Om jag skulle försöka förklara

för dig hur jag känner.

Då skulle du förvånas över hur många superlativ jag kan.

Kommer på egna hela tiden med.

Orduppfinnare.

Ingen förstår dom, mer än du.

Det är en sak.

Att någon blir glad över ett godmorgon.

Det är en sak till.

Att du vågar vara naturlig och kräkas helt öppet, helt naken...

Det är en tredje sak.

Och alla goda ting är ju tre, heter det.

Kolla här:

Badkar, vatten och kropp = Bra

Pizza, bearnaisesås och mjölk = Bra

Du, jag och luftbädd = Bra

Träd, koldioxid och fotosyntes = Bra

Det är nog så.

Att när vi väl är, då är det magiskt.

Inte så där Las Vegas magiskt där dom använder lakan och speglar. Och fuskar...

Fast speglar.

Det är väl bra?

Om det inte är menat för att luras.

Utan för att öka intryck och göra rummet större.

Och idag, ska du veta, idag rör jag ingenting.

Ska knappt andas.

Blunda hårt och låta kroppen känna.

Varannan din.

Varannan min.

Varannan vi.

Ja jag dansade nästan

naken på nyårsafton.

Stod även ute i alldeles för lite kläder och tände fyr på raketer med en glödande cigarrstump.

Mina öron fylldes av iskallt regn.

Ögonen tårades av blixtbitande vind.

Och av skrattanfallstårar.

Mannen vi befann oss hos på tolvslaget, skulle prompt ha in en raket i genom grannens köksfönster.

Vet inte om det var Gud som gjorde att han inte kunde sikta rätt eller om det var alkoholen i hans kropp som gjorde att han skevade siktet hela tiden.

Jag vet följande:

Du var inte där på tolvslaget.

Jag hade ingen clementinklyfta att äta.

Jag hade halkiga skor och en slips som hängde lite på sniskan.

Och var grym på att dra pulka med barn i.

Hade ett barn runt halsen. Klängandes på min rygg.

Ett tag fick jag för mig att jag var en chimpans.

Ville slänga mig i lampkronor och julgranar.

Lillkillen på ryggen hade flugit runt som en klamrande ryggsäck, fylld av läsk och godis.

Hade greppat sina armar hårdare runt min hals.

Jag hade ökat farten.

Blivit blå i ansiktet och frustat.

Kanske till och med fått lite fräckt salivskum i mungiporna.

Kastat mig från rum till rum och slutligen kommit upp på övervåningen.

Där jag försiktigt blivit normal igen och lagt han i sin säng.

Berättat sagor från förr.

Och sett hur han somnat.

Nu gjorde jag allt detta.

Allt utom just det aplika flängadet.

Ville ju inte skrämmas.

Sån är jag.

Dumsnäll liksom...

Men hur kommer det

sig att jag hittar halvätna bullar överallt?

Kan det vara för att grannens snart tvåårig flicka sprang runt i söndags med bulle i handen hela kvällen?

Jag förstod det inte då.

Bara tyckte det var charmigt att hon kunde knapra på samma bulle så länge.

Idag inser jag att det var just hon som snodde alla bullar på fatet.

Och la upp stash lite överallt i lägenheten, så hon har nästa gång hon kommer på besök.

Nu vet jag inte om jag ska städa upp.

Eller låta dom vara.

Sån är jag.

Tveksam liksom...

Ibland när jag tittar

i hennes ögon...

Så förlorar jag allt.

Försöker spela tuff.

Eller mindre medgörlig.

Upptäcker alltförsent att det var då hon vann.

Igen.

Jag står här som den ständige förloraren.

Gillar läget.

Hemskt mycket.

Det kommer en tid då jag, ja jag kommer hämnas.

Fast lite mindre slagkraftigt.

Mer jag på nåt vis.

Lite fetare, lite mer stel i lederna.

Lite hårdare i leder och så.

Kommer inte titta in i dina ögon.

Kommer stirra mig blind på din navel.

Fast det du inte vet,

är att jag vann.

I min värld.

För sån är jag.

Ostyrbar liksom...

Idag är en tisdag

utan tanke på nästa dag.

Bacardi razz eller bowmore i mina glas.

Ont i handen har jag.

Kramade en hals en gång.

Blev orolig för blåmärken.

Inte på halsen utan på min hand.

Är späd och ganska fånig.

Har revben som står ut från min kropp.

Välter tanter på maxi med dom.

Inte på kvantum då deras hyllor står bredare isär.

Eller så gör dom inte det.

Handlar sällan på Kvantum så det känns som en ny affär varenda gång jag går dit.

Det jag vet är att en kvinna sitter i kassan.

Eller flera stycken, och några män.

Men just denna kvinnan minns jag.

Första minnet av henne är att hon var nakenmodell på krokin.

Andra minnet var att jag sa till henne att det var fullt på quizzen på den lokala baren.

Då vände hon och gick.

Vet inte om det var för att mina revben blockade vägen eller om hon trodde på min Laphroige lögn.

Fick rusa efter henne.

Slet tag i hennes jackärm, stirrade henne stint i ögonen och sa att jag bara skämtade.

Hon började gråta.

Jag med.

Inte av empati, utan för det var så hemskt kallt ute, utan jacka på mig.

Mina ögon tåras av kyla.

Och av ögon.

Eller synen rättare sagt.

Ser på henne.

Med eller utan massageolja.

Hon ser halkig ut.

Lagom för att glida lätt ner i viljan.

Viljan som vill så mycket.

Mer än mest.

Sån är jag.

Åpen, hång liksom....

Om jag skyndar mig

så kanske jag hinner sluka en hel påse ostbågar, innan Sigge vaknar.

Han fiser otroligt illa av såna.

Påsar alltså.

Vad är det med mänskligheten egentligen.

Har den helt tappat förnuftet.

Rimmet och resonen kanske gick åt till alla klappar.

Var med dottern på stan innan.

Shoppade som hon sa.

Jag kallade det för att köpa henne en jacka.

Vi smet in på ett lokalt fik.

Jag slök en semla.

Hon småslök ett wienerbröd.

Då kommer det fram en människa av kvinnligt kön.

Tittar på mig.

Skamset känner jag att jag säkerligen har hela överläppen full av vispgrädde och näsan full av florsocker.

Hon frågar om jag vill gå på en dejt.

Jag svalde innehållet i munnen, utan att tugga och fick fram: Tack men nej tack.

Min dotter tittade på mig med sina undersköna ögon.

Jag hoppas hon inte hörde vad "tanten" sa.

Fick lite knip i magen.

Antingen för att jag svalt utan att tugga.

Eller för att dottern hörde vad den rimlösa och resonlösa kvinnan frågade mig.

Hoppas på att det var ett vad hon skulle göra.

"Fråga en främling om en dejt och du vinner en resa till evigheten"

Då vann hon.

För hon frågade.

Igår var en magisk dag.

Kvällen extramagisk.

Så där så man inte ens behöver ett lakan för att dölja tricket.

För det var på sanning.

Då svalde jag, utan att tugga.

Utan att få magknip.

Ett tag.

Sån är jag.

Hungrig liksom...

Galna ögon

var det någon som sa.

Att det inte går att läsa vad jag tänker.

Tänk vad förvånad jag skulle bli om det i stället var tvärtom.

Att det stod i mina ögon, vad jag tänkte.

Om det rullade en lite teleprintertext i dom.

Det hade varit galna ögon.

I mina ögon i alla fall.

Men jag tog det som en av en finaste komplimanger jag fått.

Charles Bukowski hade galna ögon.

Genialiska texter som träffade rätt i mitt hjärta.

Dom där dikterna.

Inte hans fyllenoveller.

Eller jo.

Några.

Svaret kom via sms.

Genetaliska texter?

Nej det är bara vi som är genetaliskt genialiska.

I alla fall i min värld.

Den galna.

Oläsbara.

Ska käka printerpapper.

Och spotta ur mig skitord.

Ger er några förslag:

Analklåda.

Diarretorka.

Bajskul.

Efter det så börjar det svida i rumpan.

Gör ont att torka.

Som mina ögon.

När du åkt.

Sån är jag

Söndergråten liksom...