NO-MAN!

Nu jävlar! Nu är det slut på att vara Yes man! Ska bli den elaka farbrorn i kvarteret som skrämmer alla ungar och skriker på grannar som inte sköter bilen eller klipper sin gräsmattan!
Måste ha gjort något fundamenalt fel här hemma med våra egna barn!

Det tjatas, pips, gnälls, slåss, bråkas, knips, dras-i-håret, nyps... Listan kan bli lång. De skäller på varandra över: -Att jag minsann satt i soffan för tjugo minuter sen och nu har du tagit min plats. Och kommer med meningar som: -Jag tittade på teven för en timme sen, alltså ska jag ha fjärrkontrollen och ha makt över vad alla andra ska titta på.

Den underbara är på väg att packa en ryggsäck med alla hennes fantastiska kläder i och flytta. Detta kan jag som hennes man inte tolerera! Inte bara för egen vinnings skull, då jag förmodligen skulle bryta ihop av ensamhet och saknad av henne. Utan för att det fan inte ska vara så som vi just nu har det, i en fungerande familj.

Respekten för varandra har placerats i soptunnan och ligger där med det organsiska och multnar.

Det fungerar inte så. Inte en chans att jag kommer att acceptera detta. Så nu blir jag the evil one, som kommer att säga nej direkt. Högt och distinkt. Ska i alla fall testa detta i en vecka. Gissa om jag kommer somna med dåligt samvete. Ligga där och anklaga mig själv över hur jävla bitter jag blivit. Hur jag kunde säga nej utan att ens lyssna på resonemangen. Men å andra sidan är ett resonemang som bara handlar om sig själv inget resonemang.

Pojken har hybris. Allt roterar runt honom just nu. Han får hjälp att städa sitt rum, trots att det enligt honom inte är han som har stökat ner. När han sen får uppdraget att hjälpa till att städa sina syskons rum, får han huvudvärk och måste lägga sig en stund.

Vi har tyvärr själva satt oss i sitsen som de överbeskyddande föräldrarna. Men nu är det dax att ändra hans världsbild. Hoppas man klarar av detta på en vecka. Annars är jag stekt.

Den minsta flickan har just slagit världsrekord i tjat och pip över att hon inte får som hon vill. Gud vad jobbigt det är när hon ena sekunden vill vara en stor flicka som snart fyller sju år å sen i den andra sekunden vill vara så där liten och gosig och få kill på ryggen mest hela tiden.

Mellanflickan bara är. Hon finner sig i allt och då börjar man fundera på vad hon har för fel. Skrik, ryt eller ge mig en box på axeln. Inte bara stå där tyst och titta rätt igenom en.

Usch! Ska gråta en stund, ta en god whiskey och suga länge på en cigg. För hur mycket No-man jag än kommer låtsas vara i en vecka så säger jag alltid ja till livets goda.
Gråt, whiskey och cigg. Och kanske en puss av den underbara!