Hur kommer det sig

att jag alltid saknar mer dagen efter?

Kan det vara så att jag fått fysisk mersmak, eller är det grejen att hjärnan blivit tillfredställd och kräver mer?

Laserblick, blixtrar och skakningar.

Som Star Wars på nåt vis.

Prinsessan Leia och Chewbacka glider snyggt över vintergator och hoppar över svarta hål. Duckar för röda strålar och slukar små små gröna grodor.

Luke Skywalker och Obi står och tittar på. Fattar inte hur dom överlever. Den finaste prinsessan och den långe och helt superskeva hårvarelsen.

Fast ofilmat så vet ingen att det hänt.

Finns bara i fantasin. Men hon är fin! Nynnar en stund på kalles klätterträd melodin.

Nynnat klart och känner hur det suger i magen.

Svider lite. Nere till vänster.

Doftar fortfarande.

Vägrar odofta.

Bojkotta badkaret. Trots inviter från kakelrum och handfat.

Rädd för att sluta komma ihåg. För att vakna till och faktiskt förstå.

Eller bästa valet, kunna dofta varje dag.

Utopier finns det gott om.

Gäller att våga ta det där steget in i rätt värld.

Känna sig tillräckligt bekväm för att våga ställa skorna på skohyllan och vägra ta ett steg till.

Färdigstegad.

Bästa känslan.

Lugn och bara känna att man kan lägga sig i soffan och känna sig hemma. Känna sig trygg. Inte behöva fundera mer på hur eller var man ska gå.

Får kolla tradera och blocket om det finns rymdskepp där. Som kan föra henne rätt. Med autopilot.

Gäller att hitta rätt skepp bara.

Så den kör rätt.

Och inte backar.

Borde förbjudas. Backen. På rymdskepp. Och så.

Backen i Danmark däremot borde inte det.

Inte heller backen i Halland. Eller åsen som den kallas.

Visst, det är jobbigt uppför. Men sjukt lätt på andra hållet.

Gäller även backen i Vedema.

Fast där finns det tittstopp. Men utsikter som inte ens laser kan sabba.

Och bänkar av gammeldags trä. Såna där som håller i evighet.

Som min känsla.

Och mina fantasier.

Oförstörbara. Och påfyllningsmöjliga.

Och ganska egna.

Sån är jag.

Unik liksom...

Makes fart an art!

Jisses. Havrebröd. Får fart på magen.

Superenkelt att göra.

Salt, gott bröd som passar till allt.

Skär sönder gommen så där bra, om du väljer att pensla med vatten innan du gräddar det i ugnen.

Jaja. Lägger väl ut receptet då.

Du behöver följande:

50 gram jäst.

6 dl mjöl.

6 dl havregryn.

2 tsk salt.

4 dl vatten.

Thats all.

Blanda jäst och ljummet vatten. Lös upp jästen. Häll i salt, havregryn och 5,5 dl mjöl (i den ordningen, annars blir det oordning och klumpigt)

Jäs i bunke i 45 minuter under bakhandduk eller annat jävla övertäckningsmaterial. Wellpapp, bildörr, katt om det funkar med hår i maten...

Lyft bort materialet du valt att täcka över bunken med geggan i. Släng i det sista av mjölet och knåda ihop till en ganska oklibbig grå beige massa.

Ta fram en ugnsplåt. Lägg på ett bakpapper eller om du kör oldschool, kleta smör på bakplåten.

Trixa nu till två limpliknande saker och lägg dessa på plåten.

Täck över de limpliknande sakerna igen i 45 minuter till.

Passa på att sätta på ugnen. Nej, starta ugnen menade jag. 180 grader nånting.

När de 45 minuterna har gått så väljer du om du penslar med ägg (brunaktig yta) vatten (gomskärande och krispig yta) eller strunta i att pensla (grått bröd)

Grädda i 25 minuter.

Skär upp och ha alldeles för mycket smör på mackorna.

Men detta recept är hemligt. Så sprid det inte.

Var tvungen att ha ett någorlunda seriöst blogg inlägg.

Sån är jag.

Bakglad liksom...

En sån här dag

kan man inte missa.

Onsdagar.

Vaknar sju.

Värmer mjölk och häller i ett par skedar oboy.

Brer smör på hembakt havrebröd.

Lägger på en bricka och går in till den snarkande sonen.

Skakar liv i honom och serverar frukost på sängen.

Ner i tvättstugan och fyller maskinerna med oren tvätt.

Upp igen.

Startar kaffebryggaren och lyssnar på det fantastiska bubblet och fizz ljudet.

Ut på balkongen.

Sätta sig ner med en mugg nybryggt kaffe i handen och bara lyssna.

På stressen utanför.

Snabba skoklackar som smäller i asfalten. Växlande bilar. Ska hinna först.


Titta lite på en enögd katt som dricker regnvatten som samlats i en plastlåda på balkongen.

Och dessutom har jag fått i gång datorn igen, efter blåskärmskraschen.

Och det trådlösa bredbandet funkar nästan oroväckande bra.

Gick snabbt att få hem första filmen på nya hårddisken.

Hejja TTi!

Sån är jag.

Brahumörig liksom...
Andas in höstluften och inte riktig fatta att det snart kommer snö.

Dagens visa...

Mitt skinn tycker jag är toppen
Ty det räcker runt hela kroppen.

Ända från foten och upp under håret.
Lagom kring armen och lagom kring låret.

Det skrynklar sig lite när jag skrattar.
Eller grubblar och ingenting fattar.

Det är tur att skinnet inte tar slut.
För utan skinn ser man nog äcklig ut.

Sån är jag.

Återberättande liksom...

Nålar i axel och skulderblad

som "klickar"

Inte ligger riktigt rätt, sa hon. Kvinnan på sjukgymnastiken.

Log och tryckte nålar i axel, överarm och armbåge.

Det pirrade och stacks lite.

Axeln blev röd som ett hallon, fast lite större.

Fick pensionärsgymnastik jag skulle göra.

Vicka på axlar, svänga lite lätt med armen.

Mitt ena skulderblad klickade inte riktigt in som det skulle.

Hade en liten änglavinge där bak.

Ja liten.

Men ändå.

Första gången jag blivit kallad ängel.

Varm i själen och glad i sinnet.

Så nu flaxar jag så mycket jag kan med armarna.

Kanske lyfter snart.

Om än bara ytterst lite, så ändå. Lättar. Smygflyger. Utomhus.

Inomhus är det lätt. Då tar taket emot. Och kommer inte så högt.

Annat äre på balkongen. Sitter ner och röker. Vickar lite på axlarna och vips...

Plötsligt är jag ovanför vedema skogen och tittar ut över utsikten.

Eller rättare sagt ner på bänken. Bänken. BÄNKEN!

Den där. Bruna, murkna men gjord av ek och oförstörbar.

Som fantasierna.

Sån är jag.

Sagoboksänglalik liksom...

Gick en skogspromenad igår

och upptäckte nya grejer.

Jag har kass kondition...

Jag har ögon som ser långt...

Jag smutsar ner tröjor...

Älskar doften av skog och mossa. Känns så fritt. Och levande på nåt vis.

Med skakiga ben och mätt sinne kom jag då hem.

Tog av mig kläderna och slängde dom i tvättpåsen.

Tog på mig flanellpyjamas, la fram madrass framför teven, två tjocka täcken och gjorde mig en gigantisk kopp the.

Frös och kände mig febrig.

Somnade ifrån filmen och vaknade efter en och en halv timme och skskade.

In och hämta ett täcke till.

Plötsligt upptäckte jag att jag inte kunde röra mig.

Tre tjocka täcken, och jag satt fast.

Svagast i världen.

Bara gilla läget.

Trixade och fick efter ett tag ut ena armen ur täcktyngden.

Pillade på fjärrkontrollen och fick igång dvd spelaren igen.

Såg samma film fyra gånger.

Kan den nu. Typ.

Vaknade i morses och upptäckte att jag inte frös längre.

Däremot var pyjamasen alldeles jätteblöt. Av svett.

Och den misstänkta febern hade flytt sin kos. Förmodligen av ren skräck då fisarna under täcket inte lyckades ta sig ut.

Och täckena vägde inte alls lika mycket idag som i går kväll.

Skumt det där.

Kaffe, cigg och en gratistidning på balkongen gjorde denna dag till en riktigt bra dag.

Vinkande på cyklande mamma med barn i cykelsadel. Överlycklig för hon skulle på dagis.

Sån är jag.

Överlyckligsbar liksom...

Hejja mig och min totalt

skeva axel!

Var på maxi idag och handlade.

Ja jag vet, konkurrenten å allt, men var tvungen att ha snabba kolhydrater.

Förvåningen var stor i butiken då min axel tog emot hyllplan och klädsnurror.

Dessa välte ju såklart.

Tanter med sån där häftiga väskor på hjul kastade sig åt sidorna och män med hockeyklubbspolisonger tittade förundrat.

Är han verkligen så bredaxlad på riktigt? viskades det.

Jag kände mig manlig och större än normalt.

Att jag blödde invärtes och kvävde mina ajajajskrik var ju helt ovesäntligt då jag såg tanternas lystna blickar på min skeva lekamen.

Det var särkilt en tant, låt oss kalla henne Gudrun, som glodde länge. Jättelänge.

Jag böjde mig fram och plockade upp bröd från hyllplanen längst ner, så hon fick en fin blick på min lilla rumpa. Svankade lite extra och letade bröd längst in.

Gudrun riste så löständerna skallrade.

Nu hade jag henne på halster, tänkte jag.

Vände mig om snabbt för att möta hennes blick.

Tjoff. Hon flög in bland tomaterna.

Kommit lite för nära, hade hon. Och när jag vände mig om så där manligt sexigt råkade hennes panna komma lite för när min axel.

Hon flög snyggt får jag säga.

Passade på att ta ett rör ballerina, då kolhydraterna i dom är ruskigt snabba.

Ungefär som jag när jag rusade ur butiken.

Kontentan av detta är att jag inte kommer handla mer på maxi då tanterna där inte kan reda av mig.

Sån är jag.

Maizenalik liksom...