En gång valde jag att

cykla i nerförsbacke.

I Huskvarna.

I en jättebacke.

Plötsligt började styret att vobbla.

Och nästan slet styret ur händerna på mig.

Kändes surrealistiskt.

Men samtidigt jättefränt.

Jag var rädd. Rädd. RÄDD!!!

Och fick gåshud.

Och bröstvårtorna styvnade.

Pungen krympte.

Som inför ett slagsmål.

Adrenalinet åkte floomeride i kroppen.

Upp i hjärnan och ner i tårna.

Hela jag var på helspänn.

Eufori på nåt vis.

Så tror jag det känns att vara riktigt kär.

Jag mår illa samtidigt som jag är ett maskrosfrö som flyger i vinden.

Lätt.

Nästan osynlig.

Och mår guld.

Slutar äta.

För vad är mat gentemot känslan av hennes hand.

Slutar andas. Så ofta.

För vad är syre gentemot hennes läppar emot mina.

Slutar bajsa.

För vad är smuts gentemot henne. Hon som sitter på min pedistal. Likt madonnan.

Slutar inte tänka däremot.

Tänka på framtid.

Tänka på semestrar.

Tänka på vilka möbler jag ska spara. Av fullägenhetens.

Tänka på vilka lakan hon skulle se bra ut på.

Tänka på vilka lakan jag skulle känna mig bra på. Som inte hade dåliga minnen.

Eller inte dåliga.

Utan mer o-vi.

Gud.

Igen så där kvasidjup och omogen.

Men va fan.

Sån är jag.

Kär liksom...

Från att ha varit löjligt ärlig

ska jag nu bli obstinat.

Och skriva strunt.

För jag har fått för mig att det är roligare att läsa.

Än egosnack.

Och modet att våga visa sig svag.

Okerå.

Håll i kalsongerna, trosona eller i det du har på dig.

För nu kör jag.

Kan kanske låta som skoj, eller skämt i era öron.

Men jag svär. Det är dagen sanning.

Ska börja träna.

Sån där ajaj-fan-vad-ont-det-gör sport.

Där folk kommer kasta omkring mig.

Bryta sönder mina leder.

Och axlar.

Och knän.

Och tjuvslå mig på njurar, lever och säker smygklämma alldeles jättehårt på min pung.

Dom gångerna jag hamnar i överläge vill säga.

MMA.

Hette det visst.

Är som brottning.

Fast man får mer stryk.

Och jag gillar det.

Att få stryk.

Och bli asdominerad.

Alltså.

En sport för mig.

Hoppas jag får jätteblåa blåmärken.

Över hela armarna.

Och lårkakor som meloner.

Så jag går som John Wayne.

I sitt esse.

Eller Zebulon Macahan.

I sitt esse.

Kommer bli så jävla ägd.

Pwnd hade sonen sagt.

Fet pwnd.

Jag ryser på tanken.

Får gåshud över hela kroppen.

Jo, jag är visserligen lite stark.

Men kommer låssassvaga mig.

För att få duktigt med smörj.

Ska inte värma upp innan.

Inte heller stretcha efteråt.

Och jag ska säga till tränaren och motståndaren att jag faktiskt har suspensoar.

Om dom säger att man ska ha det vill säga.

Och jag ska komma nyrakad.

Och spara lite hår på huvudet, som dom kan slita i.

Vara vänlig.

Och timid.

Eller så exploderar jag.

Och äger.

Alla.

Som när den läskiga mannen skulle sno min bilstereo.

Blev en ogrön hulk.

Och jättestark.

Sa tjyven.

I alla fall.

Så var han.

Tjackärlig liksom...

När jag ska vara äckligt ärlig

emot mig själv.

Inser jag saker.

Som jag inte vill.

Har säkerligen diskuterat detta tidigare.

Alltså konstaterar jag att det är ett faktum.

I min värld.

Funderade ett tag på att gå tillbaka till mitt gamla jag.

Där jag kunde stänga ute saker.

Och förvrida sanningen.

Alldeles förskräckligt mycket.

Så att jag till slut själv trodde på det.

Sen kom jag på att det inte alls skulle göras.

Då dödade jag saker.

Nu, när jag är egoärlig ger jag liv.

Åt mig själv.

Till min hjärna.

Upptäcker att det inte alls är knas att säga det jag menar, eller vill.

Visserligen får jag konstiga blickar och menande pekfingrar av folk.

Som enligt dom själva redan kan det som jag försöker hitta.

Men å andra sidan, skickar jag inte sms till kvinnor fast jag lever i äktenskap och väntar barn.

Inte heller skickar jag mail till kvinnor där jag upplyser dom om att jag ska på husvagnssemester med barnen och önskar att hon hade kommit på besök.

Inte heller är jag chef och försöker utyttja min chefsroll för att få ligga med kvinnor.

Inte heller skickar jag sms till kvinnor och säger att jag vill ha dom på jobbets julfester, konferenser, fast jag lever i ett förhållande.

Fast jag hade kunnat.

Då.

Gjorde jag inte det.

Fast dom med blickarna och pekfingrarna gör det.

Nu.

Kräker på dom.

Äcklen!

Jag är kanske också lite äcklig, då jag smsar och mailar en kvinna.

KVINNAN!

Enhörningen som sprider ljus i en alldeles för mörk värld.

Ouppnåelig.

Fast jag är ärlig med det.

Har ingen jag behöver gå bakom ryggen på.

Det är det som gör att jag vill skrika ut det jag redan skrikit inombords.

Länge.

Vill visa.

Våga vara kär.

Fullt ut.

Och det ska jag.

Sen.

När stormen lagt sig.

Och hon förstår.

Det jag förstått alldeles för länge för att vara mentalt bra.

Oj.

Djup och nybadad.

Nyäten med.

Mätt och väntar på kalaskulan.

Som inte verkar gilla mig.

Den heller.

Sån är jag.

Förförförförståndig liksom...

Förkortningar är roliga saker.

Tittar just nu på logitech volymgrejen till ljudsystemet.

THX, DTS 96/24.

Okeyrå.

Låter fränt men fattar ingenting.

Som vanligt då med andra ord.

Med tredje ord vill jag bara informera om att jag badat precis.

Synnerligen länge.

Synneligen bekvämt.

Synnerligen jätteren.

Kan man skriva så?

Tydligen.

Jobb.

I morgon med.

Två då.

Jobb alltså.

Snart konferens på jobbet.

Med fotbollseftermiddag.

Och kvällsdansande.

Fick erbjudande om att vara cheerleader.

På fotbollen.

Fast jag fick inte vara full.

Sket i det då.

Fick vara ful däremot.

Och det är jag bra på.

Sån är jag.

Oestetisk liksom...

Cyklar alldeles fantastiskt

fränt.

Med ledlampa fram som leder mig rätt.

Och röd, blink i bak.

Inte i rumpan.

Fast man kan vara röd där.

Snackar baklampa.

Inte babianlampa.

Som efter diarre anfall.

Eller okärleksanfallsbajseri.

För magen blir kaik av det.

Bättre med kärleksröv.

Sån där man sitter mjukt och lugnt på.

Fast inte för länge.

Då benen behöver studsa och inte vara stilla så länge.

Restless leg syndrome.

Smygonani.

Ja kallas en massa.

Jag kallar det orionkärlek.

Tre prickar.

Precis där.

Där man vill kyssa.

Lukta.

Alltid ha.

Ego.

Ha galen.

Kär.

Äh!

I min värld i alla fall.

Jo just det.

Ska cykla ner till stationen och hämta mörkrädd granne.

Det var ju det jag ville säga.

Så nu skrev jag det.

Eftersom jag inte kan prata in bloggen.

För sån är jag.

Opratbar liksom...

Hur är det egentligen med utrycket

vakna på fel sida?

Idag vaknade jag.

Igen.

I min säng.

Igen.

Har hör att någon sagt: Du har nog vaknat på fel sida idag.

Jaha, tänker jag.

Vaknade jag på sidan tolv, femtioåtta eller vilken sida då?

Brukar oftast vakna i ryggläge.

Någongång har jag vaknat på magen.

Eller på någons mage.

Vaknade nog i någons mage med.

Fast det var jättelänge sedan.

Så det minns jag inte.

Okej. Låt oss säga att jag skulle vakna på sidan.

Vilken sida är den rätta då?

För att kunna säga att man vaknat på fel sida bör ju någon veta vilken sida som är ofel.

Den högra eller vänstra?

Om man ligger framför en spegel då?

Då är ju höger vänster.

Och såklart tvärtom med.

Då blir det jobbigt.

Säkert.

Nu valde jag att vakna.

Tar det som ett framsteg.

Eller ett baksteg.

Eller felsidosteg.

Sån är jag.

Vakglad liksom...

Ibland blir det ett sug

efter olika saker.

Just nu har jag sug efter:

Barnen.

Bowmore.

Orion.

Bad.

En Gin och Tonic.

Kebabrulle.

Åhh falafel. Den på Röingkiosken. The numero uno!

Vitlök.

Kramar.

Övertidsjobb.

Extrajobb.

Inget jobb. Således semester. Typ.

Grannarna. Kollektivet alltså. Dom bästa grannarna. Träffar dom för sällan.

Ligga sked. I soffa och säng.

Makaroner med ostbågar.

SiESTA!

Sleeves. The evil kontra the good.

Kaffe.

Och då följer jag mitt behov.

Och gör kaffe.

Sån är jag.

Bistrolik likosm...