...

Nu känns det i magen

så där fjärilt.

Finns det ordet?

Ja, nu gör det.

Bada.

Kött.

Whiskey.

Fredag.

Film.

Och en alldeles perfekt kväll.

En gång fick jag för mig att det luktade morfar på toaletten.

Kändes tryggt.

Skumt det där med dofter.

Han hade vit tabac parfym.

Luktade så på toa.

Och lite ettan snusdoft.

Och lite svett.

Morfar på något vis.

Inte alls som orion, fast ändå ändå.

Orion doftar tryggt.

Smakar tryggt.

Blixtrar och skiner upp.

När det är molnfritt.

Annars ser man inte någonting.

Men doftar.

Näsan... ljuger... aldrig...

Men jag gjorde.

Innan.

Bäst.

Kunde lirka alla runt mina fantastiska lögner.

Slutade upp med det.

Och fick ta konsekvenserna.

Växte.

Och upptäckte att det inte alls var så farligt att säga vad jag kände.

Det enda jag fick i gensvar var respekt.

Fick klapp på axeln idag. Eller i alla fall ett värmande ord.

Av min chef.

Då jag sa vad jag kände.

Det gjorde mig varm i hela kroppen.

Tack chef.

Tack jag, för jag äntligen insett att det funkar att följa hjärtat.

Tack igen chef, för att du uppmärksammade mitt lilla framsteg.

Sån är jag.

Tackandes liksom...

En dag som är lite

bättre än andra.

This perfect friday.

Fri dag.

Befrielsens dag.

En dag fylld av förväntningar.

Och längtan.

Måste bädda sängen. Med sängkläder.

Tog av dom jag hade i den, i onsdags.

Jag har somnat på soffan och vaknat i den två dagar i rad.

Min soffa är snart lika mycket värd som mitt badkar.

Kanske ska bygga om den.

Som en vattensoffa.

Med dragkedja och doppvärmare.

Bara att zippa upp och plaska i.

Som Kalles i klockan-tre-på-eftermiddagens-julaftons-programmet.

Knas om man skulle somna i vattnet bara.

Får köpa ett gäng kampfiskar och ha i.

Som slåss vid tårna.

Kittlas så man inte somnar.

Fast tänk om dom växer.

Massor.

Och ger sig på genitalierna.

Oj.

Bada med badbyxor här hemma känns ju sådär.

Eller såhär.

Oj vad konstigt det känns.

Så.

Nu är det halkeri på jobbet ett tag.

Glida fränt i kurvor.

Lyssna på radio.

Lyssna på arbetskollegor.

Lyssna på hjärtslagen.

Lyssna på längtan.

Efter dig.

Efter oss.

Fes precis. Igen.

Sån är jag.

Luftande liksom...

Svårt val det här

med om jag ska bada och förlora din lukt.

Min kropp luktar dig.

Min soffa andas dig.

Min säng pulserar av dig.

Mitt badkar skriker efter mig.

Kvalval på nåt vis.

Oj, det är en jättefull kille på teve. Som druckit en hel flaska rom.

Inte på teven utan i den.

Antingen har jag en jättestor teve, eller så är han ganska liten.

Vad jag menar är att det är ett teveprogram som visar en man som är jätteberusad.

Som jag.

Av dig.

Visste ni att patetiskt betyder lidelsefull.

Således.

Jag är patetisk.

Och full av dofter.

Och minnen.

Och fredagslängtan.

Oj.

Det är ju fredag.

Nu.

Ibland blixtrar jag till.

Och inser saker.

Som ögonen.

Som blixtrar och förhäxar.

Inte som HiaHia, den läskiga häxan.

Utan som dorabella.

I julkalendern.

Den snälla älskvärda fen.

Som hade trollspö i stället för blixtögon.

Jul.

Ja just det.

Snart så.

Fram med röda gardiner, tomtar och sjuarmade ljusstakar i fönstren.

Lite sugen.

På det med.

Sån är jag.

Abstinensig på nåt vis...