Har ett badkar som just nu

ropar efter mig.

Jätteskumt.

Inte att det ropar, för sånt kan dom om man lyssnar ordentligt.

Utan att det ropar mitt namn.

I och med att bokstaven k och l är efter varandra så borde inte karet kunna uttala mitt namn, då badkar har en medfödd defekt på gommen.

Vet inte om jag ska känna mig lycklig över att mitt badkar är speciellt eller och jag ska skrämmas över det.

Jag vet att jag inte skäms över det.

Inte ens i det.

När jag ligger där.

Och vickar på tårna i vattnet.

Måste gå ut till Jonas och hämta bilen.

Kunde inte köra den igår.

Den var bångstyrig och högljudd.

Jonas är bra på att hantera såna bilar.

Det är inte jag.

Inte alls.

Jag är bättre på andra saker.

Bada till exempel.

Äta snabbt också.

Som sagt.

Om Gud ville att vi män skulle klara av att ha sex i mer än två minuter, hade Gud sett till att vi män kunde det.

Så det så.

Således är vi sprinters och inga seniga maratonlöpare.

Eller hur det nu var.

Sån är jag.

Tveksam liksom...

Så konstigt det där

med upp och nedgångar.

Som att klättra upp på Mont Blanc och upptäcka att man glömt kameran.

Och ingen annan ser dig.

Det är bara du som vet att du klarat av bedriften och har inget bevis för att övertyga andra.

Dom tittar oförstående på dig och tror inte att du är riktigt klok.

Du vet vad som hänt.

Och går starkare och en upplevelse rikare vidare.

Vickar lite på arslet och gör folk galna.

Hör hur bockarna skriker.

Med den lilla skäggstrimman mitt på hakan.

Helst i svart.

Det levde en man i ryssland.

Som blev skjuten, dränkt, förgiftad med kakor, drack förgiftat vin, blev strypt och slutligen kastrerad.

Han blev kallad den galne munken.

Det roliga var att han inte alls var munk.

Det enda han tänkte var att om man syndar så mycket att man når botten, först då kan man få kontakt med Gud.

Det måste ju betyda att Gud bor i källaren.

I en skum källarlägenhet med öppen spis.

Där Gud sitter på en pall och stirrar in i elden.

Väntar på jultomten.

Sån är han.

Hoppfull liksom...

Hmmm

http://gratrunka.blogg.se/

Ja jag skilde mig

för drygt ett år sen.

Idag har jag lika ont!

Inte för att jag var orsaken.

Eller var jag det.

Jag vågade inte säga vad jag kände.

För det var liksom inte så det skulle vara.

Sa allt utom svartsjukepratet.

Det pratet dödar.

Och jag.

Om inte med en fast hand om halsen så med mina tvekande ord.

Orden som ska sägas.

Som fastnar i halsen och får rökhosta att verka ganska oskyldiga.

Så nu säger jag det.

Jag kommer älska dig för dig. För dig som fått mig att säga dom andra sakerna.

Det jobbiga är att jag skulle sagt allt jag kände direkt.

Fast skulle det gjort någon skillnad?

Du vet vad du har.

Jag är jag.

Vad har jag att erbjuda?

Mer än det jag har.

Det kommer jag aldrig ljuga om.

Svullna händer med ådror på. Just nu.

Svullen hjärna med Bowmore i, alltför ofta.

Svullet hjärta i brist på beröring. Oftast.

Sån är jag.

Hjärtlängtig liksom...

Jag gömmer det väl
Djupt inom mig
Du skjuter mig ifrån dig
Bara för att berätta
Att det som inte betyder någonting för dig
Betyder allting för mig

Sammansmälta tårar på golvet
Känns som jag förlorade dig.

Våga ta dig ut ur
Ut ur mina tankar
Förstenad
Det som inte betyder någonting för dig
Betyder allt för mig

Förstenade tårar på golvet
Känns inte som jag känner igen dig

Det var då, detta är nu
Kommer klara mig igenom det.
Ja, jag måste klara mig igenom det.

Sån är jag.

Överlevnadsbar liksom...

Ja jag kommer älta

och kräka ett tag.

Men det får jag.

Ett år.

Sjukt lång tid i en myggas liv.

Två och en halv procent i mitt liv. Mesigt?

Knappt en folköl. Mesigare?

Men ruskigt bra för den som gått i öknen ett tag.

Och letat oaser.

Släcker törst och räddar liv. Totalt omesigt.

Ska börja bita på naglar, jätteröka och vägra betala bilskatten.

Flyttar till Irland och säljer grejs.

Svenska grejs.

Bara att skojja till det och sälja i parti och minut.

Leva på provision.

Eller på mina avbitna naglar.

Har jag tur kanske jag blir attackerad och hinner klösa.

Få hud under naglarna och således protein.

Win-win eller hur man ska säga.

Sån är jag.

Irländsk liksom...

Det var just då jag dog...

Då jag sa att det inte gjorde mig något.

Fast jag ljög.

Orkar inte se dig med någon annan.

Har försökt att inte känna.

Inte titta.

Inte lyssna.

Gick åt helvete.

På något vis trodde jag att jag var stark nog.

Att spela spel.

Att inte ta in och känna efter.

Gick sådär.

Du gick sådär med.

Och lämnade tomhet och frågor.

Fast det kanske var det bästa.

Innan det blev alldeles för reelt, och hyperriktigt.

Fick känslor jag inte kunde hantera.

Inte kunde lägga band på.

Ibland fick jag för mig jag var en marionett du spelade ditt spel med.

Med tjocka tjocka rep, som visade alla vad som hände.

Den som inte såg repen var jag.

Eller ville kanske inte se.

För jag gillar smärtan, ovissheten.

Eller gör jag det.

Jag gillar pannkakor. Känner igen smaken.

Gillar bada. Känner igen värmen.

Gillar dig. Känner igen känslan.

Det finns musik.

Som jag tyr mig till.

Låtar som får mig att rysa.

Som får mig att gråta.

Som får mig att dansa.

Just dansa gjorde jag med dig.

Och det gör jag sällan.

Sällan till musik.

Nästan aldrig till människor.

Kan det vara så att vi hade olika musiksmak.

Jag bryr mig visst.

Och det äter upp mig att jag känner så.

Kanske bäst att låta det vara.

Att slippa kräka över att du inte är här.

Slippa attack-ha dig då du är här.

Ta steget.

Åt mitt håll.

Du åt ditt.

Fast det grämer mig.

Och gör mig patetisk.

Ett tag.

Men å andra sidan är betydelsen för patetiskt, upphöjd.

Jag höjer mig således över mig själv.

Blickar ner.

Våndas och känner empati.

Men växer av insikten.

Tyvärr.

Sån är jag.

Insiktsångrare liksom...