Nu har det gått en vecka och äntligen hör man ordet pappa mer och mer. Inte bara tjat efter mamma hela tiden. Tror att det på denna testvecka har förändrats till det bättre.
Den underbara började röja på barnens rum. Och hipp-happ så delar flickorna rum, soffan har burits upp från gillestugan, vårt sovrum har bytt plats, lekrummet har flyttats ned i gillestugan.
Så nu väntar man på att någon av alla de barn som brukar vistas i huset, slår ut en tand när de rusar in i den öppna spisens kranshylla, eller bryter ett ben eller en arm, då de rusar ner för trappan för att sätta på cd spelaren.
Övertiden på jobbet sätter rekord, likaså alla orderingångar.
Styrled har jag bytt på den underbaras klasskompis bil.
Fick det att sluta regna idag, bara av att skrika ut min leda över vädergudarnas missmod. Regnet öste ner och jag såg bara hur jag skulle cykla till jobbet för att komma fram dyngsur och kall. Men efter ett primalskrik slutade det regna. Skumt.
I morgon bär det av till Ystad för ännu en spelning. Ska köra amerikans bil. Känns tufft. Nästan som hårdrock.
torsdag 26 februari 2009
torsdag 19 februari 2009
NO-MAN!
Nu jävlar! Nu är det slut på att vara Yes man! Ska bli den elaka farbrorn i kvarteret som skrämmer alla ungar och skriker på grannar som inte sköter bilen eller klipper sin gräsmattan!
Måste ha gjort något fundamenalt fel här hemma med våra egna barn!
Det tjatas, pips, gnälls, slåss, bråkas, knips, dras-i-håret, nyps... Listan kan bli lång. De skäller på varandra över: -Att jag minsann satt i soffan för tjugo minuter sen och nu har du tagit min plats. Och kommer med meningar som: -Jag tittade på teven för en timme sen, alltså ska jag ha fjärrkontrollen och ha makt över vad alla andra ska titta på.
Den underbara är på väg att packa en ryggsäck med alla hennes fantastiska kläder i och flytta. Detta kan jag som hennes man inte tolerera! Inte bara för egen vinnings skull, då jag förmodligen skulle bryta ihop av ensamhet och saknad av henne. Utan för att det fan inte ska vara så som vi just nu har det, i en fungerande familj.
Respekten för varandra har placerats i soptunnan och ligger där med det organsiska och multnar.
Det fungerar inte så. Inte en chans att jag kommer att acceptera detta. Så nu blir jag the evil one, som kommer att säga nej direkt. Högt och distinkt. Ska i alla fall testa detta i en vecka. Gissa om jag kommer somna med dåligt samvete. Ligga där och anklaga mig själv över hur jävla bitter jag blivit. Hur jag kunde säga nej utan att ens lyssna på resonemangen. Men å andra sidan är ett resonemang som bara handlar om sig själv inget resonemang.
Pojken har hybris. Allt roterar runt honom just nu. Han får hjälp att städa sitt rum, trots att det enligt honom inte är han som har stökat ner. När han sen får uppdraget att hjälpa till att städa sina syskons rum, får han huvudvärk och måste lägga sig en stund.
Vi har tyvärr själva satt oss i sitsen som de överbeskyddande föräldrarna. Men nu är det dax att ändra hans världsbild. Hoppas man klarar av detta på en vecka. Annars är jag stekt.
Den minsta flickan har just slagit världsrekord i tjat och pip över att hon inte får som hon vill. Gud vad jobbigt det är när hon ena sekunden vill vara en stor flicka som snart fyller sju år å sen i den andra sekunden vill vara så där liten och gosig och få kill på ryggen mest hela tiden.
Mellanflickan bara är. Hon finner sig i allt och då börjar man fundera på vad hon har för fel. Skrik, ryt eller ge mig en box på axeln. Inte bara stå där tyst och titta rätt igenom en.
Usch! Ska gråta en stund, ta en god whiskey och suga länge på en cigg. För hur mycket No-man jag än kommer låtsas vara i en vecka så säger jag alltid ja till livets goda.
Gråt, whiskey och cigg. Och kanske en puss av den underbara!
Måste ha gjort något fundamenalt fel här hemma med våra egna barn!
Det tjatas, pips, gnälls, slåss, bråkas, knips, dras-i-håret, nyps... Listan kan bli lång. De skäller på varandra över: -Att jag minsann satt i soffan för tjugo minuter sen och nu har du tagit min plats. Och kommer med meningar som: -Jag tittade på teven för en timme sen, alltså ska jag ha fjärrkontrollen och ha makt över vad alla andra ska titta på.
Den underbara är på väg att packa en ryggsäck med alla hennes fantastiska kläder i och flytta. Detta kan jag som hennes man inte tolerera! Inte bara för egen vinnings skull, då jag förmodligen skulle bryta ihop av ensamhet och saknad av henne. Utan för att det fan inte ska vara så som vi just nu har det, i en fungerande familj.
Respekten för varandra har placerats i soptunnan och ligger där med det organsiska och multnar.
Det fungerar inte så. Inte en chans att jag kommer att acceptera detta. Så nu blir jag the evil one, som kommer att säga nej direkt. Högt och distinkt. Ska i alla fall testa detta i en vecka. Gissa om jag kommer somna med dåligt samvete. Ligga där och anklaga mig själv över hur jävla bitter jag blivit. Hur jag kunde säga nej utan att ens lyssna på resonemangen. Men å andra sidan är ett resonemang som bara handlar om sig själv inget resonemang.
Pojken har hybris. Allt roterar runt honom just nu. Han får hjälp att städa sitt rum, trots att det enligt honom inte är han som har stökat ner. När han sen får uppdraget att hjälpa till att städa sina syskons rum, får han huvudvärk och måste lägga sig en stund.
Vi har tyvärr själva satt oss i sitsen som de överbeskyddande föräldrarna. Men nu är det dax att ändra hans världsbild. Hoppas man klarar av detta på en vecka. Annars är jag stekt.
Den minsta flickan har just slagit världsrekord i tjat och pip över att hon inte får som hon vill. Gud vad jobbigt det är när hon ena sekunden vill vara en stor flicka som snart fyller sju år å sen i den andra sekunden vill vara så där liten och gosig och få kill på ryggen mest hela tiden.
Mellanflickan bara är. Hon finner sig i allt och då börjar man fundera på vad hon har för fel. Skrik, ryt eller ge mig en box på axeln. Inte bara stå där tyst och titta rätt igenom en.
Usch! Ska gråta en stund, ta en god whiskey och suga länge på en cigg. För hur mycket No-man jag än kommer låtsas vara i en vecka så säger jag alltid ja till livets goda.
Gråt, whiskey och cigg. Och kanske en puss av den underbara!
torsdag 12 februari 2009
Flyttens vemod
Fan va gött!
Det verkar som om min hosta äntligen väljer att flytta hemifrån. Jag har tjatat på den i ett par tre dar att den bör flytta till annat boende. Mina lungor börjar bli allt för trångbodda.
Verkar som om den tog mig på orden. Den satt vid nätet och skummade igenom blocket och bytbostad. Tydligen så hittade den ett passande boende, för jag känner hur flyttlassen väller ut ur lungorna. Det blir lättare att andas, samtidigt som värken i magmusklerna och revbenen börjar avta.
Det hostan inte vet är att jag hällt krossade p-piller i nyponsoppan jag åt, så att den inte ska kunna fortplanta sig. Nu hoppas jag ju visserligen att alla ska uppleva den samma kärleken. Men för att bespara resten av världen samma skit hostan gav mig, så gav jag igen på mitt eget sätt.
Igår lät jag hostan vara hög hela kvällen. Fyllde den med etylmorfin, och spelade Foo Fighters med hörlurar runt bröstet. Det verkade den gilla, ty den knep käft istort sett hela kvällen och natten. Låg väl där i vänstra lungan i en hög på botten och såg musiken som färger kan jag tänka.
Skönt det ska bli när den väl är helt utflyttad. Då kan jag gå omkring naken i huset igen, utan att känna att jag gör hostan besvärad av min muskulösa kropp och välrakade haka. Jag kan dansa med den underbara utan att behöva se hur hostan vrider sig i plågor när den inser hur jävla gudomlig jag är på dansgolvet. Jag kan laga en kulinarisk gourmé måltid, och slippa hostans dreglande tunga droppandes i mina lungor.
Men det viktiga är att jag slipper inta mer läskig hostmedicin som ej går att kombinera med whiskey. Testade detta av misstag. Låg i soffan och kände hur hjärtat ville slita sig loss ur kroppen och springa till skogs på ett illegalt raveparty. Var tvungen att tejpa ett par varv med gaffatejp runt bröstkorgen för att få hjärtat att sluta försöka hoppa ur kroppen.
Så ikväll blir det en liten men ack så efterlängtad whiskey. Mitt egen gravöl, min egen grav-whiskey. Allt för att fira att hostan blivit stor och valt flytta hemifrån.
Kommer säkerligen kännas vemodigt. Kommer sakna att ligga dubbevikt på golvet och kippa efter luft, samtidigt som magmusklerna krampar och revbenen knäcks, ett efter ett.
Men det gör ont att sakna också.
Det verkar som om min hosta äntligen väljer att flytta hemifrån. Jag har tjatat på den i ett par tre dar att den bör flytta till annat boende. Mina lungor börjar bli allt för trångbodda.
Verkar som om den tog mig på orden. Den satt vid nätet och skummade igenom blocket och bytbostad. Tydligen så hittade den ett passande boende, för jag känner hur flyttlassen väller ut ur lungorna. Det blir lättare att andas, samtidigt som värken i magmusklerna och revbenen börjar avta.
Det hostan inte vet är att jag hällt krossade p-piller i nyponsoppan jag åt, så att den inte ska kunna fortplanta sig. Nu hoppas jag ju visserligen att alla ska uppleva den samma kärleken. Men för att bespara resten av världen samma skit hostan gav mig, så gav jag igen på mitt eget sätt.
Igår lät jag hostan vara hög hela kvällen. Fyllde den med etylmorfin, och spelade Foo Fighters med hörlurar runt bröstet. Det verkade den gilla, ty den knep käft istort sett hela kvällen och natten. Låg väl där i vänstra lungan i en hög på botten och såg musiken som färger kan jag tänka.
Skönt det ska bli när den väl är helt utflyttad. Då kan jag gå omkring naken i huset igen, utan att känna att jag gör hostan besvärad av min muskulösa kropp och välrakade haka. Jag kan dansa med den underbara utan att behöva se hur hostan vrider sig i plågor när den inser hur jävla gudomlig jag är på dansgolvet. Jag kan laga en kulinarisk gourmé måltid, och slippa hostans dreglande tunga droppandes i mina lungor.
Men det viktiga är att jag slipper inta mer läskig hostmedicin som ej går att kombinera med whiskey. Testade detta av misstag. Låg i soffan och kände hur hjärtat ville slita sig loss ur kroppen och springa till skogs på ett illegalt raveparty. Var tvungen att tejpa ett par varv med gaffatejp runt bröstkorgen för att få hjärtat att sluta försöka hoppa ur kroppen.
Så ikväll blir det en liten men ack så efterlängtad whiskey. Mitt egen gravöl, min egen grav-whiskey. Allt för att fira att hostan blivit stor och valt flytta hemifrån.
Kommer säkerligen kännas vemodigt. Kommer sakna att ligga dubbevikt på golvet och kippa efter luft, samtidigt som magmusklerna krampar och revbenen knäcks, ett efter ett.
Men det gör ont att sakna också.
onsdag 11 februari 2009
Gudomliga allmänläkare
Mr X. Denna fantastiska doktor. Här kommer dagens inlägg om dessa allmänläkare och deras Gudomliga krafter. Det som skrivs hädanefter är den ordagranna:
- Jag har sån förskräcklig hosta och hög feber. Får inte sova på nätterna pga all hosta, säger jag
- Jaså. Ta av dig på överkroppen så får jag lyssna på dina lungor
Jag klär av mig, och Mr X tar stetoskopet och lyssnar både fram och bak på bröstkorgen. Han hummar litegrann och kollar sen i öronen och halsen. Han känner med sin tumme på sitt pek och långfinger, som om han gör det universella penga tecknet.
- Du har feber, säger han.
- Mmm, svarar jag.
- Du får gå in till sköterskan och lämna ett prov på din sänka. Om den inte är bra så kommer du in hit igen.
- Ok, svara jag och tar på mig kläderna igen och traskar ut i korridoren.
Ett stick i fingret och en temp i öronen och fem minuters väntan. Mr X kommer och vi går in till hans arbetsrum igen.
- Du har influensan, men skulle du få hög feber innan söndag får du komma tillbaka för då har du lunginflammation.
Vänta lite här... Influensa eller lunginflammation? Det är ju som att jämföra Kinakäk med pizza. Visst bägge två är mat, men det är väl en förbannat stor skillnad på smak och utseende?
Allmänläkare borde bli stadsminstrar. De skulle lösa alla problem med en gul receptlapp.
- Jag har sån förskräcklig hosta och hög feber. Får inte sova på nätterna pga all hosta, säger jag
- Jaså. Ta av dig på överkroppen så får jag lyssna på dina lungor
Jag klär av mig, och Mr X tar stetoskopet och lyssnar både fram och bak på bröstkorgen. Han hummar litegrann och kollar sen i öronen och halsen. Han känner med sin tumme på sitt pek och långfinger, som om han gör det universella penga tecknet.
- Du har feber, säger han.
- Mmm, svarar jag.
- Du får gå in till sköterskan och lämna ett prov på din sänka. Om den inte är bra så kommer du in hit igen.
- Ok, svara jag och tar på mig kläderna igen och traskar ut i korridoren.
Ett stick i fingret och en temp i öronen och fem minuters väntan. Mr X kommer och vi går in till hans arbetsrum igen.
- Du har influensan, men skulle du få hög feber innan söndag får du komma tillbaka för då har du lunginflammation.
Vänta lite här... Influensa eller lunginflammation? Det är ju som att jämföra Kinakäk med pizza. Visst bägge två är mat, men det är väl en förbannat stor skillnad på smak och utseende?
Allmänläkare borde bli stadsminstrar. De skulle lösa alla problem med en gul receptlapp.
tisdag 10 februari 2009
Klart man ska dela med sig...
Då har jag fått de två små flickorna i huset att ta del av min feber och hosta. Den underbara har ont i halsen och börja känna sig kass.
Härligt. Då blir det ännu en natt utan sömn, hostmedicin, vatten och sånt där snabbt feberprat. Flickorna babblar alltid snabbt och flamsigt när de har feber. Blir alltid så där knäsvag när de drar igång med sitt rappande. Charmigt på nåt vis.
Fast jag ska nog börja behålla lite mer till mig själv. Kanske inte dela med mig av allt till familjen.
Härligt. Då blir det ännu en natt utan sömn, hostmedicin, vatten och sånt där snabbt feberprat. Flickorna babblar alltid snabbt och flamsigt när de har feber. Blir alltid så där knäsvag när de drar igång med sitt rappande. Charmigt på nåt vis.
Fast jag ska nog börja behålla lite mer till mig själv. Kanske inte dela med mig av allt till familjen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
