Jag har numer

låst bloggen.

Pallar inte få skit av folk som läser den och inte fattar ironin!

Det ni nu kommer läsa

är ren fiktion.

Boktsäverna är påhittade.

Scenariot också.

Att bosktäverna råkar passa in på verkliga bokstäver, eller scenariot passa in i den vekliga världen är ren slump.

Jag frånsäger mig allt ansvar och om någon råkar ta åt sig, är det inte mitt fel.

Dag två av febern.

Försökte sälja den på blocket.

Gick inget bra alls.

Några ringde och ville byta. Snackade sista pris kompis. Jag var inte alls intresserad.

Magen är i uppror. Den och alvedon är inte kompatibla. Lite moment 22 där.

Således är semlor inte alls aktuella. Fast dom är goda. Och fluffiga.

Internationella kvinnodagen idag.

På fettisdagen.

Har vattnat blommorna. Fyllt upp diskvatten. Förbannat mig själv för att jag trodde jag hade fler kaffefilter, då jag tog det sista i morses.

Funderade på att ta på mig en extra tröja och sätta mig på balkongen. Upptäckte att jag inte hittade mina solglasögon, och eftersom att solen lyser så hysteriskt så vågar jag inte. Än.

För att förtydlig saker

och ting så kommer mitt livs enda dementi här och nu!

DENNA BLOGG ÄR INTE PÅ RIKTIGT!

Det som skrivs här är bara bosktsäver och mannen som skriver den behöver inte hålla med om innehållet.

Alla karaktärer förutom min familj är fiktiva och påhittade.

Kanske lånat en del av verkligheten för att krydda upp livet lite.

Om jag sårat någon omedvetet genom det jag skrivit vill jag å det bestämdaste jag kan be om ursäkt.

Det var aldrig min plan. Eller min intention.

Så det så!

Sån är jag!

Usräktbar liksom...

Då kom den då.

Febern.

Har lyckats undvika den ett tag, trots att nästan alla nära och kära varit sjuka.

Trodde kanske jag var osårbar.

Levde i en boll. Med skyddande plast eller tegel runtomkring mig.

Den slog till igår.

Smög sig in och gjorde mig liten och skakig.

Känns sådär att bli sjuk när man som allra minst behöver det.

Har liksom inte tid att vara febrig.

Så många måsten.

Så lite ipren.

Jag tycker att det borde införas lag på när och hur man ska/kan vara sjuk.

Borgarna vill ju stänga alla försäkringskassans lokalkontor.

Smart idé?

Känns ju liksom som att skyddsnäten försvinner överallt.

Psyk i Hässleholm ska även det försvinna.

Ja, sjuk kan man ju inte vara i deras värld.

Fast å andra sidan är det inte lätt att se andras sjukdomar när man själv är sjuk i huvudet.

Och jag har rätt att klaga! Då jag gjorde min medborgerliga skyldighet och röstade i valet.

Så visst fan ska jag klaga.

Demokrati i all ära.

Men inte fan behöver man gilla läget, trots majoriteten bestämmer.

Vinnaren skriver historien, heter det ju.

Jag skriver blogg, och alldeles fantastiskt meningslösa dikter.

För andra.

Men inte för mig.

Kan vara så att borgarna kör samma race.

"Vi gör beslut som gynnar oss. Och inte andra"

Jag skriver bokstäver som gynnar mig. Och inte andra.

För att jag kan.

För att jag måste.

Annars blir jag galen.

Och kanske röstar blått nästa val.

Fast det är ju orealistiskt.

Och alldeles knasigt overkligt.

Som mina feberdrömmar.

Sån är jag.

Drömlik liksom...

Vissa dagar har ett annat

innehåll än den ordinarie.

Som idag tillexempel.

Munkar och kaffe tillhör inte vanligheterna när jag sovit en stund. Idag gjorde dom det. Älskade SiESTA!Café.

Att nånting underbarast vackrast ligger i soffan och sover. Idag gjorde hon det.

Att mellanflickan kommer hem från bowling och hennes ögon lyser av energi. Idag gjorde dom det.

Att jag gör en blandmp3skiva. Även detta hände idag.

Kändes lite konstigt att bada med grannmannen. Fast första gången är väl alltid lite speciell? Visst vi hade en vägg emellan oss men jag kände ändå nervositeten. Kröp upp längs låren och killade skinkorna lite.

Att jag faktiskt diskade efter jag ätit och inte innan. Idag gjorde jag det.

Att jag tog på fuktgivande ansiktskräm, då jag rakat mig. Jajjamen. Detta gjordes idag med.

Onsdagar brukar vara knas.

Idag är dom oknas.

Så är jag.

Normal liksom...

En dag som borde raderas

redan innan den startade.

Denna dag alltså.

Började med att somna om. Obra!

Upptäckte diskberget i köket. Obra!

Öronen blöder av flickornas tjat om kompislek. Obra att ingen av deras kompisar är hemma.

Måste försöka leda in mig själv på den bra dagen. Men hur jag än snurrar runt i lägenheten och letar efter tråden som jag kan följa, hittar jag den inte.

Funderade på att gå ner i källaren och se om trådstarten börjar där. Men är mörkrädd och hatar källarlukten. Obäst!

Funderade även på att hetsäta någonting.

Mest för att hitta på något så kroppen tänker annat än hjärnan.

Har en tudelad dag.

Ett tu tre.

Fyra

Och du har inte ens smsat.

Sån är jag.

Väntlik liksom...

Blev brutalt skändad

av massören eller massösen på jobbet.

Jag blundade mest hela tiden. Så jag har inte riktigt koll på vem som gjorde vad.

- Nacke och ryggslutet tack, sa jag och slängde upp plånboken.

- Lägg dig! Knäpp upp byxorna lite, sa hon.

Redan där gillade jag det. Rätt på. Inga krusiduller här inte.

Nån antiNoFX i stereon som skulle få mig lugn och avslappnad. Meningen var nog det i alla fall. Tänkte på vitt ljud och Franz i tyskland.

Motsats än meningen blev det i alla fall.

Varma händer. Alldeles halkiga började fara fram och tillbaka över ryggen. Det kändes ibland som hon använde naglarna.

Fränt.

Då, när jag började gilla läget, så börjar hon trixa med skinkorna.

Trycka och klämma. Som hon skulle knåda deg.

Jädra diss där. Min degrumpa typ.

Knådade nacke och masserade precis där nacken och skallbenet möts, så det nu är alldeles ömt.

Säkert bra.

Jag fantiserade mig bort.

Och fast hon hade dom valkigaste händer jag någonsin känt och hon ibland gjorde djupa rivspår på ryggen så började jag njuta.

Tänkte på palmer, sandstrand, vilt sex, myssex, pizza, margaritas, delfinsimning.

Wierd.

Hon slutade och slängde på mig en handduk och en värmekudde på svanken.

Tror jag somnade.

Hon klev in i rummet igen, sa:

- Hur känns det nu?

Jag stängde munnen och drog tillbaka dreglet. Reste på nacken och förvirrat tittade på henne.

- Jorå. Får du inte ont i händerna?

Jävla skum fråga när man precis kommit mentalt.

Sån är jag.

Oförutsägbar liksom...