Ja jag skilde mig

för drygt ett år sen.

Idag har jag lika ont!

Inte för att jag var orsaken.

Eller var jag det.

Jag vågade inte säga vad jag kände.

För det var liksom inte så det skulle vara.

Sa allt utom svartsjukepratet.

Det pratet dödar.

Och jag.

Om inte med en fast hand om halsen så med mina tvekande ord.

Orden som ska sägas.

Som fastnar i halsen och får rökhosta att verka ganska oskyldiga.

Så nu säger jag det.

Jag kommer älska dig för dig. För dig som fått mig att säga dom andra sakerna.

Det jobbiga är att jag skulle sagt allt jag kände direkt.

Fast skulle det gjort någon skillnad?

Du vet vad du har.

Jag är jag.

Vad har jag att erbjuda?

Mer än det jag har.

Det kommer jag aldrig ljuga om.

Svullna händer med ådror på. Just nu.

Svullen hjärna med Bowmore i, alltför ofta.

Svullet hjärta i brist på beröring. Oftast.

Sån är jag.

Hjärtlängtig liksom...

Jag gömmer det väl
Djupt inom mig
Du skjuter mig ifrån dig
Bara för att berätta
Att det som inte betyder någonting för dig
Betyder allting för mig

Sammansmälta tårar på golvet
Känns som jag förlorade dig.

Våga ta dig ut ur
Ut ur mina tankar
Förstenad
Det som inte betyder någonting för dig
Betyder allt för mig

Förstenade tårar på golvet
Känns inte som jag känner igen dig

Det var då, detta är nu
Kommer klara mig igenom det.
Ja, jag måste klara mig igenom det.

Sån är jag.

Överlevnadsbar liksom...

Ja jag kommer älta

och kräka ett tag.

Men det får jag.

Ett år.

Sjukt lång tid i en myggas liv.

Två och en halv procent i mitt liv. Mesigt?

Knappt en folköl. Mesigare?

Men ruskigt bra för den som gått i öknen ett tag.

Och letat oaser.

Släcker törst och räddar liv. Totalt omesigt.

Ska börja bita på naglar, jätteröka och vägra betala bilskatten.

Flyttar till Irland och säljer grejs.

Svenska grejs.

Bara att skojja till det och sälja i parti och minut.

Leva på provision.

Eller på mina avbitna naglar.

Har jag tur kanske jag blir attackerad och hinner klösa.

Få hud under naglarna och således protein.

Win-win eller hur man ska säga.

Sån är jag.

Irländsk liksom...

Det var just då jag dog...

Då jag sa att det inte gjorde mig något.

Fast jag ljög.

Orkar inte se dig med någon annan.

Har försökt att inte känna.

Inte titta.

Inte lyssna.

Gick åt helvete.

På något vis trodde jag att jag var stark nog.

Att spela spel.

Att inte ta in och känna efter.

Gick sådär.

Du gick sådär med.

Och lämnade tomhet och frågor.

Fast det kanske var det bästa.

Innan det blev alldeles för reelt, och hyperriktigt.

Fick känslor jag inte kunde hantera.

Inte kunde lägga band på.

Ibland fick jag för mig jag var en marionett du spelade ditt spel med.

Med tjocka tjocka rep, som visade alla vad som hände.

Den som inte såg repen var jag.

Eller ville kanske inte se.

För jag gillar smärtan, ovissheten.

Eller gör jag det.

Jag gillar pannkakor. Känner igen smaken.

Gillar bada. Känner igen värmen.

Gillar dig. Känner igen känslan.

Det finns musik.

Som jag tyr mig till.

Låtar som får mig att rysa.

Som får mig att gråta.

Som får mig att dansa.

Just dansa gjorde jag med dig.

Och det gör jag sällan.

Sällan till musik.

Nästan aldrig till människor.

Kan det vara så att vi hade olika musiksmak.

Jag bryr mig visst.

Och det äter upp mig att jag känner så.

Kanske bäst att låta det vara.

Att slippa kräka över att du inte är här.

Slippa attack-ha dig då du är här.

Ta steget.

Åt mitt håll.

Du åt ditt.

Fast det grämer mig.

Och gör mig patetisk.

Ett tag.

Men å andra sidan är betydelsen för patetiskt, upphöjd.

Jag höjer mig således över mig själv.

Blickar ner.

Våndas och känner empati.

Men växer av insikten.

Tyvärr.

Sån är jag.

Insiktsångrare liksom...

Om jag skulle försöka förklara

för dig hur jag känner.

Då skulle du förvånas över hur många superlativ jag kan.

Kommer på egna hela tiden med.

Orduppfinnare.

Ingen förstår dom, mer än du.

Det är en sak.

Att någon blir glad över ett godmorgon.

Det är en sak till.

Att du vågar vara naturlig och kräkas helt öppet, helt naken...

Det är en tredje sak.

Och alla goda ting är ju tre, heter det.

Kolla här:

Badkar, vatten och kropp = Bra

Pizza, bearnaisesås och mjölk = Bra

Du, jag och luftbädd = Bra

Träd, koldioxid och fotosyntes = Bra

Det är nog så.

Att när vi väl är, då är det magiskt.

Inte så där Las Vegas magiskt där dom använder lakan och speglar. Och fuskar...

Fast speglar.

Det är väl bra?

Om det inte är menat för att luras.

Utan för att öka intryck och göra rummet större.

Och idag, ska du veta, idag rör jag ingenting.

Ska knappt andas.

Blunda hårt och låta kroppen känna.

Varannan din.

Varannan min.

Varannan vi.

Ja jag dansade nästan

naken på nyårsafton.

Stod även ute i alldeles för lite kläder och tände fyr på raketer med en glödande cigarrstump.

Mina öron fylldes av iskallt regn.

Ögonen tårades av blixtbitande vind.

Och av skrattanfallstårar.

Mannen vi befann oss hos på tolvslaget, skulle prompt ha in en raket i genom grannens köksfönster.

Vet inte om det var Gud som gjorde att han inte kunde sikta rätt eller om det var alkoholen i hans kropp som gjorde att han skevade siktet hela tiden.

Jag vet följande:

Du var inte där på tolvslaget.

Jag hade ingen clementinklyfta att äta.

Jag hade halkiga skor och en slips som hängde lite på sniskan.

Och var grym på att dra pulka med barn i.

Hade ett barn runt halsen. Klängandes på min rygg.

Ett tag fick jag för mig att jag var en chimpans.

Ville slänga mig i lampkronor och julgranar.

Lillkillen på ryggen hade flugit runt som en klamrande ryggsäck, fylld av läsk och godis.

Hade greppat sina armar hårdare runt min hals.

Jag hade ökat farten.

Blivit blå i ansiktet och frustat.

Kanske till och med fått lite fräckt salivskum i mungiporna.

Kastat mig från rum till rum och slutligen kommit upp på övervåningen.

Där jag försiktigt blivit normal igen och lagt han i sin säng.

Berättat sagor från förr.

Och sett hur han somnat.

Nu gjorde jag allt detta.

Allt utom just det aplika flängadet.

Ville ju inte skrämmas.

Sån är jag.

Dumsnäll liksom...

Men hur kommer det

sig att jag hittar halvätna bullar överallt?

Kan det vara för att grannens snart tvåårig flicka sprang runt i söndags med bulle i handen hela kvällen?

Jag förstod det inte då.

Bara tyckte det var charmigt att hon kunde knapra på samma bulle så länge.

Idag inser jag att det var just hon som snodde alla bullar på fatet.

Och la upp stash lite överallt i lägenheten, så hon har nästa gång hon kommer på besök.

Nu vet jag inte om jag ska städa upp.

Eller låta dom vara.

Sån är jag.

Tveksam liksom...